fredag, oktober 22, 2010

Vägra vigsel - en politisk handling

Idag kom Kyrkans Tidning, nr 42/10, med allt vad det innebär. Kunde konstatera att min blogg var omnämnd där och det var ju roligt. Det handlar om vigselrätten. Domkapitlet i Göteborg har nu tagit tag i saken. Det har efter sammanträde beslutat att skriva brev till de präster som fått fribrev av Kammarkollegiet. De frågar (mina formuleringar):

1. Du är inte skyldig att förrätta vigsel. Vilka skäl har du då för att avstå vigseluppdraget?
2. Vilka konsekvenser får detta för din församling?
3. Vilka konsekvenser får det för dina kollegor?
4. Inser du att din tjänstbarhet som präst förändras i och med att du inte längre kan förrätta vigslar inom Svenska kyrkan?

Kan det vara så att Domkapitlet försöker få prästerna att förstå att de gjort fel? Att känna skuld för sitt handlande? Biskop Persenius gjorde ett rejält utfall mot dessa präster när han fick veta att de fått fribrev. I samma Kyrkans Tidning skriver han under rubriken En onödig osolidarisk vigselvägran. Där låter han påskina att ingen förändring har ägt rum eftersom kyrkan alltid vigt på statens uppdrag. Vidare anklagar han prästerna för att använda staten mot den kyrka de säger sig tjäna. Vidare att det är osolidariskt mot andra präster och att man i stället borde verka politiskt. Jag undrar om inte biskoparna borde ha tänkt på detta innan de tog beslutet i kyrkomötet att införa enkönade vigslar? Men låt mig få kommentera en sak i taget.

För det första. Jag är inte skyldig att förrätta vigsel, så varför kan jag då inte Svenska kyrkan låta mig slippa? Kommer kyrkoherdarna att ge oss fribrev om vi vill ha ett sådant? Varför bråka med dem som vill slippa?

För det andra. Om vi inför civilvigslar får alla gå till borgmästaren. Sedan kan kyrkan viga med sin egen definition av vad en vigsel är och på sina egna villkor eftersom kyrkan är skild från staten.

För det tredje. Konsekvenserna för kollegorna ser väldigt olika ut från plats till plats. Det ska väl inte arbetstagaren (den enskilde prästen) behöva bekymra sig om. Det är kontraktsprostens sak eller till sist statens sak att ordna med vigselförrättare.

För det fjärde förändras min "tjänstbarhet" (sic! ett nytt ord)mycket litet. Om jag inte har vigselrätt behöver jag inte "vägra" några vigslar. Det tjänar alla på. Om Svenska kyrkan sätter sin egen bekännelse i första rummet förändras ingenting. Då kan jag viga dem som först har varit hos borgmästaren och registrerat sig.

Problemet, och det borde biskop Persenius förstå, är att staten definierar vad ett äktenskap är och den definitionen strider mot bekännelsen. Att vi tidigare varit statens tjänare, när vi var statskyrka, är knappast ett argument för att fortsätta vara det, - under nuvarande förutsättningar.

Biskop Persenius menar att vi i stället ska gå den politiska vägen, men är det inte just det vi gör i en politiserad kyrka? Att vägra vigsel är plötsligt en politisk handling och ett sätt att påskynda utvecklingen mot civiläktenskap.

Det får räcka för den här bloggen, men jag kommer fortsätta att bevaka det som sker. Apropå Domkapitel. Domkapitlet i Linköping har också tagit tag i nattvardstvånget. Du kan läsa om det på Dag Sandahls blogg. Vart är vi på väg? Vigseltvång? Nattvardstvång? Arma kyrka!

---

Själv är jag på väg till Västerås över helgen för att tala om den yttersta tiden. Jag ska inte använda mig av exemplen ovan utan hålla mig till Bibeln. Sedan blir det Kyrkomöte nästa vecka. Då ska jag försöka rapportera varje dag från det. Jag kommer hem sent fredagkväll och reser med en grupp till Israel på lördagen. Jag känner på mig att det blir en god avkoppling från min vardag. Trevlig helg!

1 kommentar:

Tord Nordblom sa...

Nu är mina svar på de fyra frågorna inlämnade till Domkapitlet i Göteborg. Den som eventuellt önskar ta del av frågor och svar kan få dem via epost genom att skicka mig en liten hälsning på tord.nordblom@tele2.se