Nu har jag fått Domkapitlets inkompetens bekräftad. Jag dömdes som ni vet till en skriftlig erinran därför att jag är "illojal" mot Svenska kyrkan. Det var som jag påpekade i min överklagan ett missförstånd som låg bakom Domkapitlets beslut. Biskop Johansson och stiftsjuristen la ordet "illojal" i min mun. Jag dömdes sedan mot mitt nekande. Jag anser fortfarande inte att jag har brutit mot mina prästlöften. Men jag kunde inte då veta att det fanns en dold agenda bakom Domkapitlets sätt att behandla mig. Jag bara visste att att vad jag än sa så vändes det emot mig. De ville inte lyssna och jag förvånades. Det var någonting som inte stämde med denna rättsprocess. Det var en skenprocess från början till slut. Jag kunde inte veta att det skulle betraktas som "illojalt" att skicka tillbaka ett förordnande jag ändå inte tänkte använda. Än mindre att jag skulle med detta ha brutit mina prästlöften. Känner inte Biskop Johansson mig så väl? Eller varför svek han mig? Jag visste inte att han var så bakbunden och att han upphörde att vara Biskop i samma stund han tog på sig hatten på vilken det står "Domkapitlets ordförande". Men nu har den dolda agendan uppenbarats.
Helt utan anledning har den sjuklige och 81-årige prosten André Östlund fått samma skriftliga varning som jag. Östlund har haft fyra vigslar efter att han blev sjukpensionär 1987, dock ingen vigsel efter år 2000. Han skickade tillbaka förordnandet därför att han är för sjuk för att kunna viga. Östlund fick samma erinran som jag med samma motivering den 28 mars, det vill säga två månader före mig. Jag hade inte en chans i processen därför att den var redan uppgjord. Detta är inte rättssäkert. Jag visste det. Jag kände på mig detta.
Sonen David Östlund gick i taket över att hans far har behandlats så ondskefullt. Sonen har dokumenterat hela ärendet från och med 24 mars 2010 till och med 29 oktober 2011 och skrev ett öppet julbrev till Biskop Stiglund. Det ärendet har med andra ord pågått i mer än 1 1/2 år. Det har avslutats ensidigt från Domkapitlets sida, men ser ut att fortsätta från sonens sida. Förhoppningsvis leder det till allmänt åtal. Nu har Biskop Stiglund och Domkapititlet i Luleå haft långt tid på sig att rätta till det övergrepp som uppenbarligen har begåtts, men de vill inte av ännu ej redovisade skäl. Det Biskop Stiglund har gjort är att han har försökt gjuta olja på vågorna genom att i ett personligt brev skriva till den åldrige Östlund att domen egentligen bygger på en annan grund än den redovisade. Plus att Biskopen skriver att det bara är en mild kritik, men någon ursäkt framförs inte. Domkapitlet har offentligt hängt ut prosten Östlund som illojal, som en svikare. Det är så vi ska minnas honom.
Sonen Östlund fick ett möte med Biskop Stiglund den 9 september. Han ville att de skulle göra upp i godo och att Domkapitlet skulle be om ursäkt. Sedan skulle saken vara utagerad. De samtalade i två timmar. Vad Biskopen inte sa var att Domkapitlet fyra dagar tidigare hade samtalat om debaclet, men beslutat att den skriftliga erinran ska stå fast. Biskopen hade också skrivit ett oförskämt brev till modern några dagar tidigare som inte heller omnämndes. Sonen tyckte att samtalet var hållet i en god ton och att Biskopen visade sig försående. Det var först efteråt sonen insåg att han var förd bakom ljuset. Lurad. Och än en gång gick han i taket.
Allt det här har alltså skett innan kyrkomötet 2011. Men ingen av oss visste om det därför att Domkapitlet har mörkat sitt agerande. Det är i och med detta klarlagt, svart på vitt, att (S) och (C) driver frågan på ett okristligt, rättsosäkert och våldsamt sätt. Och de som är Biskopar idag upphör att vara Biskopar när de hamnar i Domkapitlet. De vågar inte säga emot och de tar inget personligt ansvar.
Den som vill läsa kan läsa Dag Sandahls kommentar här. Ärendet är så illa skött att jag hoppas sonen drivet ärendet till allmän domstol. Jag ska gärna hjälpa till i vittnesbåset med min dokumentation.
Det finns faktiskt mer som behöver uppenbaras av eländet med vigselförordnandet. Men jag sparar det tills vidare. Nu beslutade kyrkomötet att kyrkostyrelsen ska undersöka hur man kan säkerställa att alla präster innehar ett förordnande från Kammarkollegiet. Det är bra att Dag Sandahl och Bertil Ohlsson som skrev motionen tillsammans med mig båda sitter med i kyrkostyrelsen och kan följa ärendet på nära håll. Men jag är osäker på Dags tilltänkta taktik att driva frågan att Burells motion måste fullföljas. Han menar att bara genom att göra så kan det bli uppenbart att det inte går. Jag hoppas han har rätt, för nu går skam på torra land.
Helt utan anledning har den sjuklige och 81-årige prosten André Östlund fått samma skriftliga varning som jag. Östlund har haft fyra vigslar efter att han blev sjukpensionär 1987, dock ingen vigsel efter år 2000. Han skickade tillbaka förordnandet därför att han är för sjuk för att kunna viga. Östlund fick samma erinran som jag med samma motivering den 28 mars, det vill säga två månader före mig. Jag hade inte en chans i processen därför att den var redan uppgjord. Detta är inte rättssäkert. Jag visste det. Jag kände på mig detta.
Sonen David Östlund gick i taket över att hans far har behandlats så ondskefullt. Sonen har dokumenterat hela ärendet från och med 24 mars 2010 till och med 29 oktober 2011 och skrev ett öppet julbrev till Biskop Stiglund. Det ärendet har med andra ord pågått i mer än 1 1/2 år. Det har avslutats ensidigt från Domkapitlets sida, men ser ut att fortsätta från sonens sida. Förhoppningsvis leder det till allmänt åtal. Nu har Biskop Stiglund och Domkapititlet i Luleå haft långt tid på sig att rätta till det övergrepp som uppenbarligen har begåtts, men de vill inte av ännu ej redovisade skäl. Det Biskop Stiglund har gjort är att han har försökt gjuta olja på vågorna genom att i ett personligt brev skriva till den åldrige Östlund att domen egentligen bygger på en annan grund än den redovisade. Plus att Biskopen skriver att det bara är en mild kritik, men någon ursäkt framförs inte. Domkapitlet har offentligt hängt ut prosten Östlund som illojal, som en svikare. Det är så vi ska minnas honom.
Sonen Östlund fick ett möte med Biskop Stiglund den 9 september. Han ville att de skulle göra upp i godo och att Domkapitlet skulle be om ursäkt. Sedan skulle saken vara utagerad. De samtalade i två timmar. Vad Biskopen inte sa var att Domkapitlet fyra dagar tidigare hade samtalat om debaclet, men beslutat att den skriftliga erinran ska stå fast. Biskopen hade också skrivit ett oförskämt brev till modern några dagar tidigare som inte heller omnämndes. Sonen tyckte att samtalet var hållet i en god ton och att Biskopen visade sig försående. Det var först efteråt sonen insåg att han var förd bakom ljuset. Lurad. Och än en gång gick han i taket.
Allt det här har alltså skett innan kyrkomötet 2011. Men ingen av oss visste om det därför att Domkapitlet har mörkat sitt agerande. Det är i och med detta klarlagt, svart på vitt, att (S) och (C) driver frågan på ett okristligt, rättsosäkert och våldsamt sätt. Och de som är Biskopar idag upphör att vara Biskopar när de hamnar i Domkapitlet. De vågar inte säga emot och de tar inget personligt ansvar.
Den som vill läsa kan läsa Dag Sandahls kommentar här. Ärendet är så illa skött att jag hoppas sonen drivet ärendet till allmän domstol. Jag ska gärna hjälpa till i vittnesbåset med min dokumentation.
Det finns faktiskt mer som behöver uppenbaras av eländet med vigselförordnandet. Men jag sparar det tills vidare. Nu beslutade kyrkomötet att kyrkostyrelsen ska undersöka hur man kan säkerställa att alla präster innehar ett förordnande från Kammarkollegiet. Det är bra att Dag Sandahl och Bertil Ohlsson som skrev motionen tillsammans med mig båda sitter med i kyrkostyrelsen och kan följa ärendet på nära håll. Men jag är osäker på Dags tilltänkta taktik att driva frågan att Burells motion måste fullföljas. Han menar att bara genom att göra så kan det bli uppenbart att det inte går. Jag hoppas han har rätt, för nu går skam på torra land.
2 kommentarer:
Nu går skam på torra land. Är inte detta ett uttryck för det odjur som stiger upp ur havet (Upp 13:1f)?
Kampen är mot de som håller fast vid Guds bud och Jesu Kristi vittnesbörd.
Det är trist att bevittna förfallet i svenska kyrkans domkapitel.
Thomas Andersson
Det är väl underligt att Domkapitlen har svårt att se sina egna beslut klara som källvatten.
Den gamle prästen A Östlund hade ingen möjlighet att viga par längre på grund av att orken saknades.
Men nu kommer ideologin fram - tänk om han försöker tala om att han inte omfattar den nya synen på
vigsel av samkönade. Då obstruerar han.
Det hade varit möjligt för Domkapitlet att redogöra för anledningen till beslutet och inte huka i bänkarna.
Skicka en kommentar