Väl hemkommen har jag försökt komma ifatt på olika sätt. Inte så att jag har en massa ogjort arbete, utan mer av eftertanke. Det händer saker runt omkring oss hela tiden och en del tankar måste ges lite tid.
När jag surfade runt igår fångade Dag Sandahls blogg Ned med allt positivt mitt intresse och den dröjde kvar. Minns att jag skrev igår om att det är svårt att vara kritisk mot Svenska kyrkan därför att då uppfattas jag som elak eller bitter? I värsta fall både ock. Vi behöver nog stanna upp lite till mans när det gäller kritiken av Svenska kyrkan eftersom en tystnadens kultur har brett ut sig inom Svenska kyrkan. Det är bara det som är politiskt korrekt som är gångbart, bara ja-sägare som bereds plats. Men vi behöver ett forum där alla kan få gehör och en ärlig chans. Tidens utmaningar är alltför stora för att endast de naiva och blåögda, optmisterna och ja-sägarna ska få styra. Men tyvärr är det så kyrkopolitiken fungerar. Det är en sak att majoriteten bestämmer, en annan att den i sin maktfullkomlighet inte längre lyssnar. Var finns de biskopar, den stiftsstyrelse eller de gruppledare i kyrkomötet som kan tala ut och få gehör för andlig klokskap och vishet. De som försöker betalar förvisso ett högt pris, men de som inte vågar tala ut håller på att förskingra en väsentlig del av sitt människovärde.
Och sedan när jag går och funderar på detta läser jag kåseriet i SvD av Carolina Neurath. Det bär rubriken "Tacka Muller för en plågsam konkurs." Hon menar att Mullers över-optimism drabbat och drabbar tusentals SAAB-anställda. Det har förlängt lidandet i över två år. Nu höjs röster på hans avgång. "Att ha talets förmåga är en sak. Att kunna bedriva affärer är en annan", skriver hon. Jo, jag vet, av egen erfarenhet. Vi som har talets förmåga är beroende av andra. Det är den enkla sanningen. Men det gäller också oss inom Svenska kyrkan. Vi kanske inte har någon Victor Muller ibland oss precis, men vi har massor med ja-sägare. Vi har tusen och åter tusen kyrkopolitiker som inte säger någonting. Är de ansvarslösa, naiva, fega, vilseförda, optimister? Jag vet inte. Det enda jag vet är att Kejsaren är naken och att få säger något. Det är väldigt tyst.
I dagens SvD fanns också en intervju med föreläsaren Christer Olsson. Jag har själv aldrig hört honom, bara hört om honom. Jag ser fram emot att läsa hans bok Vart är du på väg och vill du dit? Hans tes är enkel. Han menar att ledaren är människa och som sådan måste hålla ihop de tre cirklarna hälsa, socialt liv och arbete. Dessa faktorer är så införlivade i varandra att de inte går att särskilja i det verkliga livet, menar han. Jag tror att han har rätt och att det gäller också folk inom Svenska kyrkan. Våra ledare är människor som behöver vara i balans, det vill säga ha en god relation till Jesus, till sina närmaste och kunniga och ödmjuka i sitt arbete. Vi ska inte ha sådana ledare inom Svenska kyrkan som har en sjuk relation till Jesus, lever i skörlevnad och i okunnighet och högmod är på kant med alla andra. Vi har mycket att tala om framöver.
6 kommentarer:
"Vi ska inte ha sådana ledare inom Svenska kyrkan som har en sjuk relation till Jesus, lever i skörlevnad och i okunnighet och högmod är på kant med alla andra."
Och var finns du själv i denna uppräkning, Håkan Sunnliden?
På din blogg har du uppvisat okunnighet i fråga om homosexualiteten och dess relation till de frågor du driver.
På din blogg har du uppvisat högmod i din tvärsäkerhet över din egen kristendomstolkning.
På din blogg framgår det med tydlighet hur du kommer på kant med andra.
Behöver inte en "sann kristen ledare" enligt din egen definition ha självinsikt och verklighetsförankring? Det finns sannerligen mycket att tala om.
Tack för din kommentar även om bloggen som sådan inte syftade på mig själv. Jag tänkte närmast på "dem som bestämmer" och ja-sägarna runtomkring dem. Det är i och för sig riktigt att jag själv blivit delaktig på så sätt att jag är med i beslutssammanhang. Men det betyder också att jag ser och förstår en del som inte syns utåt.
Vad gäller min tolkning av kristendomen är den inte vare sig tvärsäker eller märklig. Min tolkning går ut på att hålla fast vid "en, helig, allmännelig kyrka". Kyrkan är inte precis någon ny företeelse som behöver nytolkas. Det är därför det är så plågsamt att se hur Svenska kyrkans ledare går en annan väg och vi andra får stå och se på.
Just de frågor som du nämner som homosexualitet och samlevnadsfrågor är i och för sig ganska lätttolkade skulle jag vilja påstå. Likaså frågan om relationen mellan stat och kyrka. Det finns andra frågor som är betydligt svårare.
För övrigt: Har du en annan tolkning än den allmänneliga?
Det framgår att du inte syftade på dig själv, men med hög svansföring kommer kritik. När man själv förefaller uppvisa exempel på det man kritiserar andra för, får man själv vara beredd på att ta emot kritik - och desto hårdare.
Din kristendomstolkning är inte det minsta märklig. Jag delar den i stort. Även mycket av de goda tankar du har om hur kyrkan kan och bör vara. Desto viktigare då att bristerna påpekas. Många bland den moderna kyrkans konservativa företrädare har dessvärre stora brister i sin pastorala ämbetsutövning, vilka förtigs eftersom de är i opposition mot den politiserade kyrkan och de avarter och attitydproblem som förekommer där.
Att kritiskt granska framför allt "Traditionen" och förkasta det som bevisligen leder vilse, beskära vinträdet och kasta missväxten på elden - är viktigt och ingen får undkomma detta. Det är viktigt att ständigt pröva läran och när den befinns usel, måste den omprövas och vid behov förkastas till förmån för bättre hållningar. Att låtsas som att tidigare kyrkolärare är ofelbara duger inte det minsta.
Att kyrkan i hundratals år förr ansett "homosexualitet och samlevnadsfrågor" vara "lätttolkade" bör alltså inte ge dagens kyrka giltighet att fara destruktivt fram (den förment klassiska hållningen är per se destruktiv) och fortsätta odla sin okunnighet i dessa frågor.
Det framgår med all önskvärd tydlighet av din blogg, att du inte på ett nöjaktigt vis ser de samhälleliga sammanhang som din kyrka, din ämbetsutövning och de homosexuella (m fl sexuella minoriteter) ingår i.
Detta måste du vara beredd att ta kritik för - av såväl dina överordnade (i den mån du fortfarande anser dig ha några sådana) och av kyrkoavgiftsbetalande medlemmar, vilka har all rätt att kräva kvalité av den som får betalt.
Stort tack för dina förtydliganden. Jag är uppriktigt glad för dem som vågar tala. De har blivit ganska få genom åren.
Om vi tills vidare hoppar över det där med min höga svansföring och Kyrkans syn på homosexualitet skriver du något viktigt om än inom parentes. I den mån jag fortfarande har några överordnande. Här har vi ett problem. Svenska kyrkan är numera så splittrad, drar åt så många olika håll att det som klassisk kristen och präst är svårt att orientera sig. Detta är en del av förödelsen.
Frågan om jag har några överordnanden är berättigad om vi talar "andligt" och oberättigad om vi talar organisation. Självklart har jag en arbetsgivare och en biskop som utövar tillsyn. Som du känner till har jag fått smaka på det senare och lär få göra det igen. Men nu skulle biskopen inte bara utöva tillsyn, utan också främja andlighet. Kanske är det senare viktigast i vår tid, men det senare förutsätter ömsesidigt förtroende. Det är möjligt/troligt att mitt förtroende för den andliga makten inom Svenska kyrkan har skadats. Tycker du det är konstigt?
Förvisso behöver kyrkan följa med sin tid och i viss mån förändras. För egen del tror jag det främst gäller sådadant som är perifiert eller kulturellt betingat, inte kerygmat och det som direkt utgår från kerygmat. Inte det som ryms inom credo, den kristna trons innersta väsen. Men vad jag förstår verkar vi vara överens i den saken.
Det finns som sagt mycket att säga – därför två inlägg:
För att börja med ditt sista stycke: Jo det förefaller som att vi är överens om detta. Möjligen kan vi ha olika uppfattningar om vad som finns i "den kristna trons innersta väsen". Sådant som bevisligen är skadligt för enskilda människor måste givetvis hanteras och tas bort.
Vad som äcklat och upprört mig under de senaste åren är de "klassiskt" kristnas sätt att justera detta till att även innehålla de perifera element, allt efter tycke, smak, behov av att positionera sig gentemot sin opponent (dvs tillfredställa en kliande, ofta prästerlig, fåfänga).
Detta hänger samman med en oförmåga att tackla den nya tiden som innebär att man alls icke längre - som kyrka och enskild präst/pastor - är en andlig auktoritet. Det rör sig om förlorad makt och det är självklart frustrerande för den som är van vid, eller exempelvis inför sin prästvigning inställd på, att bli lyssnad på och kanske åtlydd som en auktoritet.
Denna oförmåga visar sig genom att man flyr in i det självpåtagna martyriets bekvämlighet och även förmår andra att fly ditin. Detta skadar påtagligt Guds rikes verksamhet och utbredande i världen, och vad jag framför allt med kraft vänder mig emot är att man stänger dörren till detta rike för de homosexuella (m fl). Allt för den egna religiositetens skull.
Eftersom man som "klassiskt" kristna som sagt är i opposition mot den "skadade" och politiserade kyrkan ser man inte detta missförhållande - solidariteten gentemot de egna är viktigare än att välkomna människor in i Guds rike. Detta ska kritiseras. Håller du inte med om det?
Så till nästa led:
Jag tycker inte att det är konstigt att ditt förtroende för din överordnade skadas. Det kan ske och sker på alla arbetsplatser jorden över. Därmed är det inte fritt fram för var och en anställd att förklara sig självständig i förhållande till sin chef för att det finns en övergripande princip för företaget som JAG anser mig vara bäste uttolkare utav.
Med den - jodå, något haltande - bilden visar sig faran. Kyrkan är inte en plats för frifräsare. Vi har sett det många gånger förr - enskilda ämbetsutövare och hela grupper - som tagit sig friheter eftersom JAG är bättre än biskopen på att förstå och begripa.
Vad jag undrar är vem du i dagsläget ser som din överordnade. Och vidare: Ser du en situation där du själv – trots att du bara är en enkel präst i ett globalt sammanhang – kan befinna dig med Gud eller ”Gud” som enda överordnade?
Skicka en kommentar