söndag, november 27, 2011

Eva Spångberg - in memoriam

Så börjar ett nytt Kyrkans år, en ny vecka med nya möjligheter.

Det förra kyrkoåret avslutades (nästan) med att Kari och jag var på begravning på vårt förra tjänsteställe Hjälmseryds kyrka. Eva Spångberg begravdes i torsdags. Jag minns första gången jag mötte henne. Hon fyllde 60 år och det var på sin plats att den nye kyrkoherden uppvaktade. Hon var ensam vid tillfället och vi fick ett förtroendefyllt samtal. Samma år, på sensommaren, bröt väckelsen ut. Kyrkan var välfylld kväll efter kväll. Vi hade 35 väckelsemöten på sju veckor. Människor lämnade sig åt Gud, betryckta blev befriade och sjuka helade. Det var många som villa ha och fick förbön. En kväll alldeles i början av kampanjen såg jag Eva i bänken och bad henne vara med som förebedjare. Hon tvekade och först efteråt förstod jag varför. Ingen hade tidigare bett henne om något liknande och hon visste inte om hon dög till detta. Men det gjorde hon.

Några år senare startade vi Bibelskolan i Nya Hjälmseryd. Eva var självskriven som en av lärarna. Hon undervisade ur Gamla Testamentet, men också en hel del om Kyrkans år och i enskild självavård. Tillsammans startade vi också det förlag som hon senare tog över och på vilket allt hennes material är utgivet.

Hon var en gudabegåvad förkunnare. Lägg märke till vad jag skrev - förkunnare. Det är sant att hon var en skicklig träsnidare, men snideriet var hennes redskap. Själva budskapet satt så att säga inte i träet utan det var inskrivet i henne själv. Evangeliet blev ett med henne, hennes liv blev ett vittnesbörd och figurerna uttryckte just detta.

I torsdags var Nya Hjälmseryds kyrka än en gång praktiskt taget fullsatt. Här fanns alla de gamla trosvännerna, här fanns biskopar, präster och gamla fängelsekunder. Alla kunde lyssna till Eva och Eva lyssnade lika uppmärksamt till dem alla. Begravningsgudstjänsten leddes av Biskopen och min efterträdare Anders Griph. Eva talade ofta om "att få komma hem" och därför var det på sin plats att Inga-May Hörnberg började med att sjunga Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud. Jag kände att där hörde jag hemma Sedan berättade Anders på ett utmärkt sätt om Evas liv och tjänst.

Inledningspsalmen var 223;- Jag vet en port som öppen står, där från de gyllne salar ...
Efter överlåtelsen sjön vi 561;- Glädje utan Gud ej finnes, utan Gud ej finnes frid ...
Slutpsalmen var 165;- Vår blick mot helga berget går, där Jesus, du förklarad står ...
Ute vid graven sjöng vi 277;- Så tag nu mina händer och led du mig ...

Eva fick en kallelse från Gud. Hon gjorde den fast och har nu fullbordat den. Mer än så kan en människa inte göra. Alla människor är kallade, men inte till ett och detsamma. Gemensamt för alla kallade är att kallelsen kommer från och sker i gemenskap med Gud. Kallelsen upplevs som gränslös. Uppdraget är alltid för stort. Så är det och så ska det vara eftersom det tvingar den kallade att leva nära Gud. Jag tänkte på detta när jag läste ledaren i Kyrkans Tidning där begreppet kallelse problematiserades. Försäkringskassan har ju larmat om prästernas, särskilt kyrkoherdarnas, sjukskrivningar. Problemen uppstår, menar jag, dels när kompetensen inte räcker till och dels när jag vägrar att inse det.

Eva hade en stor kallelse samtidigt som hon, i synnerhet inte under senare år, hade en särskilt stark fysik. Hon överlevde tack vare att hon levde nära Gud. Gemenskapen med Gud, Guds personliga tilltal genom evangeliets ord och genom den Helige Ande betydde mer för henne än människors förväntningar och ibland högljudda krav.

Så fullbordades Evas kallelse och så slutade Kyrkans år 2011. Slutet fylldes med minnen, tacksägelser och nya tankar.

Så börjar ett nytt Kyrkans år.

söndag, november 20, 2011

(S), (C) och halva (M)

Det kan väl knappast ha undgått läsarna av denna blogg att jag har gjort (S) och (C) till mina kyrkopolitiska motståndare. Om du missat det så vet det från och med nu. Plus att du ska lägga till halva (M). Nu undrar du kanske över skälen? När det gäller (S) tror jag de flesta förstår. Socialismen är i grund ogudaktig, anhängare av sekularismen och bedräglig. Det senare grundar jag dels på deras eget program som visar hur de ända från Hjalmar Brantings tid velat privatisera, läs marginalisera, den kristna tron. I nästan hundra år har de systematiskt undergrävt den kristna tron. Dels stadfäste Håkan Juholt själv denna linje genom att så sent som för någon månad sedan slå fast att socialdemokratisk kyrkopolitik är en del av socialdemokratisk kulturpolitik. Så enkelt var det. Vad (C) beträffar är det inte lika tydligt. Eftersom jag bara kan generalisera i en blogg vill jag dels hävda att (C) står för vad jag tidigare kallat för "hembygdskristendom" och dels hålla emot dem att de tagit (S) i hand. Tillsams kan de två styra Svenska kyrkan. Men (M) då? (M) bestämde sig för att rösta emot Burell (S) och Perers (C)när de ville "säkerställa att alla präster ska inneha ett vigselförordnande". När det sedan kom till röstning var de i grund splittrade och svek sig själva. Den som vill läsa om cirkusen kan klicka här. Nu har (M) dragit sig tillbaka och efterträdarna är då måna om att bevara den värdegrund som (M) står för. Vilken den nu är. Det diskuteras för närvarande hur den ska se ut. Jag undrar hur den kommer att se ut vad beträffande synen på äktenskapet. Sedan undrar jag förstås varför inte Bibeln och bekännelsen inte längre duger?

I dagens Svd finns en fantastiskt spännande ledare under rubriken Så tappar de mäktiga greppet. Forskaren Jim Collins har undersökt hur de faser ser ut som leder till kollaps. De är fem stycken.

1. hybris. Man tar sin ställning för given och ser den som en rättighet.
2. odisciplinerad jakt efter mer makt. Man ger sig in på områden man inte behärskar.
3. förnekelse och bortförklaringar. Man tar inte andra på allvar utan viftar bort dem.
4. fåfängt sökande efter frälsning. Allting kommer att ordna sig, om bara ...
5. kapitulation och irrelevans. De desperata greppen i fas 4 leder till fas 5.

Nu menar Collins att det åtminstone är teoretiskt möjligt att häva den nedåtgående trenden. Men att göra det är inte så enkelt. Ledaren handlar om (S) och den profana politik de driver, men jag tror att den går att överföra också till kyrkopolitiken. Den är ju en del av den profana. I sådana fall tror jag att (S), (C) och halva (M), kanske fler, befinner sig åtminstone i fas 3. Hur lång tid det tar att komma till fas 5 förtäljer inte ledaren.

fredag, november 18, 2011

För sent skall syndaren vakna.

Rubriken är inte bara föranledd av att det är Domssöndagen kommande söndag. Just nu diskuteras en frågeställning inom Växjö stift som gör mig häpen. Frågan är; Varför är det så få komministrar i Växjö stift som vill bli kyrkoherdar? Frågan emanerar förmodligen från de så kallade kyrkoherdeutbildningarna i Stockholm och Lund. Det hör till saken att alla som vill bli kyrkoherdar måste gå igenom en utbildning först. Lunds stift verkar inte ha några problem att få komministrar som går denna utbildning, förmodligen inte heller Stockholms stift, men i Växjö stift verkar det vara mer än lovligt trögt. Därför behöver nu stiftet få veta orsaken till detta. Här följer sex tänkbara orsaker:

1. För det första har vi präster blivit tjänstemän med lokal anställning. Tidigare var vi ämbetsmän under Biskopens främjande och tillsyn. Om det inte fungerade som det skulle kunde Biskopen flytta oss till annan tjänst. Det var inte så roligt, men det garanterade ändå en viss trygghet. Idag är det otryggt att vara präst och särskilt att vara kyrkoherde.

2. För det andra finns det en inbyggd spänning mellan arbetsgivaren och arbetstagare och kyrkoherden måste nog trots sin chefsställning finna sig i att vara arbetstagare. Detta är ju orsaken till att arbetsgivaren kan köpa ut inte bara komministrar utan också kyrkoherdar, ja till och med biskopar. Makten ligger i princip odelad hos kyrkopolitikerna. Vilka präster med längtan efter att följa den Jesus som kallat dem vill gå in under sådana villkor?

3. För det tredje måste varje präst som aspirerar på en kyrkoherdetjänst genomgå en utbildning. Det gäller att först bli utvald och sedan få utbildningen betald. Det finns församlingar som inte vill rekommendera vissa präster och det finns församlingar som inte vill betala de höga kostnaderna. De skickar ju sina präster till en utbildning som innebär att prästen ifråga söker sig ifrån den egna församlingen. Det blir så att säga att betala chefsutbildningar för andra församlingar än den egna.

4. För det fjärde finns det gamla systemet kvar som innebär att Domkapitlet kommer att rekommendera en av de sökanden. Det finns präster som klarat sig igenom de tre första punkterna för att sedan bara få veta av sitt eget Domkapitel att de inte är önskvärda. Jag känner sådana som förödmjukats på detta sätt och som säger att de aldrig mer ska söka någon kyrkoherdetjänst.

5. För det femte och nu får jag ta mig själv som exempel skulle jag inte ens bli behörigförklarad. Skälet är att jag inte har rätt åsikter i vissa till synes grundläggande och avgörande frågor. Jag har inte förändrats (läs; svikit mitt första prästlöfte) på samma sätt som Svenska kyrkan i övrigt. Jag vet att jag oönskad, trotjänare som jag är. Därför bli själva frågan varför jag inte sökt någon kyrkoherdetjänst närmast oförskämd. Det är troligt att fler än jag upplever denna åsiktregistrering så orättfärdig att de till och med avstår från att söka kyrkoherdetjäster.

6.För det sjätte har det under decennier pågått en politisk likriktning och omdaning av Svenska kyrkan, vägledd och genomförd av främst (S) och (C) som innebär att organisationen i många avseenden lämnat det kristna perspektivet. Därför är det märkligt att den nu frågar sig varför inte fler komministrar vill bli kyrkoherdar. Som man bäddar får man ligga. Jag tycker att komministrarna i Växjö stift är värda all heder just därför att de avstår från att legitimera den nuvarande ordningen.

Avslutningsvis: Prolemet är nu inte bara akut utan också väldigt praktiskt. Utvecklingen innebär att fel personer blir kyrkoherdar. Det vill säga samma fenomen som i kyrkomötet; när moderaterna drar sig tillbaka, flyttar socialdemokraterna fram sina ställningar. När de bekännelsetrogna prästerna avstår kyrkoherdetjänsterna, frivilligt eller ofrivilligt, blir det andra som kommer att ta dessa tjänster. Och allt pekar på att det blir värre. Nu ska vi ju har färre kyrkoherdar. Får vi dessutom sämre andliga ledare kan raset påskyndas. Det är nog inte så att bara antalet medlemmar, det vill säga sämre ekonomi och fler mögliga kyrkobyggnader är det enda problemet eller ens det största. Det största kan vara bristen på andligt ledarskap och att kyrkopolitikerna med sin teologiska otillräcklighet tar över alltmer. För sent skall syndaren vakna.

torsdag, november 10, 2011

Kyrkans Tidning, nr 45/11

Har funderat några dagar på att skriva en ny blogg men inte riktigt fått till det. Men så idag kom Kyrkans Tidning och det är svårt att vara likgiltig inför den. Det är upp till läsaren av denna blogg att avgöra om det är positivt eller negativt. Jag tycker nog innerst inne att det är positivt även om jag saknar en del skribenter. Hur som helst; låt mig få kommentera en del av det som skrivits.

På sid 3 skriver den nye kolumnisten Biskopen, eller är han f.d. Biskopen (?), Lennart Koskinen under rubriken Har stress med identitet att göra? Kolumnen är föranledd av att Försäkringskassan visat att präster ligger i topp när det gäller negativ stress och depressioner. Biskop (?) Lennart är inte förvånad. Inte jag heller. Men han frågar:

Är det ett jobb att vara präst eller för den delen diakon eller biskop? Borde vi kanske tydligare skilja på kall och anställning? Även icke anställda präster är präster.

Detta passar mig bra. Det är klart att prästen är kallad! Och är han kallad är han kallad. Om han sedan är anställd är sekundärt enligt mitt sätt att se det. Apostlarna var till exempel inte anställda inom Svenska kyrkan och det gick ju bra! Men vad betyder det i frågan om vigselförordnandet? Är det rimligt att knyta statens bemyndigande till prästämbetet? Det är ju vad (S) och (C) ämnar göra. Det är väl klart att man kan vara kallad, prästvigd och anställd i Svenska kyrkan utan att ha ett vigselförordnande från en svensk sekulär stat! Hur svårt kan det bli?

Jag bläddrar till sid 15. TD i etik, Ann Heberlein skriver om parrelationer. Hon nämner att det på sistone kommit ut böcker om "lyckade skilsmässor" och avslutar på följande sätt:

Kanske behövs berättelse om det mogna äktenskapet, om par som genomlevt och överlevt inte bara en utan hundra kriser också: som kämpat för att hålla löftet om kärlek också när det varit svårt och som , kanske, kommit ut starkare på andra sidan.

Ja,men detta är ju lysande. Finns det för övrigt sådan böcker över huvud taget? Skulle de i sådana fall sälja? Tillåt mig tvivla. Men de skulle kunna betyda mycket för dem som vill leva fullt ut.

För övrigt läste jag nekrologen över min gamle församlingsbo Eva Spångberg. Hon är värd en egen blogg, kanske i morgon. Sedan läste jag Christian Braws utmärkta intervju med Peter Halldorf och och recensionen av hans senaste bok Heligt År. Avslutningsvis läste jag Karin Långström Vinges Till eftertanke, en betraktelse inför kommande söndag. Jag tyckte om den.

fredag, november 04, 2011

Kan vigselfrågan användas som hävstång

Jag har precis lagt på luren och tänkte ge er några spontana kommentarer. Jag är glad när jag tänker på i vilken grad Olle Burell (S) går på. Gång efter gång gör han det tydligt och klart att den allmänneliga Kyrkan är underordnad (S) och (C). Eller annorlunda uttryckt; kyrkomötet är överordnat. Och det är klart att i det ljuset är jag illojal och borde lämna kyrkan. Jag menar emellertid att Olle Burells och kyrkomötets verklighetsbeskrivning är falsk. Kyrkomötet som brukar kallas Svenska kyrkans "högsta beslutande organ" är faktiskt underordnat Bibeln och bekännelsen. Om nu detta bestrids kunde man väl åtminstone tänka att organisationen är underordnad Barmhärtigheten. Men icke ens det.

Du kan klicka till P1 och så själv höra inslaget. Du kommer då att höra hur Burell går på med enorm självsäkerhet. Det är just detta som gläder mig. Det blir så tydligt att vi har olika uppfattningar om verkligheten. Tänk om vigselfrågan kunde få lyfta så att den stora frågan kommer upp på bordet. Först kyrkans skiljande från staten och sedan frågan om hur vi ska förstå begreppet "demokrati" inom Svenska kyrkan. Det finns ju olika slag av demokratier och Svenska kyrkans borde kallas kyrklig demokrati till skillnad mot profan demokrati. Kanske ligger frågeställning inte så långt borta och kanske kan vigselfrågan användas som hävstång i den saken under det år som ligger framför oss.

Låt oss vara en Frimodig kyrka!

torsdag, november 03, 2011

Debatt i P 1 "Människor och tro", kl 14.30

Häromdagen publicerades den intervju Värnamo Nyheter gjorde med mig. Jag läste den inte innan eftersom jag nu litar på journalisten Henrik Timner. Han berättade vad han ville skriva och jag godkände det hela. Men igår läste jag den som sagt och slogs av tanken; Har jag verkligen sagt så? Är jag så kritisk mot kyrkopolitikerna? Intervjun som bar rubriken "Sunnliden kritisk mot 'utrensningspolitik' i kyrkomöte" var ord och inga visor. Efter att ha läst den tvån gånger inser jag att just så kritisk är jag. Värnamo Nyheter gjoprde ett bra jhobb. De återgav vad jag sagt. Tyvärr får jag inte publicera intervjun här och inte går det att länka till den heller. Men ett par citat kan väl duga.

"... trots det ser han sig delvis som vinnare. Han menar att årets kyrkomöte synliggjorde det politiska spelet och det han kallar den "politiserade nya statskyran".
- Alla ledamöter från S och C gick emot mig. Det blev tydligt i debatten att man hade bestämt sig i förväg i slutna rum. Jag hade inte en chans att vinna, säger Håkan Sunnliden."

och längre ner

"Vad kyrkostyrelsen ska återkomma med är enligt Håkan Sunnliden rent tvång.
- Säkerställa betyder ju att tvinga. Alla ska rätta in sig i ledet. I debatten sa man att man "måste stämma i bäcken", säger han och fortsätter:
- De styrs av rädslor. Jag tycker kyrkan ska drivas av tron."

Idag kom så Kyrkans Tidning. Jag visste att de skulle skriva om debatten och att ärkebiskopen skulle säga ... ingenting, men inte att Susanne Wigorts Yngvesson skulle skriva under rubriken "å andra sidan". Hon har rubriken "Maktdemonstration mot dem som inte vill viga" och hon är om möjligt ännu tydligare än jag. Dessutom kan jag länka till hennes tankar. Det gör jag gärna.
Klicka här. Först kommer tidningens mer officiella kommentar eller rädsla sedan kommer Susannes kommentar. När jag klickade mig till dessa sidor såg jag att också förre chefredaktören Ingvar Laxvik fört fram tankar liknande mina. Det är klart att jag blir glad när jag läser Laxviks enkla logik. Det här passar mig bra inför morgondagens debatt i P 1 Människor och tro. Kl 14.30 ska jag än en gång möta Olle Burell (S) i en direktsändning. Den här gången har vi facit i hand. Fast inte hela eftersom frågan kommer att leva vidare.