Skam på torra land

För en stund sedan damp Kyrkans tidning ner i brevlådan. Som vanligt tog jag tag i den per omgående och kom strax till uppslaget med rubriken Dags för krisanalys och självrannsakan. Detta är ju helt otroligt, tänkte jag. Det var dags för krisanalys för flera decennier sedan och kanske för sent för ett decennium sedan. Det är förre biskopen Lennart Koskinen som nu menar att det börjar bli hög tid att idka självrannsakan. Tror jag det när man gått i pension! Han tror att det kan vara för sent om fem år. Hoppas han har rätt och jag fel. Intervjun innehåller fyra påstående som jag vill lyfta.

För det första menar Koskinen att det handlar om ekklesiologin. Kanske inte underligt att jag reagerar när jag själv slitit med frågan och drivit den till och med vid olika nationella sammanhang i snart 20 år! Låt mig ta det kronologiskt. Koskinen menar att det var fel att lägga arbetsgivaransvaret på pastoraten, tidigare var vi präster anställda av biskopen. Sedan säger han: "Alla visste att det var 'fruktansvärt dumt' ... ändå genomfördes nyordningen, trots att kompetensen inte finns i de små församlingarna. De orkar inte med uppgiften." Koskinen inser också att "idén om att vi har den dubbla ansvarslinjen med vigda och förtroendevalda håller på att urholkas". Jamen, det visste vi också. Inte bara det utan i många församlingar strider präster och kyrkoråd mot varandra inför öppen ridå. Vem som vinner? Kyrkopolitikerna så klart. Det är ju de som sitter på pengarna.

För det andra påstår Koskinen att "tunga tjänstemän sitter på pengarna och makten och är föredragande. Politikerna har inte en chans att vara insatta i alla ärenden. De är gisslan. Det ser jag i alla sammanhang och det är ett uttryck för en kyrkosyn som är så oerhört främmande. Det påverkar också demokratin och medbestämmande. Vart tar kyrkans själ vägen?" Jag låter de orden stå för sig själv.

Det tredje som får mig att börja känna inre spänningar är när Koskinen talar om bristen på ideologisk debatt. Mina läsare bör förstå detta som bristen på teologi. Koskinen säger att det finns en tradition inom biskopsmötet att visserligen ventilera teologiska frågor, men att vara tysta utåt. Jo, jo. Det vet vi alla. Men den förre biskopen Lennart Koskinen förklarar det med biskoparnas "rädsla och tröghet och att man inte vill stöta sig med någon". Nu känns det som om jag kan explodera vilken minut som helst och jag bestämmer mig för att skriva denna blogg. Om detta är förklaringen till biskoparnas tystnad ska de offentligen be svensk kristenhet om förlåtelse, ingenting mindre är då längre trovärdigt. De borde dessutom skämmas för att ha svikit alla oss präster och andra som stått på barrikaderna under 30 års tid. Men jag tror det kan vara värre än så. De har vad jag förstår ingen teologisk samsyn och inga framtidsvisioner för det sjunkande skeppet. Men då är det kanske dags att skaffa sig det - om det inte är för sent.

Det fjärde och sista jag måste ta med i denna blogg är att Koskinen blivit allergisk mot medlemsbegreppet "tillhörig". "Vi håller på att bli en föreningskyrka för likatänkande, en tjänstemannastyrd medlemsförening där man gullar med betalande medlemmar, de tillhöriga, och där kyrkan räknar med att det finns en lojalitet att vara med och betala".

Jag orkar inte mer, men var så säker på att jag återkommer. Hursomhelst är jag glad för intervjun och vill du läsa den sin helhet kan du gå till
krisanalys När jag gör länken dit upptäcker jag att Kyrkans Tidning inte toppar dagen med dnna intervju. Intervjun kommer som nr 8. Överst och därmed viktigast förmodar jag kommer en artikel med rubriken "Homosexuella bojkottar kycklingkedja" och som nr fyra kommer "Österrikiska katoliker föreslår kvinnliga präster". Också det säger något om Svenska kyrkans tillstånd. Nästa vecka utlovar Kyrkans Tidning en kommentar av vår biskop Jan-Olov Johansson. Tala om att jag lever i ett spänningstillstånd.