fredag, maj 17, 2013

Emil Gustafsson och det onda

Nu har jag läst färdigt Joel Halldorfs avhandling om Emil Gustafsson i vilken han försöker utforska förhållandet mellan den evangelikala rörelsen och moderniteten. Det är en avhandling jag gärna rekommenderar den intresserade och jag kan redan nu avslöja att en väsentlig del av resultatet är att Gustafsson är starkt påverkad av såväl den evangelikala rörelsen som moderniteten. Men att "det egna" är väl så väsentligt. Till "det egna" hör den personliga miljön, socio-ekonomiska faktorer och kulturella.

Mina funderingar rör emellertid för närvarande synen på lidandet som jag förmodar vi alla brottas med, med jämna mellanrum. Gustafssons förståelse skiftade från att lidandet var något negativt till att bli något positivt. Det var hans sätt att tackla den egna sjukdomen men formades samtidigt till en teologisk grundsyn. Det var genom kamp och lidande som Gud i sin kärlek kallade och drog den från honom bortvända människan. Denna syn har också djupa rötter i den kristna traditionen. Mot den bloggade jag om rabbi Schmuley alldeles motsatta sätt att hantera lidandet den 29 mars.  Rabbinen var tydlig med att det är vår plikt att förstå lidandet som något ont som vi alltid ska bekämpa. Så hur ska vi då förstå lidandet? Frågeställningen är inte precis ny.

Moderniteten innebar bland annat att människan blev en individ med eget värde. Därav kampen för alla hennes rättigheter. Gustafsson var barn av sin tid i den meningen att också han var mycket upptagen med sig själv. Men med den skillnaden att han samtidigt trodde på Gud och Guds närvaro. Så tänker väl den flesta av oss, men är det bra? Här finns en dualism mellan (den bortvända) människan och Gud, en spänning som på något sätt måste överbryggas. Det är i den spänningen vi lever och det är i den vi kämpar och eftersom Gustafsson har Gud i centrum och ser Gud som närvarande blir också Gud närvarande i allt, också i lidande och sjukdom. Kanske till och med främst just där. Men eftersom Gud inte är ond eller vred måste lidandet och sjukdomen förvandlas till något för människan gott och fostrande. Gustafsson säger därför att lidandet och sjukdomen kommer från Gud. Bara så kan det vara meningsfullt. Följaktligen talas regelbundet om "lidandets skola" eller "korsets skola".

Jag vet naturligtvis att detta är en del av den kristna traditionen, särskilt hos mystikerna. Problemet som jag ser är just tesen att det onda kommer från Gud, att det skulle vara Guds vilja eller att Gud tillåter det onda. Det är möjligt att det är så, men ur ett mänskligt perspektiv blir det fel, enligt min mening. När oklarheter, det som för oss är fördolt, görs till mänskliga teser går det fort att skönmåla lidande och sjukdom. Och att rättfärdiga krig som heliga. Ur ett mänskligt perspektiv måste vad jag förstår lidande, sjukdom och krig alltid vara negativt och bekämpas. Jag ligger med andra ord närmare rabbinen än Gustafsson.

I 5 Mos 29:20 står att läsa: "Vad som ännu är fördolt hör Herren, vår Gud, till. Men vad som är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid."

Vi kan inte förneka att Gud är Allsmäktig. Men vi kan inte heller förneka att det finns sådant som går emot Guds vilja. Vi kan inte förneka att det finns sådant, mycket sådant, som är fördolt för oss. Vi ska avhålla oss från att göra läror av sådant vi inte förstår och hålla oss till det som är uppenbarat. Visst var det naturligt för Jesus att bota sjuka, befria besatta och till och med uppväcka döda för att visa oss vem Gud är? Visst bad Paulus tre gånger om att bli befriad från törntaggen? Nog måste väl jag som förkunnare och själavårdare säga att Gud botar och be åtminstone tre gånger för de sjuka? Varje gång vi ber överlämnar vi vad vi bett om, ja oss själva, till Gud. Om jag sedan blir arbetslös, svårt sjuk eller tvingas ut i krig trots att jag har bett tre gånger om att få slippa måste jag naturligtvis också i dessa svårigheter acceptera Guds närvaro hur svårt det än kan vara. Jesus bad om att få slippa dricka kalken men också i den situationen skulle Guds vilja få ske. Så kan det vara också för oss.

Jag får bära mitt kors, först mot min vilja för att sedan ändå tro att Guds vilja förr eller senare sker. Allt samverkar till det bästa, för dem som älskar Gud. Kanske var det vad Emil Gustafsson försökte förmedla? Han tog livet på allvar också det svåra och sjuka.


Inga kommentarer: