söndag, april 11, 2010

Fler skott från gamla rötter

Rubriken är titeln på en nyutkommen bok från EFS. Den handlar om nyplanteringar inom Svenska kyrkan och självklart kastade jag mig över boken på en gång. Jag kan säga att jag sträckläste den. Vad jag tyckte? Nu har jag den inte framför mig så jag kan inte rekapitulera den i detalj, men mitt intryck är att den utveckling vi kunnat förutse nu verkar ha kommit för att stanna. Boken som handlar om att bilda nya gemenskaper är i sig ett tecken på detta. Jag gläder mig ofantligt till detta och hoppas att nyplanteringarna får stor framgång.

Låt mig bara få lyfta fram tre kritiska synpunkter. För det första uppmanar boken oss att bilda nya föreningar, visserligen inte entydigt, men tillräckligt tydligt. Det är vad bokens författare önskar. Jag är inte säker på att det är den bästa vägen. Vill särskilt yngre människor ansluta sig till en förening? Vill inte församlingslösa kristna hitta nya vägar? Finns det en risk att människor får sin identitet i föreningen istället för i de heligas gemenskap? Detta är frågan jag ställt tidigare, men som nu blir än mer aktuell.

För det andra hämtar boken relevanta exempel från verkligheten, mestadels från Norge och England. När jag läser de i sig inspirerande avsnitten talas det genomgående om cellstrukturerade församlingar. När vi så kommer på svensk mark sägs ingenting om celler, - nästan. Ordet används i ett mindre inlägg av Kerstin Oderhem som säger sig vilja se celler (jag tror jag fick hennes förnamn rätt och jag tror hon har tagit del av Cellkyrkans material). Ingen av de mer tunga namnen verkar förespråka cellstrukturerade församlingar. Varför?

För det tredje marknadsför EFS sig själva lite väl mycket enligt min mening. Nu är visserligen boken skriven av EFS:are och till EFS:are. Den ger intryck av att vara en internutredning, men var det inte nya skott man ville se växa fram? Nu drar jag mig till minnes att Mikaelskyrkan i Uppsala, som är en nystartad församling, är och själv betonar att den är en cellstrukturerad församling. Mitt intryck är då att den är undantaget som bekräftar regeln. Eller har jag förhoppningsvis fel. Det kanske är så att cellkyrkorna fortfarande "lurar i vassen", att de ännu inte syns i tryck.

Jag fortsätter att brottas med frågan om hur lekmännen ska organisera sig. Det står allt mer klart för mig att budskapet, mässan och de heligas gemenskap är vad som håller oss samman. Men hur strukturen eller organisationen ska se ut återstår att se. Men det kommer.

På onsdag denna vecka ska alla anställda i Värnamo församling samtala om hur vi tänker oss framtiden. Det ska bli en mycket intressant dag. Kanske återkommer jag till den. Sedan på lördag har vi vår konferensdag. Välkomna - ni som kan och vill!

2 kommentarer:

SigridL sa...

Jag undrar hur du tänker när du skriver att lekmännen ska organisera sig? Varför behöver de organisera sig? Jag tror jag behöver ett svar på den frågan för att kunna fundera vidare.

Håkan Sunnliden sa...

Helt enkelt därför att Kristi kropp är organiserad. Det kanske är så att budskapet, mässan och livsstilen förenar oss, men lekmännen är fortfarande oorganiserade.
Det finns de som hävdar att den organisation vi har inom SvK är tillräcklig (kyrkoråd etc), men då frågar jag; vem har bestämt att vi ska viga människor av samma kön? Förslaget och kraften kom inte från Kristi kyrka, utan från politiker. Sv K är ockuperad och vi kan inte bortse från det. De anställda står i Sv ky tjänst och kan inte agera på annat sätt. De är bakbundna i det gamla systemet och det är lekmännen som drabbas.
Lekmän måste nu skydda varandra, slå vakt om den egna integriteten, inte låta sig styras av principer som jämliket, "humanism" eller demokrati. Kristi kyrka måste lära sig vad frihet under Kristi herravälde betyder. Därför måste de organisera sig.
Vidare finns ingen trovärdighet och ingen attraktion kvar i den gamla överhetskyrkan. Det kommer inte med några nya människor i vartfall inte i några större skaror. De är ointresserade eftersom Sv k som institution är ointressant. Därför behövs nyplanteringar och nya gemenskaper som skyddas och leds på annat sätt. Det är dessa nya vägar vi söker för att kunna överleva.