måndag, december 10, 2012

Det apostoliska livet

Nu har det gått alltför lång tid sedan jag senast bloggade. Och nu får det bli lite av varje och förhoppningsvis mer genomtänkt senare. Jag har ett par tunga bloggar med kritik av först kyrkomötet, sedan Kyrkohandboken och en om gammalkyrkligheten på gång. Det är sådant som finns inom mig och som tar stor plats i mitt inre, ibland tycker jag för stor. Men Gud vill kanske att det ska vara så och att jag i olika sammanhang ska säga vad jag ser. Jag återkommer till det.

Senast var det en dag för de anställda på gång om Växjö stifts koncept Till Tro. Konceptet är fantastiskt men inte enkelt att ta till sig och frågan är om det alls är möjligt att få se det förverkligat inom Svenska kyrkan. Jag kommer nog att ha den något kritiska inställningen tills jag ser något annat. Efter så många år där det talats om förnyelse och förändring vill man gärna se orden bli handling. Konceptet förutsätter, något som är lätt att förbise, att det finns människor som vill följa Jesus och arbeta för det apostoliska livet.

Vad är en apostolisk kyrka? Ordet är så rikt att det knappast går att göra det rättvisa i en blogg, men jag associerar naturligtvis till apostlarna. Det LIV de tolv fick ta emot av Jesus och den LÄRA som ingick i kärnan kallar jag apostolisk. Själva budskapet, kerygmat, är relativt enkelt att förstå. Försoningen innehåller precis ALLT och evangelium riktar sig till ALLA. Här finns inga gränser, men sedan växer det fram preciseringar, förtydliganden och gränser. Det kristna dopet rätt förvaltat hör till grundläggningen, likaså Herrens måltid. De två sakramenten är Kristi gåvor till de sina, men jag tror mer för varje dag att de faktiskt är sju, fullkomlighetens tal. Det är, enligt mitt sätt att se det, de kristtrognas rätt och skydlighet att sträva efter att leva det apostoliska livet. Det ligger så att säga i kallelsen och det är därför Kyrkohandboken är viktigare än vi först tänker oss.

Hur ser vi på förvaltarskapet? Hur ser vi på makten? Makten går att beskriva på olika sätt, men för oss utgår all makt från Gud. Den makt som utgår från folket är en annan. "Mig är given all makt i himmelen och på jorden", sa Jesus och så tror vi. De är särskilt viktigt i själavården. Den makt, det förvaltarskap och den tjänst Gud ger var och en av oss är delegerad och vi ska svara för den på den Yttersta dagen. Den makten är makten att förlåta och makten att tjäna våra medmänniskor.

Men det finns en annan makt, en politisk sådan, som utgår från människor och som präglar Svenska kyrkan. Själva tanken kan vara biblisk eftersom all överhet är från Gud, men sättet att förvalta den på bör granskas noga. När ett så kallat kykomöte kör över minoriteter, ställer den i skamvrån och bortser från vad som sägs finns det skäl att vara skeptisk. Vi känner inte igen Gud i ett sådant maktfullkomligt handlingssätt. Nu kan ingen jordisk instans vara fullkomlig, men det gäller att urskilja källan till det som sker.

Ur källan och ur det hjärta som dricker av källan strömmar såväl liturgi som diakoni, 24 timmar om dygnet. Eftersom jag ska iväg på nya äventyr får jag stanna där. Vill bara säga att jag är tacksam för de kreativa synpunkter som kommer i kommentarsfälten. Ni berikar mig.

Det där med gammalkyrkligheten vill jag också gärna återkomma till. Jag visste inte att jag var gammalkyrkligt förrän jag läste prästen och rektorn för LM Engströms gymnasium Fredrik Sidenvalls fantastiska artiklar om gammalkyrkligheten. De har publicerats i tidningen Kyrka och Folk. Jag länkar här till en av artiklarna och hoppas att det han skrivit kommer att få större spridning, kanske i form av en bok?

1 kommentar:

Anonym sa...

Mycket intressanta ämnen men väldigt blandade och därmed inte helt lätt att s à s följa tanken och kommentera. Väljer nu ett av dem: gammalkyrkligheten. Denna bör ses just med den aspekten som du nämner tidigare, själavården. Gammalkyrkligheten är först och främst en själavårdsrörelse utifrån Guds Ord. En träffande beskrivning gjordes av växjöbiskopen Brillioth som kallade den " en märkligt objektifierad subjektivism". Något mycket läsvärt av Brillioth är hans sammanställning av prästerskapets redogörelser till prästmötet i Växjö 1941. Där finns en analys av tidsläget då, som ger anledning till mycket att fundera över nu. Instämmer i att det vore önskvärt med en bok om de sakerna, utöver de som finns. Just växjöstiftets gammalkyrklighet saknar en sådan dokumentation tyvärr. Rent generellt är frågan om traditioner och särarter mycket intressant och hur de hanteras av fenomenet makt, formell och informell. En tendens till likriktning finns och hänger ihop med moderniteten dvs världen ser ju på ett sätt inte ut idag som den gjorde 1941. Likväl är det samma värld. Då infinner sig frågan hur kristen tro överlever i en "ny" värld. Vad har den för bärkraft? Hur gestaltas den och hur hänger det samman med kyrka. Lokala traditioner, skilda fromhetstyper , kan berika varandra. Det ät förvisso lätt sagt, svårare genomfört. / Magnus Olsson