söndag, juni 19, 2011

Karen Armstrong om mysterion

Oh, vad skönt. Bajen vann med 1-0 mot Värnamo. Jag hejar förvisso på Värnamo i alla matcher de spelar utom just mot Bajen. De sades efteråt att Värnamo är det lag som spelat bäst på Söderstadion så här långt. De har ett ungt och lovande lag. Roligt.

Jag håller på och kommenterar Karen Armstrong på denna blogg och vill gärna fortsätta med det några gånger till. Religionsvetenskap är ett område som just nu intresserar mig. Häromdagen kom Svenska kyrkans utredning 2011:2 Närhet och samverkan så den läser jag också nu. Den är verkligen inte rolig, men för en kyrkomötesledamot nödvändig. Och det kommer mer för nu börjar förberedelserna för höstens kyrkomöte. Men det får vi återkomma till.

Jag läste igenom min förra blogg och ser att där fattas en hel del preciseringar, men utrymmet är så begränsat så det må vara hänt. Jag får förlita mig på att ni läsare tänker själva, så klokt som jag ser av kommentarerna. Det är som jag sa till kyrkvärden idag viktigt att vi kan sätta oss in i hur motståndarna tänker. I vår tid dominerar de postmoderna idealen och det gäller då att förstå att vi själva gjort vissa val för att kunna hålla fast vid tron. De viktigaste premisserna är att Gud är personlig, är treenig, har blivit människa och är född av jungfrun Maria. Idag är det Heliga Trefaldighets dag, men jag undrar hur många som håller fast vid denna obegripliga bekännelse.

Karen Armstrong redogör i sinbok för vad ett mysterium är. Mysterion betyder initiering. Det var inte något man tänkte eller lät bli att tänka utan någonting man gjorde, skriver hon. Sedan berättar hon om mysteriereligionerna på 400-talet före Kristus eller f.v.t. som det heter nuförtiden i vetenskapliga sammahang, (f.v.t. står för "före vår tideräkning"). Hon berättar om hur det då varje höst kom en ny skara mystai som ville ingå initieringen. Det som skedde i kultsalen hölls hemligt. Det fanns olika sällskap. De vanligaste riterna gestaltade Demeters vistelse i Efesus. Demeter var såddens och skördens gudinna och syster till Zeus. Syftet med initieringen var sannolikt att adeptererna skulle konfronteras med sin egen dödlighet och lära sig att acceptera den som en del av livet. Det var en ganska utförlig procedur som pågick under flera dagar som adepterna skulle ta sig igenom och alla klarade det inte. Det har alltid varit så att människan behöver mythos, berättelser om gudarna och deras liv. Det har alltid varit så att människan har ett behov att identifiera sig med och gestalta dessa berättelser. Vi kan därför lära oss att detta behov finns hos alla människor, också hos våra vänner och bekanta fast vi inte tror det.

Den kristna tron har också sin berättelse och sin liturgi. Men vilken är skillnaden? Den största skillnaden är att hedningarna inte behövde tro att berättelsen om gudarna var historiskt sanna. De genom förde riterna för sin egen skull. Vi som är kristna menar emellertid att berättelsen om Jesus Kristus är historiskt sann! Liberalerna menar att det spelar mindre roll. Historiciteten går inte att komma åt säger de, men bekännarna tror att initieringen (dopet), identiteten (i Kristus) och liturgin (gestaltande av mötet) är på riktigt. Vi blir verkligen nya skapelser när vi döps. Vi sitter i Kristus på Faderns högra sida redan här i tiden och vi möter Herren i evangeliets ord och sakrament. Sådan är den kristna bekännelsen.

Tyvärr har vi nu en kyrka där många är likgiltiga inför historiciteten, eftersom de menar att vi ändå inte kan bevisa den. Är det då underligt att vår doppraxis är så slapp? Så reducerad att den blir en högtidlig namngivning? Att förkunnelsen blir ointressant? Eller att röster hörs som kallar nattvarden för "kannibalism"? Jag lovar att vi kommer att få mer av denna vara och jag lovar att kristna bekännare måste göra sina val, måste tro på riktigt och räkna med att stå fram som en motkultur. Kommer Svenska kyrkan att gå före? Knappast. Kommer cellerna att göra det? Förhoppningsvis, om än tvingade till det.

Överallt i historien där det är väckelse har förkunnelsen , dopet och nattvarden den allrastörsta betydelse. Den är på riktigt och den är med kraft. Om vi läste lite mer av till exempel Karen Armstrong och om mysterierelionerna kanske det kunde tjäna som en ögonöppnare? Det är dessutom ett faktum att de hemliga sällskapen (som till exempel frimurarna) florerar i vår tid, inte minst i Värnamo. Tror ni det har betydelse för det andliga klimatet i en stad som vår? Vi behöver en ny väckelse!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Kyrkan skall alltid vara något av en "motkultur" (salt) och inte en produkt av den för tillfället omgivande kulturen (spegel). Vi ser ju "dunkelt som i en spegel", men vi skall inte bygga på åskådningar och ideologier (gnosticism, marxism, evolutionism, existentialism, nihilism...) utan på den av Fadern en gång för alla i Kärlek givna Tron (Jud 3). Grunden är ju en gång för alla lagd (1 Kor 3)och vi får bygga med den apostoliska lärans ädelstenar och inte våra egna tankars "trä och halm". Därför kan vi frimodigt bygga med Kalcedon (451). Tack Håkan för Din uppmuntran
I kristus
Thomas Andersson

Anonym sa...

Jag köpte Armstrongs bok igår eftersom den verkade så bekant. I bokhandeln antog jag att det berodde på att hon varit med i Skavlan, men jag inser att det var din första blogg som hade satt mig på spåret.

Nu har jag bara läst inledningen ännu, men tror att du missar en väsentlig del i Armstrongs budskap då du lyfter fram historiciteten. Den för-moderna människan hade en mycket annorlunda världsbild där myter inte alls sågs som något människopåhittat på det sätt som vi idag ser dem, utan istället såg dem som i verklig mening Sanna. För dem var med andra ord den fantasi- och tankevärld där myter kan utspelas lika verklig som den sinnevärld som vi ser runt omkring oss. Religionen var då ett sätt att genom olika ritualer sätta människan i mer direkt kontakt med denna andra osynliga värld.

En diskussion angående kristendomens historicitet skulle därmed för den för-moderna människan ha tett sig ointressant eftersom det kvittade lika om det beskrivna skeendet inträffat i sinne- eller fantasivärlden; det var lika sant oavsett. Efter modernismens genombrott blir detta synsätt helt främmande för både troende och ateister. Främmande till den grad att vi knappast klarar av att föreställa oss att mentalt sunda människor haft den uppfattningen trots att den varit förhärskande under majoriteten av mänsklighetens historia. Armstrongs poäng i bokens inledning är ju just detta: att både, med hennes begrepp, fundamentalister och ateister sitter fast i det moderna tänkandets garn.

Innan man avfärdar detta som drömmerier kan man fundera på varför man som kristen bekänner en tro på Gud som "skapare av allt vad synligt och osynligt är" vilket ju tydligt pekar på att det finns mer i Skapelsen än vad vi kan se med våra fysiska ögon.

Hälsningar
Populisten

Ps. Nu ifrågasätter jag ingalunda att Jesus levat och varit en synnerligen exceptionell person. Occams rakkniv torde avgöra till den teorins fördel framför allehanda krystade idéer om urkyrkliga konspirationer. Däremot tror jag knappast att historievetenskapen kan visa att Jesus verkligen var det inkarnerade Gudomliga Ordet, det är jag övertygad om av helt andra skäl. Ds.

SigridL sa...

"...vi kristna kommer att få göra våra val..."
Jag tror vi kommer att få vara med om förändringar. Vi kommer att marginaliseras i samhället och antagligen också inom kyrkorna. Kanske måste vi lämna våra vanliga gudstjänsttillhörigheter, därför att vi inte längre får plats där. Det är viktigt att vi hittar varandra som kristna innan detta händer, vi kommer att behöva varandra.

Låter jag pessimistisk? Tja, jag vet inte...

Håkan Sunnliden sa...

Broder "Populisten". Tack för ditt inlägg. Du har naturligtvis helt rätt. Vi talar om olika världsbilder. Men menar du att du är oegentligt att föra resonemang med dem som levde 500 år f Kr? Detta med historiciteten, huruvida något är sant eller har inträffat var väl ändå något givet på den tiden? I den meningen ställdes aldrig frågan, men berättelserna ifrågasattes heller aldrig av vanligt folk. Men, skriover Armstrong på sid 79, vid den här tiden började man ifrågasätta just historiciteten. Hur som helst tycker jag Armstrong har en poäng när hon gör gällande och driver som en tes att människor behöver vara engagerade för att kunna tillägna sig "religionen". Mer om det i nästa blogg.