fredag, december 23, 2011

Att fanatiskt hålla fast vid Svenska kyrkan

Nu är det bara ett dygn kvar på advent. Då måste jag skynda mig att försöka åtminstone tillfälligt avsluta uppgörelsen med biskop och domkapitel. Jag ser återigen att många har läst dessa bloggar och fyra personer har hört av sig till mig personligen. En gav mig mer information, en försåg mig med senaste brevet från prosten Östlund, en undrade hur jag kan vara kvar i Svenska kyrkan och en manade mig till försiktighet. Därför vill jag säga att jag inte känner vare sig besvikelse eller bitterhet. Det som driver mig just nu är nog dels att jag i högre grad än tidigare förstår vad f Dag kallar för lögnsystemet och dels att jag upplever det som en del av min kallelse som präst att göra det känt. Det är inte mer än ett par år sedan jag personkryssades in i Stiftsfullmäktige, stiftstyrelse och kyrkomöte. Jag ser med egna ögon och hör med egna öron vad jag inte sett och hört tidigare om än hört talas om. Tidigare hörde jag mycket gnäll och kritik vänt mot kyrkan och dess ledning, men det mesta tillskrev jag kritikerna själva. Det var vidare också något som jag inte kunde göra något åt. Men nu är det annorlunda. Nu har det blivit en del av min prästkallelse att offentligt tala ut. Jag är övertygad om att Svenska kyrkan tvunget måste byta system för att inte alldeles upphöra att vara en kyrka. Låt mig få ge exempel på några sådana stora förändringar jag vill arbeta för. 

För det första att ändra kyrkomötets sammansättning, kanske gå tillbaka till det som var innan. Hälften präster/teologer och hälften lekmän + biskoparna som har utslags röst, låt säga 25 + 25 + 13 = 63 personer.

För det andra att den statliga lagen om Svenska kyrkan helt och hållet tas bort. Befria Svenska kyrkan och jämställ den med andra trossamfund i landet. Skippa samtidigt statens vigselförordnanden.

För det tredje se till att valsystemet ändras från att värdera politisk makt till att värdera teologisk sådan. 

För det fjärde slå ihop stiftsstyrelsen och domkapitlet. Vi behöver inga dubbelkommandon och särskilt inte ett politiserat domkapitel.

Sedan hoppas jag att den ena kan ge det andra varför inga fler exempel behövs här.

Prosten Östlund har den 19 december från sin sjuksäng begärt hos Luleå Domkapitel att få bli befriad från vigningstjänsten. Det gjorde mig ont att läsa brevet, men han har min fulla förståelse och mitt fulla stöd. Han anser sig vara präst också fortsättningsvis, men vill inte vara till besvär för Svenska kyrkan. Det ska bli intressant att se hur domkapitlet behandlar detta. Kan de verkligen neka honom detta? Kan de verkligen bevilja detta? Om jag har läst rätt sammanträder de den 29 februari.

Så fick jag ett brev från en före detta kvinnlig präst. Hon avsa sig ämbetet för några år sedan. Hon förundras över att jag "fanatiskt håller fast vid Svenska kyrkan". Jag tror att jag har förklarat det tidigare. Hennes slutsats blev att lämna, min blev att stanna kvar. Ett skäl till att jag stannar kvar är att 6,5 miljoner svenskar är medlemmar. Var i Sverige hittar jag ett större missionsfält? Jag känner inte att jag kan lämna alla dessa. Jag känner att jag som en oppositionell präst kan tala till dem. Har jag nu dessutom blivit invald både här och där måste jag tro att den Helige Ande har lett det så. Men då måste jag få tala också när det drabbar biskop och domkapitel. Det är möjligt att många skulle bli glada om jag lämnade Svenska kyrkan, men jag skulle inte bli det. 

Nu får det räcka för denna gång. Advent går mot sitt slut och nu vill jag se julen an. Först har vi julbön kl 17 och sedan midnattsmässa 23. Jag ser redan fram emot det. Kanske kan jag skicka en julhälsning till er under morgondagen?!

5 kommentarer:

Karin sa...

Önskar dig en fin julhelg!

Irene sa...

Tack för att du stannar kvar och kämpar för vår Kyrka.
Önskar dig och din familj en Välsignad Jul.

Anonym sa...

Jag är glad att du är kvar.
Önskar dig och din familj en God och Välsignad Jul.
Åse

Stellan Bengtsson sa...

Att Svenska kyrkan kan ses som en kristen kyrka beror inte bara på dess bekännelse skriven för hundratals år sedan utan på att det finns framträdande företrädare för kyrkan som i varje tid tydligt håller sig till denna bekännelse. Här har Håkan Sunnliden och andra företrädare för ett teologiskt och inte partipolitiskt tänkande sin stora betydelse.
När samfundet marginaliserar och eliminerar denna röst i det egna samfundet framträder Svenska kyrkan som en sekt, ett samfund utanför de andras gemenskap.
I en tid då Svenska kyrkan har fått de andra stora kyrkornas företrädare att se med undran på vart Svenska kyrkan är på väg behövt tydliga signaler på att samfundet besinnar sig.
Frågan hur man hanterar opposition och oliktänkande är här av största vikt.
I en tid då företrädare för flera av de stora kyrkorna ställer sig avvaktande och frågande till Svenska kyrkan behövs ett grundläggande omtänk och besinning på vart man är på väg.
Det hjälper då föga att samfundet håller fast vid yttre kyrkliga bruk som andra kristna kyrkor känner igen utifrån sin egen bekännelse.
Dagens kortsiktiga anpassningsteologi kan mycket väl berömmas av samtidens eliter men framtiden kommer se saken på ett annat sätt. Den väg man färdas på leder bort från den kristna gemenskapen.
Än finns i Svenska kyrkan bedjande gemenskaper att ta vara på.
Tack Gud för orädda och kunniga personer som komminister Sunnliden.Än är inte allt hopp ute.
Stellan Bengtsson

Håkan Sunnliden sa...

Tack vänner för uppmuntran. Särskilt tack till Stellan som bidragit med kloka tankar. Det är förvisso viktigt att oppositionen behandlas rätt och riktigt. Men det verkar som att tumskruvarna dras åt även om jag inte kan klaga. Jag tänker på prosten Östlund.