Det finns fortfarande människor inom Svenska kyrkan som tror Svenska kyrkan är närmast identisk med Kristi kyrka. I bästa fall tänker de som kyrkofadern Augustinus (354-430 e Kr) som menade att det finns både goda och onda människor inom kyrkan, inte bara goda. Men som jag påpekat i tidigare inlägg är läget idag betydligt allvarligare än så. Nu handlar det snarare om det finns något kvar av Kristi kyrka i Svenska kyrkan och om det är rimligt att vara kvar i en sådan organisation. I senaste numret av Svensk Pastoraltidskrift finns ett avslöjande citat. Ulla Carin Holm, anställd som präst i Svenska kyrkan och känd feministteolog skriver följande i studien Hennes verk skall prisa henne:
"Det är inte bara frågan om kvinnliga präster som skiljer lägren åt. Snarare är det ett helt symbolsikt system med liturgi, bibelsyn, människorsyn och organisation som skiljer dem åt. Kanske är det en förklaring till att kvinnoprästdebatten utmynnat i så hårdalåsningar. Motståndaren känner mer eller mindre intuitivt att om de ger efter på denna punkt så går proppen ur kärlet och innehållet i den traditionella kristendomen rinner ur. Då gpår det inte längre att försvara mässkrudar, biskopsvigningar, äktenskapets oupplöslighet eller ens Faderns monoipol i himlen. Kvar finns en namnlös, intim gudomlig närvaro, en öppen diffus församling med anonyma medlemmar, en situatuinsetik utan bestämda regler och obundna (känslosamma?) gudstjänster. Det vore underligt om två så artskilda system kunde samsas i samma kyrka."
Kan det sägas tydligare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar