En god vän ringde häromveckan. Det var Anders W i Växjö. Vi hade ett fint samtal som slutade med att han skickade mig en bok, Ödehuset. Jag hade intr hört om den fastän den kom ut 2007 och låg etta på NY Times bestsellerlista. Eller också passerade den obemärkt förbi. Den är skriven av William Paul Young och är förtjänstfullt översatt av Daniel Braw, utgiven på Libris 2009.
Berättelsen är hemsk och underbar på en och samma gång. Egentligen vill jag inte avslöja innehållet men finner det nödvändigt. Den lilla flickan blir bortrövad och mördad. Pappan söker sig till brottsplatsen, - ödehuset. Där möter han emellertid Gud och umgås med Gud under helgen. Boken återger Gud på ett bibliskt sätt. Där finns Fadern, Sonen och Anden i underbar gemenskap och huvudpersonen Mack dras in i denna gemenskap. Under helgen förvandlas Mack i sitt inre och mer än så kanske jag inte ska berätta.
Temat blir för mig en anknytning till de senare bloggarna, de som handlar om nödvändigheten av att leva i Guds vision. Andra kunde ha talat om att leva det himmelska livet på jorden. Jag tycket mycket om den tanken väl medveten om att livet på jorden alltid sker i korsets tecken. Men just i lidandet och döden sker förvandlingen! Tänk att allt det motstånd, elände och lidande som finns i dig och som kommer till dig sorteras in under Jesu Kristi kors. Paulus skriver att vi är döpta till hans död, men därför tror vi också att vi ska uppstå med honom. Se där återigen det eskatologiska perspektivet som också kan bli till förverkligad eskatologi.
Det är möjligt att leva i Kristus, att ta emot och se Guds vision förverkligad. Jag tror på gudomlig rättfärdiggörelse, frid och glädje i den Helige Ande. Och där vi inte får se Guds vision förverkligad i våra sammanhang finns den ändå kvar som ett levande hopp.
Kan Svenska kyrkan liknas vid ett ödeshus? Jag tror det till dels kan vara en relevant bild därav vår sorg och förtvivlan. (Precis som det kan vara en bild av mig som enskild individ) Men är det inte just till de sörjande och förtvivlade som Herren Jesus kommer med sin vision, med de goda nyheterna? Jo, förvisso.
Tack Anders W för den läsupplevelse du gav mig.0
Berättelsen är hemsk och underbar på en och samma gång. Egentligen vill jag inte avslöja innehållet men finner det nödvändigt. Den lilla flickan blir bortrövad och mördad. Pappan söker sig till brottsplatsen, - ödehuset. Där möter han emellertid Gud och umgås med Gud under helgen. Boken återger Gud på ett bibliskt sätt. Där finns Fadern, Sonen och Anden i underbar gemenskap och huvudpersonen Mack dras in i denna gemenskap. Under helgen förvandlas Mack i sitt inre och mer än så kanske jag inte ska berätta.
Temat blir för mig en anknytning till de senare bloggarna, de som handlar om nödvändigheten av att leva i Guds vision. Andra kunde ha talat om att leva det himmelska livet på jorden. Jag tycket mycket om den tanken väl medveten om att livet på jorden alltid sker i korsets tecken. Men just i lidandet och döden sker förvandlingen! Tänk att allt det motstånd, elände och lidande som finns i dig och som kommer till dig sorteras in under Jesu Kristi kors. Paulus skriver att vi är döpta till hans död, men därför tror vi också att vi ska uppstå med honom. Se där återigen det eskatologiska perspektivet som också kan bli till förverkligad eskatologi.
Det är möjligt att leva i Kristus, att ta emot och se Guds vision förverkligad. Jag tror på gudomlig rättfärdiggörelse, frid och glädje i den Helige Ande. Och där vi inte får se Guds vision förverkligad i våra sammanhang finns den ändå kvar som ett levande hopp.
Kan Svenska kyrkan liknas vid ett ödeshus? Jag tror det till dels kan vara en relevant bild därav vår sorg och förtvivlan. (Precis som det kan vara en bild av mig som enskild individ) Men är det inte just till de sörjande och förtvivlade som Herren Jesus kommer med sin vision, med de goda nyheterna? Jo, förvisso.
Tack Anders W för den läsupplevelse du gav mig.0
1 kommentar:
Vad glad jag blir att du gillade boken Håkan. Hade tänkt ringa dig för att höra om den kom fram som den skulle.
Skicka en kommentar