Nu har jag läst den tredje boken om att göra lärjungar av Mike Breen. Den heter Leading Kingdom Movements - the "Everyman" notebook on how to change the world. Det är inga små pretentioner precis. Jag var minst sagt frågande när jag började läsa. Men när jag avslutat läsningen har jag inga problem med titeln.
Boken består av fem delar och i den första skriver Breen om de stora och omvälvande förändringar världen genomgår. I den andra berättar han om skeendet i Sheffield särskilt om den egna resan. I den tredje delen berättar han om den inre resa Paulus fick göra. Här lägget Breen betoningen dels på hur Paulus hade det innan han kom i tjänst i Antiokia och dels på hur Paulus inrättade ett centrum för mission i Efesus.
I 2 Kor berättar Paulus om sina vedermödor. Breen förlägger de flesta av dessa till tiden innan Antiokia. Poängen är att den som ska brukas av Gud så mäktigt som Paulus måste själv vara en bruten man. När vi ska brukas i Guds rikes tjänst duger inte det egna förståndet, den egna viljan eller kraften. Från den dag den unge Saulus i sin blindhet tjänade Gud genom att hålla i mantlarna medan kollegorna stenade Stefanus till dess att han togs i bruk som lärare och profet i Antiokia har det kanske gått 15 år. Det är under dessa år han blir trakasserad och förföljd, slagen, misshandlad och hotad till livet. Under dessa år vittnar han om Herren Jesus utan större framgång. Bildas ens någon församling? Vi vet inte, men det verkar inte så. Breen menar att Paulus uteslöts ur synagogorna och att hans hustru och barn övergav honom. När det ser som mörkast ut kommer Barnabas och berättar att hedningarn börjar komma till tro i Antiokia. Han minns hur Paulus profeterat om detta i samband med sin omvändelse. Fortsättningen känner vi väl.
Icke genom någon människas styrka
eller kraft ska det ske.
När Paulus på sin tredje resa kommer till Efesus bygger han ett centrum för mission. Han möter dagligen sina medarbetare och blivande i Tyrannus hörsal. Här skickliggör han dem under två år. Han reser inte själv med sitt arbetslag som han gjort tidigare utan sänder ut sina lärjungar ungefär som Jesus hade gjort när han skickar ut de 72. Det är dessa arbetslag som grundar församlingen i Kolosse, i Laodicea, i Filadelfia med flera platser. Men, och det är en poäng - relationen dem emellan upphör aldrig. Arbetarna inte bara sänds ut, utan de står i ständig kontakt med Paulus i Efesus. De har förmodligen sändebud, skriver brev och kommer "hem" med jämna mellanrum till det centrum Paulus förestår. Paulus gick med andra ord över till att leda en rörelse!
Nu är det lätt för mig att tänka att detta var förbehållet Paulus, men det är här utmaninen kommer in. Det handlar inte om att gå i god för en rörelse. Det handlar om att sätta en snöboll i rullning, om ringar på vattnet. Hur då? Jo, genom att göra som Jesus gjorde, det vill säga göra lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar som gör ...
Breen skriver att det lilla och det stora korresponderar med varandra. Den numerära tillväxten sker genom multiplikation, inte genom addition.
Jag känner igen det från Cellkyrkan. Jag tror också det är rätt sätt att tänka, men jag har också genom åren lärt känna vad som kallas motkrafter. Breen har något litet att säga om dem också, men jag får av utrymmesskäl vänta med att skriva om dem. Jag bara konstaterar avslutningsvis att böckerna jag läst är läsvärda och jag rekommenderar dem. Tack Leif N för lånet!
Boken består av fem delar och i den första skriver Breen om de stora och omvälvande förändringar världen genomgår. I den andra berättar han om skeendet i Sheffield särskilt om den egna resan. I den tredje delen berättar han om den inre resa Paulus fick göra. Här lägget Breen betoningen dels på hur Paulus hade det innan han kom i tjänst i Antiokia och dels på hur Paulus inrättade ett centrum för mission i Efesus.
I 2 Kor berättar Paulus om sina vedermödor. Breen förlägger de flesta av dessa till tiden innan Antiokia. Poängen är att den som ska brukas av Gud så mäktigt som Paulus måste själv vara en bruten man. När vi ska brukas i Guds rikes tjänst duger inte det egna förståndet, den egna viljan eller kraften. Från den dag den unge Saulus i sin blindhet tjänade Gud genom att hålla i mantlarna medan kollegorna stenade Stefanus till dess att han togs i bruk som lärare och profet i Antiokia har det kanske gått 15 år. Det är under dessa år han blir trakasserad och förföljd, slagen, misshandlad och hotad till livet. Under dessa år vittnar han om Herren Jesus utan större framgång. Bildas ens någon församling? Vi vet inte, men det verkar inte så. Breen menar att Paulus uteslöts ur synagogorna och att hans hustru och barn övergav honom. När det ser som mörkast ut kommer Barnabas och berättar att hedningarn börjar komma till tro i Antiokia. Han minns hur Paulus profeterat om detta i samband med sin omvändelse. Fortsättningen känner vi väl.
Icke genom någon människas styrka
eller kraft ska det ske.
När Paulus på sin tredje resa kommer till Efesus bygger han ett centrum för mission. Han möter dagligen sina medarbetare och blivande i Tyrannus hörsal. Här skickliggör han dem under två år. Han reser inte själv med sitt arbetslag som han gjort tidigare utan sänder ut sina lärjungar ungefär som Jesus hade gjort när han skickar ut de 72. Det är dessa arbetslag som grundar församlingen i Kolosse, i Laodicea, i Filadelfia med flera platser. Men, och det är en poäng - relationen dem emellan upphör aldrig. Arbetarna inte bara sänds ut, utan de står i ständig kontakt med Paulus i Efesus. De har förmodligen sändebud, skriver brev och kommer "hem" med jämna mellanrum till det centrum Paulus förestår. Paulus gick med andra ord över till att leda en rörelse!
Nu är det lätt för mig att tänka att detta var förbehållet Paulus, men det är här utmaninen kommer in. Det handlar inte om att gå i god för en rörelse. Det handlar om att sätta en snöboll i rullning, om ringar på vattnet. Hur då? Jo, genom att göra som Jesus gjorde, det vill säga göra lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar som gör ...
Breen skriver att det lilla och det stora korresponderar med varandra. Den numerära tillväxten sker genom multiplikation, inte genom addition.
Jag känner igen det från Cellkyrkan. Jag tror också det är rätt sätt att tänka, men jag har också genom åren lärt känna vad som kallas motkrafter. Breen har något litet att säga om dem också, men jag får av utrymmesskäl vänta med att skriva om dem. Jag bara konstaterar avslutningsvis att böckerna jag läst är läsvärda och jag rekommenderar dem. Tack Leif N för lånet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar