Det är tid att diskutera dopets grundläggande teologi. Den här gången är det inte som under studietiden för att det alltid är roligt att diskutera teologi. Inte heller är det för att vi ska bestämma kyrkosamfundens olika positioner. Den här gången handlar det snarare om den sunda lärans överlevnad. I Skriften finns olika slag av dop, men det vi talar om nu är det kristna dopet, det som förenar oss med Jesus Kristus och gör oss till hans lärjungar.
På sid 50 i biskoparnas brev står att läsa om skillnaden mellan tecken, symbol och sakrament. Ett sakrament förmedlar nåd skriver biskoparna. Nyckelordet här är "förmedlar". Det är god läsning som sedan logiskt följs av rubriken: "Måste man vara döpt för att bli frälst?" Frågan är på konfirmandnivå, men viktig för det. Jag tycker biskoparna gör bra ifrån sig när de på sid 54 och 55 skriver:
"Vad är det för skillnad mellan att vara född och att vara döpt, mellan skapelse och frälsning? Den kristna övertygelsen att vi är skapade av Gud innebär att vi hör samman med Gud. Samtidigt finns avståndet där ..."
"Det finns ett nära samband mellan skapelsen och frälsningen, men de är inte identiska. Födelsen ger oss livet men ett liv som är hotat och som slutar med döden. Dopet ger oss löftet om evigt liv."
Nästa stycke bär rubriken: "Vad säger dopet oss om synd och arvssynd?" På min blogg 2 kommenterade Paul skillnaden mellan synd och skuld. Du kan läsa den själv. Paul gjorde ett påpekande när han skrev att arvssynd ofta tolkats som arvsskuld. Biskoparna skriver om detta:
"Om arvsyndsläran inte uppfattas som en tolkning som handlar om hur synden och skulden förs över till den enskilda människan från generation till generation, utan tolkas som ett uttryck för den ena sidan av en grundläggande spänning i tillvaron, kan den fortfarande ge viktiga tolkningsmöjligheter för livet."
Det syns vara viktigt att ingen "ärver" synd och skuld från sina föräldrar. Ärligt talat framstår detta för mig närmast som en pedagogisk fråga. Sakligt är det nog så att peccatum originale, som det heter på latin, är en synd som människan föds in i, som hon i den meningen övertar såsom arv. Paulus skambelägger ingen för detta, men konstaterar att "alla har gått miste om härligheten från Gud". Detta är bakgrunden som gör att vi behöver försoning och upprättelse. Det kanske går att göra omskrivningar för detta tragiska faktum, men därmed ändras ingenting. Nu får vi hålla ögonen öppna så inte den nya Kyrkohandboken kommer att dölja denna hemska bakgrund och reducera dopet till en högtidlig ceremoni.
"Vilket är sambandet mellan dop och tro?" frågar biskoparna. Här citerar de förtjänstfullt Luthers lilla katekes som stryker under trons betydelse. Men gång efter annan är det som att lärjungaskapet inte bara kommer i efterhand utan försvinner helt. "Dopet är början på den kristna livsvägen", skriver de. Men det är inte bara början utan det är hela livet. Och tron ska finnas med hela vägen, inte reduceras till något som eventuellt kommer senare.
1 kommentar:
Utan synd behövs varken Jesus eller dop. Läran om arvsynden är biblisk och även nödvändig utifrån erfarenheten att vara människa.
Förtroendet för kyrkan har vilat på att den genom århundraden svarat upp mot den mänskliga erfarenheten.
Att frångå denna erfarenhet är inte bara att ställa sig vid sidan av vad kristna överallt och i alla tider har trott, att mao bli en sekt utan även att göra Jesus onödig.
Det är alltså inte lite som ligger i vågskålen.
Stellan Bengtsson komm. Södertälje
Skicka en kommentar