torsdag, juli 31, 2014

Elva veckor

Det är ofrånkomligt att olyckan tar mycket av min uppmärksamhet och av min kraft. Under de första veckorna hände det att jag fick frågan om hur jag upplevde än det ena, än det andra. Men sanningen var den att jag vare sig följt med eller reflekterat. Allt handlade om skador, medicin och läkning. Till dels är det fortfarande så, men inte helt.

Idag är det elva veckor sedan olyckan hände och idag har jag gått igenom vilka som mailat mig, skickat blommor, besökt mig eller på annat sätt kontaktat mig och jag är överväldigad och vill säga

ett stort tack

till alla er som på något sätt hört av er, som har bett förböner eller på annat sätt visat er omtanke. Jag har som sagt gått igenom och skrivit upp er alla vid namn. Ikväll utgör ni min tack- och förbönslista. Ni är 215 stycken!!! Och då är inte hela styrelser, organisationer eller församlingar räknade. Jag kommer inte att höra av mig till var och en av er men vill därför här tacka er var och en. Ganska många av oss kommer också fortsättningsvis att ha naturlig kontakt.

Idag är också första gången jag skriver bloggen med egen hand. Tidigare har Kari skrivit vad jag dikterat. Det blir lite besvärligt med pekfingervalsen särskilt när det ska vara stor bokstav. Och efter ett tag får jag ont i nacken, men det går som ni ser. Skadebilden? Nacken opererades i Nepal som ni vet och läkningen har gått jättebra. Nu har jag kragen som stöd några gånger per dag eller så lägger jag mig och vilar. Nacken är stelopererad och jag kommer därför knappast att få tillbaka full rörlighet.

Värre är det för tillfället med vänsterarmen som fortfarande är helt ur bruk. Jag fick en spricka i axeln som självläker och bröt armen på två ställen som inte verkar vilja självläka. Läkarna vill operera, men kan inte på grund av två sår på armen som fortfarande vätskar. På måndag ska jag till Infektionskliniken i Jönköping så får vi se vad de säger. Samtidigt ska jag genomgå en EMG-undersökning. Den mäter hur skadade nerver och muskler är i armen. Det bestämmer ju i sin tur hur mycket jag kan träna upp armen och framförallt handen och fingrarna. Viss rörelse har jag redan. Så ni får mer än gärna fortsätta att be om läkedom när ni tänker på mig.

Till sist konstaterar jag att jag skulle haft det betydligt mycket svårare om jag inte hade haft Kari hos mig. Det är just idag 43 år sedan vi möttes första gången ute på piren i Vadstena. I dessa dagar får hon inte bara laga maten och skjutsa mig till sjukhuset varannan dag för omläggning av såren. Hon måste fortfarande tvätta mig och klä mig. Hon organiserar också dagen för övrigt. Igår var vi för första gången i mässan i Värnamo kyrka. Och den kärlek och tacksamhet jag känner till henne är svår att uttrycka i ord.

1 kommentar:

Anonym sa...

Stort Grattis for 43ar tillsammans. Underbart att ni finns och att du laka i Jesus! Din australiensk/svenska broder i Kristus