Med hjälp av vissa statistiska uppgifter kan jag se hur många som har besökt min blogg. Det visade sig att många läst vad jag skrivit om skuld, skam och att det inte finns någon förlåtelse för skammen. Det finns ingen förlåtelse därför att skam inte är någon synd, utan snarare en trasig självbild eller självkänsla. Mycken skam, särskilt den vita, innebär att min inre röst kritiserar mig. "Jag kan inte", "jag är inget värd" eller "det blir aldrig någon ordning på mig". En sådan självbild behöver repareras. Min plågoande, den kritiska rösten, behöver visas bort. I sin bok Självkänsla på djupet, som skrevs innan boken om skuld och skam, ger Marta Cullberg Weston sju övningar som hjälper mig att kasta ut plågoanden. Jag redovisar dem här kort, men på mitt eget sätt.
1. Avslöja den negativa röstens existens.Hur är det du tänker egentligen? Hur brukar det låta? Om du blir medveten om det kommer du att känna igen anfäktelserna. Tyvärr tycker inte hjärnan om tomrummet och därför måste de negativa tankarna på sikt ersättas med andra tankar.
2. Tala positivt till dig själv.Gör en lista på dina personliga styrkor. Det är alltid svårare att vara positiv än negativ. Här krävs kraft. Som kristen kan jag tänka på hur mycket Gud älskar mig och vad det betyder att leva i Kristus. Om Gud älskar mig som jag är, måste jag acceptera det. Ersätt orden "oss" och "vi" i Ef 1:3-10 med orden "mig" och "jag". Det är en övning jag själv använt mig av.
3. Hitta en stödperson. Ta vara på din "bästis". Lyssna till dem som försöker stärka dig. Här betyder den heliga gemenskapen så mycket. I vartfall om vi godtar varandra och lär oss vad uppbyggelse är.
4. Avslöja det budskap den inre kritikern kommer med.Försök att lägga märke till när och hur anfäktelserna sätter in. Du kan så vara bättre beredd. Som kristna talar vi gärna om Guds vapenrustning, men vet vi när och hur vi ska använda den? Det går att frigöra sig från plågoandens kritik. Det kan man göra genom att dra en gräns för kritiken, genom att erkänna och tro att allt samverkar till det bästa, genom att inte jämföra sig med andra eller genom att sluta använda ordet "borde". Säg inte "Jag borde städa ..." utan säg i stället som det är: "Jag vill inte städa ..."
5. Avbryt plågoandens tjat. Du behöver lära dig att använda stoppknappen. Du måste säga: "Sluta!" Sätt i stället in de rätta och sanna orden och förbered dig på att kasta ut plågoanden.
6. Avslöja den inre kritikern.Det är nästan omöjligt att styra sina tankar, men plågoanden, eller den inre kritikern som Cullberg Weston kallar rösten är sannolikt inte din. Den rösten kommer från någon annan, från pappa, läraren, prästen eller vem det kan vara. Vem är din kritiker? Om du kan ge kritikern ett namn, "perfektionisten", "papparösten", "domaren" eller liknande fokuserar du mer konkret. Du ska inte förväxla rösten med någon annan person bara för att den kom därifrån, utan identifiera själva rösten. Cullberg Weston föreslår att man till exempel föreställer sig en fågel, en korp som sitter på axeln och pratar i örat. Var hör rösten rätteligen hemma? Om jag kunde jaga iväg den vart skulle den då ta vägen?
7. Kasta ut den inre kritikern!Säg: "Nu räcker det! Lämna mig. Jag vill vara herre i mitt eget hus." Cullberg Weston menar att man ibland får ta i lite extra och kanske ta hjälp av någon, en terapeut till exempel.
Det är märkligt att läsa sådant här eftersom det påminner så mycket om vad Jesus lär oss om befrielse. Det gäller att återknyta kontakten med det friska inom sig, att acceptera sig själv som Gud har accepterat mig i Jesus Kristus. Negativa tankar är farliga för självkänslan. Jesus talar ofta om att älska sin nästa som sig själv. De två hänger ihop. Vi kan älska trots att den andre eller jag själv inte är fullkomlig. Kärleken utspelar sig på ett annat plan.
Det finns mycket mer att säga om befrielsen och tillämpningen är alltid personlig. Men jag ville ha med det här eftersom så många läst vad jag skrivit tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar