Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Min leverantör har fortfarande inte fått ordning på hemdatorn. Kanske i morgon.
Det har varit intressant att följa diskussionerna på de olika bloggarna. Jag tror att detta med de små grupperna (vilken variant du än åsyftar) har framtiden för sig. Ett argument jag fått emot mig är att skilja mellan ideal och verklighet. Jag har lite svårt att förstå det. Det är väl närmast en självklarhet att vi vill att saker och ting ska fungera på ett idealt sätt, att vi strävar åt det hållet och att förändringar görs åt rätt håll. När Jesus talar om Guds rike talar han om ett ideal, till exempel i Bergspredikan. Vi ska inte ens tänka fel, säger Jesus. Bra, men orealistiskt ur ett rent mänskligt perspektiv. Om vi människor kan göra idealet, det vill säga om idealet i den meningen blir verklighet, hade inte Jesus behövt försona oss med Gud. Jesus korsdöd och uppståndelse sker därför att vi inte kan leva upp till idealet, det fullkomliga.
När Paulus förmanar oss sker det för att vi ska ändra oss. Verkligheten ska ändras mot idealet. Bli vad du är, sa Luther, även om vi aldrig blir fulländade.
Jag äår glad att jag har ett ideal, ett mål att sträva emot.
9 kommentarer:
Frågan är hur viktig formerna för församlingsgemenskapen är om man ser till den kristna läran och livet som helhet. Finns det en risk att man förstorar upp "sin grej", just den aspekt av det kristna livet som man själv råkar brinna lite extra för? Det finns exempelvis de som är särskilt intresserade av det profetiska, och så blir det lätt trons huvudpunkt. Andra har något annat och så tar det över på helhetens bekostnad, särskilt om det saknas ledare som kan balansera allt till en fungerande helhet. Det finns församlingar som har splittrats pga detaljtolkningar om vad som sker i nattvarden, skillnader i synsätt om när exakt brödet och vinet förvandlas etc.
Nå, jag har sett hur illa det kan gå i stora anonyma församlingar med nästan enbart storsamlingar. Särskilt ensamstående har en tendens att glömmas bort och riskerar att bli ensamma med stora frestelser. Barnfamiljer umgås lätt bara med varandra. Ensamstående ses lätt bara som sådana som skall hjälpas finna sin livskamrat. En smågruppsorienterad församling borde kunna bryta gamla invanda umgängelsemönster.//Jonny
Håller med Jonny. men är det då inte så att det är extra viktigt att ALLA tjänster finns där under "kontrollerade" former?
/cobi
Håkan. Jag har skrivit en text på min blogg idag där jag tar upp den här tråden.
/Jonas Lundström
http://www.churchcommunities.org/
mvh
David
HÅKAN: Kan inte låta bli att ge dig ref. http://arekarlsen.blogspot.com/2007/12/husmenigheten-se-hva-som-skjer.html
om att växa-dela sig. God helg! //DSr
Jonas, nu har jag skrivit ett bidrag till din blogg. Fast jag s�g aldrig att den kom ut. Kanske tar det en stund innan den uppdateras. Nu ska jag l�sa vidare.
tusen bloggar och länkar att hålla reda på. jag ger upp
/cobi
Jag har nu under en tid läst olika sk radikala kristna bloggar. Håkans är hittills den som framstår mest givande för mig. Radikal, men samtidigt sund och historiskt förankrad. Många andra radikala bloggar har i sin tvekan och ibland förakt för klassisk teologi, en tendens att hamna i den kristna trons utkanter med många tveksamma läror. Genom att läsa skriften på egen hand utan att ta hjälp av erkända teologer, så tror man sig upptäcka ursprungliga sanningar som gått förlorade genom historien. Det subjektiva står högt i kurs. Men kom ihåg att Guds Ord är sanning, och att Gud har gett sin församling lärare som jag menar har tolkningsföreträde så länge de förankrar i Guds Ord.. Detta att vissa har tolkningsföreträde är förstås svårt att smälta för egot. Jag kan uppskatta sökandet och ivern, men många saknar förmåga att skilja på just ideal och verklighet. Detta i kombination med underliga läror skapar lätt konstigheter som jag för egen del helst avstår ifrån. Jag är medveten om risken att jag med min kritik bara förstärker dessa personers radikala sidor och känsla av utanförmartyrskap. Det goda samtalet bör förstås fortsätta, men det finns människor som liksom jag faktiskt är i behov av en god teologi för att få ordning på det kristna livet. Det finns förstås guldkorn och saker att lära av de superradikala, men med åren har jag slutat känna stressen att leta efter det som gått förlorat i kyrkohistorien och istället har Gud lärt mig att känna igen Honom i de historiska sammanhang jag har växt upp i. Profeterna behövs, men de lever i församlingens mitt. De ropar mitt i avfallet, bland människor av kött och blod. Bloggen som profetisk kanal är mycket överskattad. Som samtalsformum däremot fungerar den nog bra.
Blev tagen av det anonym här ovan skrev. Tagen på så sätt att jag håller helt och hållet med - men också på det sättet att jag kan se ett ärligt sökande efter en sund struktur och det berör mig. Jag läser en bok som på något sätt tar upp just detta och jag ser det underbara och det mer "äkta" i att jobba med sig själv inom den här strukturen.
tack för din kommentar!!
/cobi
Skicka en kommentar