onsdag, november 26, 2014

Den dåliga arbetsmiljön

Det är inte första gången det rapporteras om utköp av präster. Det är tråkigt att inse att arbetsmiljön är så dålig att Svenska kyrkan sett sig nödgad att köpa ut personal för 115 miljoner på fem år. För några år sedan rapporterades i Kyrkans Tidning om utköp för 80 miljoner och det skrevs om den dåliga arbetsmiljön. Tydligen har det inte blivit bättre utan medlemsavgifterna fortsätter att användas till utköp och för närvarande ser vi ingen förändring. Den läsare som vill läsa mer om eländet ska klicka sig fram till Anders Brogrens hemsida eller varför inte till Dag Sandahls blogg. De har god koll på läget.

Jag har en tes som försöker förklara den dåliga arbetsmiljön inom Svenska kyrkan som jag kan dela med mig av och som ni gärna får kommentera. Den bygger på den förvandling Svenska kyrkan genomgått under några decennier. I den vill jag påstå att Svenska kyrkan upphört att vara en, helig, allmännelig och apostolisk det vill säga, i min terminologi, kristen kyrka. Eftersom jag själv varit anställd i 37 år och kunnat följa utvecklingen på nära håll, tror jag mig ha fog föt tesen. Det går inte att göra några längre utläggningar på en blogg och jag har ingen lust att skriva om detta i 10-15 delar utan nöjer mig med det stora svepet.

Det är 33 år sedan jag första gången kom till Värnamo. Då var kyrkoherden Sigfrid Allgulin fortfarande i livet och han deltog i en av våra prästsamlingar. Frågan gällde om vi inte borde schemalägga våra lediga dagar. Det hör till saken att de flesta av oss tyckte det var helt onödigt. Om vi bara hade ordning på predikoschemat och när vi skulle sitta på expeditionen, kunde det väl ordna sig med ledigheter. Det måste väl ligga i vars och ens intresse att se till att man kunde vara ledig ibland. Ungefär så gick diskussionen som avslutades med att f Sigfrid sa: "Äsch, jag arbetar alla dagar - fast långsamt. "

Före år 2000, innan staten ändrade relationerna till oss präster var vi ämbetsmän. Vi innehade ett kyrkligt ämbete och förvaltade det på eget ansvar med den stora räkenskapsdagen för ögonen. Biskopen i Växjö stift var min arbetsgivare. I sakristian hängde en tavla som påminde oss om räkenskapsdagen och uppmuntrade oss att predika som vore det vår sista predikan. När jag senare själv blev kyrkoherde 1983 fick jag till och med en fullmaktstjänst, det vill säga en statlig garanti för livslång tjänst. Den kunde inte göras om  intet, - sades det. Men 10 år senare när ledningen ville förflytta mig mot min vilja fick jag ge dem min tillåtelse att återkalla fullmakten. För det krävdes ett emellertid ett riksdagsbeslut. Mitt uppdrag var att predika Guds Ord såsom det framgår av Bibeln, en normativ helig Skrift och såsom våra Bekännelseskrifter vittnar. Bibelns texter läses fortfarande i gudstjänsterna även om det sker i urval och även om inte alla avslutar läsningen med orden "så lyder HERRENS ord". Till denna läsning skulle fogas en predikan, det vill säga en förklaring och möjlig tillämpning av texten. Vidare hörde till tjänsten att förvalta sakramenten och att bedriva konfirmandundervisning.

När åren sedan gick förändrades tjänsten alltmer. Tillbaka i Värnamo 1998 var den första uppgiften att lägga ut ledigheterna. Två dagar i veckan, senare varannan helg, 15 prostdagar och 7 veckors semester, sammanlagt cirka 150 dagar. Nu skulle det f Sigfrid gjort sakta men säkert under veckan klämmas in på 40 timmar. Jag har idag ingen expeditionstid men ska vara anträffbar dygnet runt på min tjänstemobil. Jag har sedan några år inga konfirmander. Konfirmandarbetet sköts nu av så kallade arbetslag och präglas knappast av prästens uppdrag. Biskopen är inte längre min arbetsgivare utan det är det lokala och politiskt tillsatta kyrkorådet. Detta är i sin tur underordnat kyrkomötet vars ledamöter, med undantag, drivs av parti- och kyrkopolitiska program. Kyrkorådet har tillsatt en kyrkoherde att vara min chef. Biskopen och min kyrkoherde har nu som uppgift att "utöva tillsyn" över mig så jag inte beter mig på oönskat sätt.

För att återgå till tesen och sammanfatta menar jag att präster och andra anställda inom Svenska kyrkan befinner sig i en annan värld än före år 2000. Eftersom många inte verkar ha förstått det och därför inte kunnat anpassa sig far de illa, mycket illa. Den nya världen ser inte alls ut som det var tänkt vid anställningen.

För Svenska kyrkans del kanske det kan lösa sig genom att ytterligare tajta till utbildningsväsendet och genom att också fortsättningsvis driva en alldeles bestämd utnämningspolitik. Kyrkopolitikerna behärskar ju för närvarande scenen fullständigt. Till detta kommer naturligtvis att många av oss strax går i pension, konverterar eller köps ut.

Jag tror ändå fortfarande på Gud och att Gud har en plan.

2 kommentarer:

Andreas Holmberg sa...

Vad glad jag blir av din sista mening, Håkan! Resten var ju inte så värst kul... men troligen sant ändå. Hälsningar Andreas H.

Stellan Bengtsson sa...

När vi läste teologi på 70 talet fanns en friskhet över samtal och debatter. En visshet över att mångfalden var en rikedom för kyrkan och inte ett hot. Det mest liberala fick finnas likaväl som det bekännelse och -bibeltrogna. Ingen behövde tveka över att vare sig det ena eller det andra synsättet var avgörande för vare sig antagning eller befordran.
Biskopar innehade enhetens ämbete där själavård av präster alltid kom före utmönstrande. Ingen behövde tveka över att biskopens lojalitet i första rummet var till Överherden och i andra hand till underherdarna. Undantag från detta förhållningssätt fanns även på den tiden men det var något avvikande och främmande för kyrkan. Förändringen har inte skett över en natt. Det är de många små stegen Hur sorgligt är det då inte att idag se förändringen. Utmönstring och maktspråk ersätter tillit förtroende och lojalitet. Det fruktbärande ofta andefyllda friska samtalet har ersatts av rädslans servila tystnad och anpassning. Ja Håkan, något mycket allvarligt har skett med svenska kyrkan. Det har blivit kvävande trångt och alltfler får inte längre plats i det hem som en gång såg oss alla som sina älskade och värdefulla barn.