I Kyrkans Tidning upprepas orden "superpastorat" och "superherde". Jag kan inte riktigt släppa tanken att tidningen tydligen vill etablera dessa begrepp. Varför då?
Det debatterades en del i kyrkomötet i höstas över de olika titlar som nu används frikostigt och som leder till lätt förvirring för att inte säga helt döljer vad det är frågan om. Några motionärer menade att kyrkomötet skulle sätta ner foten och andra att vi skulle uppdra till kyrkostyrelsen att ... Ytterligare några, jag vill minnas göteborgsstiftare, menade att det spelade ingen roll hur vi beslutade i ärendet. Pastoraten, som numera är arbetsgivare, gör väl som de vill hur som helst. Och det kan nog ligga en del i det. Alltså har vi ni
superherdar
kyrkoherdar
pastoratschefer
församlingsherdar
arbetsledande komministrar
komministrar
pastorsadjunkter
Kanske finns det fler. Varför är detta bra? Säger det något om distributiv makt? Självklart gör det det. Kan det vara så att lönesättningen kommer att visa detta? Självklart. Superherdarna, de som är minst präster, kommer att ha mest betalt, runt 70 000;- i månaden och de som "bara" är präster ska ha minst betalt, 25 000;- i månaden. En superherde kan med andra ord vara nästan tre gånger så mycket värd som en komminister. Är detta bra? Förmodligen beror det på vem du frågar. Men är det bra ur kristlig synvinkel. Det tror jag inte.
Det som förr kallades prästämbetet hör numera till den del av arvet som helt förskingrats. Och ändå är det helt avgörande för att kyrkan ska kunna vara kyrka. Det särskilda prästämbetets uppgift är att predika Guds Ord. Om inte Guds Ord förkunnas kan inte tron uppstå och då kan heller aldrig församlingen byggas. Den kan inte utan ett levande Guds Ord vara just levande. Detta är allmänkyrklig tro och erfarenhet. Så om jag vore djävulen själv skulle jag naturligtvis sätta in anfallen på denna punkt.
Jag skulle se till att politikerna tog makten över ämbetet, att motståndarna slogs ner, att utbildningen förstatligades, att prästerna blev tjänstemän, att pastoraten ombildades till superpastorat som samtidigt fick vara arbetsgivare, att kyrkoordningen skrevs om så att den kom att se ut ungefär som den ser ut nu, att tjänstemännen vändes emot varandra genom en utpräglad hierarkisk uppbyggnad, att det infördes vissa spärrar på karriärstegen och att karriärstegen bekräftades med hjälp av lönesättningar.
Nu är det tyvärr bara det att det är väl ungefär så det är. En följd blir säkert att församlingarna dras isär. Den etablerade kyrkobesökaren orienterar sig mot sin superherde som de ser upp till på ett världsligt sätt. Tänk vilken karriär han gjort! Han måste vara en blivande biskop. Men vilket stort ansvar han har. Han behöver verkligen allt stöd han kan få. Det är klart att han är värd sin lön.
Men bland alla dem som går i kyrkan finns fortfarande en del troenden. De lyssnar efter den gode Herdens röst. De vill höra evangelium, det evangelium som säger att det finns en Jesus Kristus som har betalat priset för att återlösa mig arme.
Björn Helgesson är enligt egen utsago överbetald komminister i Örebro. Det var han som utmanade superherdarna att gå ner i lön, med förslagsvis 20 000;- i månaden. I detta nummer av Kyrkans Tidning återkommer han med denna utmaning, men adresserar den nu direkt till sin biskop Hans-Erik Nordin och sin egen blivande superherde Ingemar Söderström. Den som vill kan läsa Björns andra debattinlägg genom att klicka här. Den första debattartikeln möttes med tystnad. Det kan nog den andra också göra, men säger det ändå inte något om läget bland oss som innehar vad som numera kallas vigningstjänsten, en tjänst vi delar med diakonerna? Det fanns för övrigt ytterligare en artikel på insändarsidan, skriven av diakonen Lars Sundberg i Norrköping, som menade att Svenska kyrkan behöver få sin eller sina visselblåsare. I Bibeln talas om basunen som ljuder men OK för en visselpipa. Bättre än ingenting. Jag tror att vi kommer att höra signalerna, men det blir inte lätt att göra sig hörd i den apparat Svenska kyrkan gjorts till. Det är väl allmänt känt att de där uppe inte lyssnar? Men kanske folket kommer att göra det. Folket - makthavarnas skräck!
För övrigt visar väl de här signalerna att något är riktigt fel inom Svenska kyrkan.
Det debatterades en del i kyrkomötet i höstas över de olika titlar som nu används frikostigt och som leder till lätt förvirring för att inte säga helt döljer vad det är frågan om. Några motionärer menade att kyrkomötet skulle sätta ner foten och andra att vi skulle uppdra till kyrkostyrelsen att ... Ytterligare några, jag vill minnas göteborgsstiftare, menade att det spelade ingen roll hur vi beslutade i ärendet. Pastoraten, som numera är arbetsgivare, gör väl som de vill hur som helst. Och det kan nog ligga en del i det. Alltså har vi ni
superherdar
kyrkoherdar
pastoratschefer
församlingsherdar
arbetsledande komministrar
komministrar
pastorsadjunkter
Kanske finns det fler. Varför är detta bra? Säger det något om distributiv makt? Självklart gör det det. Kan det vara så att lönesättningen kommer att visa detta? Självklart. Superherdarna, de som är minst präster, kommer att ha mest betalt, runt 70 000;- i månaden och de som "bara" är präster ska ha minst betalt, 25 000;- i månaden. En superherde kan med andra ord vara nästan tre gånger så mycket värd som en komminister. Är detta bra? Förmodligen beror det på vem du frågar. Men är det bra ur kristlig synvinkel. Det tror jag inte.
Det som förr kallades prästämbetet hör numera till den del av arvet som helt förskingrats. Och ändå är det helt avgörande för att kyrkan ska kunna vara kyrka. Det särskilda prästämbetets uppgift är att predika Guds Ord. Om inte Guds Ord förkunnas kan inte tron uppstå och då kan heller aldrig församlingen byggas. Den kan inte utan ett levande Guds Ord vara just levande. Detta är allmänkyrklig tro och erfarenhet. Så om jag vore djävulen själv skulle jag naturligtvis sätta in anfallen på denna punkt.
Jag skulle se till att politikerna tog makten över ämbetet, att motståndarna slogs ner, att utbildningen förstatligades, att prästerna blev tjänstemän, att pastoraten ombildades till superpastorat som samtidigt fick vara arbetsgivare, att kyrkoordningen skrevs om så att den kom att se ut ungefär som den ser ut nu, att tjänstemännen vändes emot varandra genom en utpräglad hierarkisk uppbyggnad, att det infördes vissa spärrar på karriärstegen och att karriärstegen bekräftades med hjälp av lönesättningar.
Nu är det tyvärr bara det att det är väl ungefär så det är. En följd blir säkert att församlingarna dras isär. Den etablerade kyrkobesökaren orienterar sig mot sin superherde som de ser upp till på ett världsligt sätt. Tänk vilken karriär han gjort! Han måste vara en blivande biskop. Men vilket stort ansvar han har. Han behöver verkligen allt stöd han kan få. Det är klart att han är värd sin lön.
Men bland alla dem som går i kyrkan finns fortfarande en del troenden. De lyssnar efter den gode Herdens röst. De vill höra evangelium, det evangelium som säger att det finns en Jesus Kristus som har betalat priset för att återlösa mig arme.
Björn Helgesson är enligt egen utsago överbetald komminister i Örebro. Det var han som utmanade superherdarna att gå ner i lön, med förslagsvis 20 000;- i månaden. I detta nummer av Kyrkans Tidning återkommer han med denna utmaning, men adresserar den nu direkt till sin biskop Hans-Erik Nordin och sin egen blivande superherde Ingemar Söderström. Den som vill kan läsa Björns andra debattinlägg genom att klicka här. Den första debattartikeln möttes med tystnad. Det kan nog den andra också göra, men säger det ändå inte något om läget bland oss som innehar vad som numera kallas vigningstjänsten, en tjänst vi delar med diakonerna? Det fanns för övrigt ytterligare en artikel på insändarsidan, skriven av diakonen Lars Sundberg i Norrköping, som menade att Svenska kyrkan behöver få sin eller sina visselblåsare. I Bibeln talas om basunen som ljuder men OK för en visselpipa. Bättre än ingenting. Jag tror att vi kommer att höra signalerna, men det blir inte lätt att göra sig hörd i den apparat Svenska kyrkan gjorts till. Det är väl allmänt känt att de där uppe inte lyssnar? Men kanske folket kommer att göra det. Folket - makthavarnas skräck!
För övrigt visar väl de här signalerna att något är riktigt fel inom Svenska kyrkan.
5 kommentarer:
Det är en trappa, en stege. Dess funktion gör att det är små steg som gör det möjligt att sträva efter ett i taget och då också trampa nedåt, tillskickad mot när det var stora avstånd, och den stegvisa skillnaden skapar mer av hierarki baserad på makt med pengar och dess ansvar än den gamla med makt baserad på lära och uppdrag. Därför är kyrkans anpassning till detta i stort sett det som följer den politiska utvecklingen och därmed också missnöjet. / Magnus Olsson ( ps den som strävar uppåt kommer aldrig solaridisera sig nedåt utan att förlora makt i sin maktgrupp, så ett sådant steg kostar mycket, och nedifrån så länge man inte är helt utanför kommer anpassning ske, det är logiskt. Ds
Löneproblemet är möjligen nytt men grundproblemen är så gammalt att det närmast är inbyggt i Svenska Kyrkans struktur. Ibland kritiseras ju romerska-katolska kyrkan av Lutheraner för att innehålla kyrkliga hierarkier och poster som inte är bibliska eller fanns i fornkyrkan. Ett enkelt exempel är väl kardinalsvärdigheten. Men SvK är ju inte bättre! Den fornkyrkliga strukturen bärs av präster och biskopar, men i här skjuter vi in kyrkoherdar och kontraktsprostar mellan dem. Och domprostar också förstås. Kyrkoherdeskap är väl acceptabelt även i en församling av traditionellt snitt eftersom man rimligen ofta kommer att ha mer än en präst och en av dem då får ta på sig "ledartröjan". Men vad är en kontraktsprost om inte en hjälpbiskop? Eller borde kontrakten ha varit stift? Samma sak med superherdarna.
För den andliga översynen måste det allmänkyrkliga synsättet vara att varje församling står under uppsyn av en biskop. Tycker stiftsbiskopen att han får för många herdar att vara herde över då så får han viga hjälpbiskopar (som ju finns i ärkestiftet). Stiftsdelning borde också vara en tanke som uppstår. De mellannivåer av "finpräster" som vi sedan länge hållit oss med i Sverige är inte god allmänkyrklig praxis! Sedan är det förstås en komplicerande faktor att dagens finpräster knappast skulle behöva vara prästvigda utan gör ett administrativt jobb som lika väl skulle kunna utföras av en lekmannchef.
Även en fattig greve är en greve bland dollarniljoärer. En rysk storfurstinna är dock en rysk storfurstinna även om en skådespelerska bär hennes tiara. / Magnus Olsson
Så brukar det väl alltid bli där socialister styr, mer till oss, mindre till de andra.
På socialistspråk tror jag det kallas solidaritet och rättvisa...
Eftersom vi har en politisk styrd kyrka så vore det på sin plats att kalla superherdar för verkställande direktörer, kyrkohedarna vice Vd och de övriga avdelnigschefer, sektionschefer, konsulter eller något.
Då kanske man kan acceptera höga löner.
Eric Malm
Skicka en kommentar