I Kyrkans Tidning, 24/10 finns ett mycket intressant reportage som ytterligare stärker mig i förvissningen om nödvändigheten av att de heliga nu tar sin egen gemenskap på stort allvar. Det handlar enligt min mening om Jesu lärjungars överlevnad. Reportaget handlar om kommuniteten i Hammarkullen, Göteborg. Några intressanta noteringar:
1. Kommuniteten består av mellan 20 och 30 personer. Men de bor inte i ett kollektiv utan på olika ställen.
2. Kommuniteten utgår från den heliga Mässan som celebreras av en prästvigd. Efter Mässan går medlemmarna hem till någon av dem för att äta en enkel måltid tillsammans. Reportaget berättar om ett 20-tal personer som samlas.
3. Medlemmarna har ingått 2- eller 3-åriga avtal med varandra, inte livslånga sådana. De som deltar utan att ha avgett löften kallas kommunitetens vänner.
4. Uppenbarligen har flera av medlemmarna tidigare varit med i kollektiv, men nu mer anpassat gemenskapen till vardagens krävande villkor. Kommuniteten är därför inte sträng.
5. Jag uppfattar de olika hemmen som "celler" och den större gemenskapen som "en zon" eller början på en husförsamling.
När jag läser reportaget förstår jag att detta sätt att tänka och leva kommer att växa sig allt starkare. Det är i sådanafall ett tidstecken värt att ta på allvar.
8 kommentarer:
Tänk att det ska vara så svårt för religiösa att leva ett normalt liv. Men tack och lov för små steg i rätt riktning!
Hej Johan och tack för kommentaren. Jag ä rinte helt säker på att jag förstår dig rätt, men jag tyckler det var en bra kommentar. För det är väl skillnad mellan att leva "som en vanlig" människa och "som en kristen". Det vore intressant att tala mer om den skillnaden för det är nog inte många som förstår den. Återkom gärna med dina tankar.
Klart att det inte är samma sak att leva ett liv utan tro. Det går att hitta många infallsvinklar... Men vad jag syftar på är att man som troende kan luras till ett liv efter "bokstaven" som tyvärr präglas av rädsla, principer, subkultur m.m. och faktiskt otro, trots att det ger sken av att vara motsatsen.
Det som är mänskligt är ju skapat av Gud och behöver inte bekämpas med religiositet. Jesus blev människa så att vi inte behöver göra oss till.
Skillnaden måste komma från Gud och bli en spontan del av det liv vi lever. I den mån vi försöker skapa en egen skillnad i det sätt vi lever så blir det bara hyckleri hur duktiga vi än är, och ingen vill ha det.
Det håller jag helt med dig om. Att vara en kristen är att vara en rättfärdig MÄNNISKA, inte en ängel eller ett "helgon". När jag blir kristen blir jag MER MÄNNISKA. Jag är ju en människa med rätt relation till Herren. Också en kristen behöver mat, dryck, kläder, goda vänner etc, men den kristnes värderingar går på tvärs med världens. Jag är tveksam till om det går att leva som kristen privat. Den nära gemenskapen kommer att bli mer nödvändig allteftersom hedendomen tar tillbaka förlorad mark. Och gemenskapen med de närmaste är inte konstlad, men jag tror att strukturerna och organiserandet är viktigare än vi först tänker oss. Inte lagens sätt att organiser, men evangeliets sätt att organiser. Gud är inte oordningens Gud, men fridens.
Givetvis. Men det är nog Gud som står för friden får man hoppas. Så att det inte är ledare med kontrolltvång.
Tror nog att varken "hedning" eller kristen gillar denna världen och dess värderingar om man tänker till lite. Gäller nog bara att ha ett vettigt alternativ.
Att "hedendomen tar tillbaka förlorad mark" vet jag inte. Är nog mest ett rött skynke. Den sanna ondskan är snarast en fin kopia av äkta vara. Ett vackert alternativ. En viss person ville ju bli som Gud en gång. Lite skrämmande tanke eftersom det mesta av kristendomen klarar sig fint utan Jesus, och därmed skulle kunna vara raka motsatsen. Nog viktigt att känna den gode Herden i dessa tider.
Härom dagen träffade jag på en ingift svåger som numer är utgift eller hur man skall beskriva det, på ett snabbköp. Han berättade att han numer inte alls ens talar med sin bror (d v s min "f d" svåger). Nu stod vi där med bara söndriga relationer att prata om. När jag kom hem blev det så påtagligt hur söndriga relationer människorna i min omgivning har: det är som om allt bara tar slut för att man blivit osams. Svek är jobbigt och svårt att handskas med.
Vi behöver öva mer på det där, tänker jag; hur vi kan leva i hopp om försoning. Öva på hur vi skall kunna hojta till varandra "över murarna" så inte folk bara sluter sig när det blir konflikter, utan vågar vara hoppfullt modiga och klarsynt står kvar trots sina svagheter och våga hoppas på hjälpen från Guds heliga Ande, som river murarna. Och som låter oss sträcka händerna igenom murarna också ibland... Vi behöver öva och behöver forum för att öva. Det kan gemenskap/kommuniteter som lever på kristen bas hjälpa oss med.
Vi skall förstås älska varandra och gemenskapen är väl förhoppningsvis inte bara en övning i konflikthantering... Men kampen mot söndraren/söndringen behöver vara strukturerad också.
Ja vi kan ju bli duktiga i amatörpsykologi eller hänga på Jesuståget. Köpa ett koncept eller våga vara ärliga mot livet.
Lite anmärkningsvärt är att ren medmänsklighet ofta avsaknas i kyrkan. Speciellt när ngn inte hör av sig på ett tag...
Så lustigt att man kan göra sig av med både Gud och sedan allt som inte gör oss egocentrerade. Till sist är söndringen total.
Mycket viktig problematik att lyfta fram!!!
Skicka en kommentar