onsdag, juni 30, 2010

När jag möter en annan människa

Den moderna människan känner sig ofta ensam. Ensamhet är ett fenomen i det västerländska samhället och ett resultat av dess utformning. Ungefär så börjar kapitlet om ensamhet och gemenskap. Först behandlas ensamheten, sedan gemenskapen och sedan ställs frågan om dessa går att förena och i sådanafall hur.

Det finns olika slag av ensamhet. Det är skillnad mellan att vara isolerad, ensam eller allena, men i grund är varje människa sin egen. Vi föds ensamma och dör ensamma. Varje människa uppfattar omgivningen på sitt sätt och varje människa har i den meningen sin egen värld. Hon får ofta själv möta svårigheter och själv försöka förstå världen eller tolka det hon är med om. Förr kunde kyrkan, skolan eller den svenska kulturen i allmänhet tala om vilka värderingar som gällde. Idag fungerar inte det längre. Men det är inte bara kriser vi måste bearbeta själva. Ur denna ensamhet förändras vi, växer och mognar vi som människor.

Det gemensamma följer en annan indelning. Vi talar om våra närmaste, sedan våra vänner och bekanta, men även andra grupper, föreningar och kollegor. Graden av gemenskap avtar när antalet stiger. Detta är självklarheter, men hur hanterar vi det i den kristna församlingen? Den innersta kretsen präglas ofta av närhet, en gemensam historia och en särskild känsla av förpliktelse, men dessa kännetecken följer inte med hur långt som helst. Hur tänker vi? Hur agerar vi i den nära gemenskapen och i den stora? Hur är det att leva i gemenskap med andra?

Innan Jacobsen ger mer direkta svar redogör han för delar av den existentiella filosofin, främst Buber, men även Kirkegaard och Sartre. Den judiske filosofen Martin Buber (1878-1965) påstod att "allt verkligt liv är möte". Det är när två människor möts, verkligen möts, som det händer något. Det är då livet uppstår. Varje människa (jag) relaterar till någon annan (du) eller något annat (det). Du har två relationer jag-du och jag-det. Tyvärr möter vi ofta våra medmänniskor som vore de ett "det". Vi ser på andra och bedömer dem som vi gör med objekt. Det västerländska samhället kännetecknas av att människor garderar sig, håller sig utanför, förhåller sig taktiskt och strategiskt snarare än spontant och omedelbart.

I ett äkta möte öppnar man sig för varandra, respekterar man varandra och bekräftar man varandra. Buber kunde skriva att det äkta mötet: "inte utgör en strävan att ändra den andre eller proppa honom full med sin egen 'riktighet'. Nej, det innebär att låta det som har urskiljts som riktigt, rätt och sant ... få gro och växa genom mitt inflytande, i en form som är lämplig för den andres tillblivelse." Redan detta är tillräckligt att fundera igenom för varje medlem i en helig gemenskap. Är det det västerländska förhållningssättet eller det äkta mötet som kännetecknar vår gemenskap? Är det möjligt att i de heligas gemenskap få vara med om att utvecklas som människa?

Detta sätt att leva i dialog med varandra har också beskrivits av den brasilianske filosofen Paulo Freire (1921-1997). Han skriver att det äkta mötet, dialogen, är en grundstämning som kännetecknas av reflexion och handling. (Det är också så Bibeln lär fast vi använder orden "ord" och "gärning".) Freire fortsätter genom att säga att om reflexionen saknas blir resultatet "aktivism". Någon som känner igen det? Vidare att om handlingen saknas blir resultatet "verbalism". Det vi kallar tomt prat? Nu blir det allvarligt. Jag tror jag slutar den här bloggen med att återge några av Freires kännetecken på det äkta mötet. Dessa är:

1. kärlek. Den grundläggande kärleken behöver sätta sin prägel på attityden.
2. ödmjukhet. Annars bryter samtalet samman.
3. hoppet. Om det inte finns hopp i samtalet blir det tomt, byråkratiskt och tråkigt.
4. bekräftelse eller uppmuntran. Övertygelsen uttryck i handling.

I nästa blogg ska jag försöka redogöra för vad Jacobsen skriver om frågan: Kan personlig utveckling förenas med sociala band?

Inga kommentarer: