söndag, december 08, 2013

En radikal kyrka

Det är söndag och vilodag. De två råkar sammanfalla den här gången. Det är inte alltid. Självklart har jag varit i högmässan och det är alltid gott att efteråt växla några ord med vännerna. Jag upplever verkligen att här finns en, ja, faktiskt flera gemenskaper. Jag ska gärna berätta mer om dem, men först måste jag avsluta boken Efter Folkkyrkan som har många bra poänger.

Vi har kommit så långt i återgivningen att vi kan konstarea att kyrka-stat frågan nu är en icke-fråga. Vill vi fortsättningsvis leva och organisera oss som kristna gemenskaper ska vi först glömma relationen till staten och kyrkopolitikerna. Det är en icke-fråga eftersom Jesus är Herren och därmed också vår utgångspunkt, vårt liv och vårt mål. Vi lever visserligen i historien, men av himmelen. Det är från Honom vi får liv. 

Patrik Hagman ställer inte frågan var kyrkan är. Inte heller vem kyrkan är, utan när är kyrkan. Han menar att Kyrkan är Kyrkan, men när blir den synlig? Vilka handlingar avslöjar henne? Svaret borde vara givet för oss. Det är Ordet och Sakramenten. Hagman citerar Hauerwas som skriver:

Genom dopet lär vi oss inte bara berättelsen, utan vi blir del av den berättelsen.

Vi tas upp i Guds familj, inlemmas i Kristi kropp och delaktiga i den goda kampen. Detta gör att vi behöver omvärdera ett och annat. Hagman nämner tre viktiga punkter, något tillrättalagda av mig:

1. Vi behöver få en ny syn på de anställda.
2. Vi behöver tala tydligare om Kyrkans särart.
3. Vi behöver ifrågasätta församlingens praxis.

Hagman skriver vidare att det är fundamentalt att de som uttalar sig på kyrkans vägnar också själva lever kyrkans liv. Det finns många bibelforskare och teologer som inte själva är bekännande kristna. Vi kan lyssna och lära av dem, men deras trovärdighet vad gäller kyrkans liv är noll om de inte själva är en del av kyrkan. Jag tycker om sådana tydligheter. 

Det finns en annan fråga som i vår tid blir en icke-fråga, menar Hagman. Det har tidigare diskuterats mycket om den osynliga och/eller den synlig kyrkan och hur dessa förhåller sig till varandra. Vår tids fråga är en annan: Det finns bara en kyrka, men är den trogen sin Herre? Hauerwas är inte alltför kritisk. Det finns många trogna församlingar, men det gäller för oss att upptäcka dem. Plötsligt befinner jag mig i 1 Kor igen. Problemet i Korint var inte i grund att några höll sig till Apollos och andra till Cefas utan att de inte kände igen varandra! En sådan förståelse av kyrkan går utöver våra kategorier av "liberal" eller "konservativ". Vi måste ställa nya frågor! Är kyrkan trogen sin Herre? Det är frågan. Känner vi igen den kyrka som är eskatologisk till sin natur? 

Förutom Ordet och dopet är nattvarden ett kännetecken. När vi talar om Kristi kropp kan vi syfta på tre olika enheter, nämligen den historiske Jesu Kristi kropp, med Paulus på församlingen och senare på det välsignade brödet och vinet. Genom århundraden har här skett en förskjutning medan man i urkyrkan höll samman de tre. Vi behöver få komma tillbaka till erfarenheten att gemenskapen som har Jesus som den närvarande Herren firar den eskatologiska måltiden på jorden. Vi ska hålla samman de tre eftersom Kristus är en. 

Hagman skriver att "Kyrkan är i första hand en kärlekspraktik, som inte skall romantiseras utan är ett hårt arbete på att bygga upp en gemenskap". Den som har levt eller lever i en liten kristen gemenskap förstår vad han talar om. Jag slutar denna blogg med ett annat citat från Hagman:

Drömmen om en radikal kyrka som klart avbildar Gudsriket måste alltså inte börja i ett uppbrott, i ännu ett försök att från början skapa en "ren" kristen gemenskap. Det som krävs är kanske snarare ett nytt sätt att betrakta det som kyrkan redan gör, och den gemenskap som redan finns".

Nu blev jag ändå inte riktigt klar med Hagmans bok, men det kommer förhoppningsvis en morgondag.

1 kommentar:

Sofie sa...

Det känns alltid intressant och lärorikt att läsa din blogg. Jag saknar lite bibelförklaringarna på tisdagarna men får nöja mig med att lyssna på dom i mp3 format.
Det känns som att det finns en fin gemenskap i Vmo kyrka, iaf verkar det som det, det lilla jag ser de få söndagar jag är där. Det känns alltid tryggt och välkomnande.

/Sofie