Det sägs att det finns tre kategorier kristna i den allmänneliga kyrkan. Först och främst är det de så kallade lekmännen. Dessa är kristna därför att de är inlemmade och lever i Jesus Kristus genom tron och dopet. Deras makt är kommen från Gud. För det andra finns det sådana kristna som avskiljts av Gud och Kyrkan att vara i den så kallade vigningstjänsten. De är antingen biskopar, präster eller diakoner. Det händer att olika traditioner förstår och talar om denna tjänst på lite olika sätt. Luther kallar tjänsten för predikoämbete. Sedan finns det ett tredje stånd. Det består av munkar och nunnor. De var länge förbjudna inom Svenska kyrkan, men inte längre. Fattas bara. Det råder ingen skillnad i värde mellan de olika stånden, men något har hänt inom Svenska kyrkan som förbryllar.
Inom Svenska kyrkan har, hör och häpna, genom politiska beslut, uppstått ett fjärde stånd, viktigare och mäktigare än de övriga tre tillsammans. Människorna i det fjärde ståndet kallas förtroendevalda. De stannar inte vid att vara vanliga kristna. De är utöver tron och dopet också valda genom så kallade demokratiska val. Jag skriver lite ironiskt "så kallade" eftersom 90% av medlemmarna inte röstar i dessa val. Inte desto mindre ligger "all makt" just där. Mycket märkligt. Något fel är det.
I Kyrkans Tidning, klicka här, ifrågasätter en präst i Skara stift, Anders Sterzel, detta märkliga förhållande, Han knyter an till det faktum att hundratals präster av olika skäl rensas ut från Svenska kyrkan "medan förtroendevalda högaktningsfullt kan strunta i densamma (Kyrkoordningen, HS) då inga sanktioner finns att tillgå gentemot dessa, alternativt inte utövas."
Innan jag ytterligare citerar vill jag för tydlighetens skull stryka under att jag känner goda kristna som gör fina insatser i Svenska kyrkan, Det är inte dem jag åsyftar med denna blogg utan jag vill än en gång visa på systemfel och hävda att politiseringen måste upphöra. Det finns i grund inget fjärde stånd i Kristi kyrka.
Anders Sterzel skriver att han arbetat i pastorat där kärnverksamheten inte varit central utan där pastoratet reducerats till fastighetsbolag. Han skiljer mellan
två sorters förtroendevalda. Först har vi den pensionerade (kommunal)politikern. Telefonen har helt plötsligt slutat ringa och man känner sig inte behövd. När då någon ringer och vill engagera denna kraft till församlingens arbete och denne själv finner en ny maktbas så är utgången given. Snabbt känner man sig behövd igen. Denna typ av förtroendevald strävar efter två saker: makten i sig och att vara oumbärlig. De arbetar hårt, det skall medges, de är engagerade, men driver inte församlingens frågor utan man gör sina frågor till församlingens frågor.
En annan vanligt förekommande sort av förtroendevalda är ”landsbygdsromantikern”. Deras mandat är att värna om sitt hörn av pastoratet eller församlingen. De har funnit sin jordmån i de församlingsregleringar som sköljt över Svenska kyrkan under 2000-talet. Med rättviseargument ser de till att låsa upp församlingsutvecklingen. Vi har genom pastoratsregleringarna en mängd församlingshem som inte används längre. Dessa ska i landsbygdsromantikerns värld bevaras till varje pris. Säg gärna upp anställda och lägg ner verksamhet men rör inte byggnaderna. De ska stå där tomma och ta pengar från den verksamhet som församlingen är satt att sköta.
Inom Svenska kyrkan har, hör och häpna, genom politiska beslut, uppstått ett fjärde stånd, viktigare och mäktigare än de övriga tre tillsammans. Människorna i det fjärde ståndet kallas förtroendevalda. De stannar inte vid att vara vanliga kristna. De är utöver tron och dopet också valda genom så kallade demokratiska val. Jag skriver lite ironiskt "så kallade" eftersom 90% av medlemmarna inte röstar i dessa val. Inte desto mindre ligger "all makt" just där. Mycket märkligt. Något fel är det.
I Kyrkans Tidning, klicka här, ifrågasätter en präst i Skara stift, Anders Sterzel, detta märkliga förhållande, Han knyter an till det faktum att hundratals präster av olika skäl rensas ut från Svenska kyrkan "medan förtroendevalda högaktningsfullt kan strunta i densamma (Kyrkoordningen, HS) då inga sanktioner finns att tillgå gentemot dessa, alternativt inte utövas."
Innan jag ytterligare citerar vill jag för tydlighetens skull stryka under att jag känner goda kristna som gör fina insatser i Svenska kyrkan, Det är inte dem jag åsyftar med denna blogg utan jag vill än en gång visa på systemfel och hävda att politiseringen måste upphöra. Det finns i grund inget fjärde stånd i Kristi kyrka.
Anders Sterzel skriver att han arbetat i pastorat där kärnverksamheten inte varit central utan där pastoratet reducerats till fastighetsbolag. Han skiljer mellan
två sorters förtroendevalda. Först har vi den pensionerade (kommunal)politikern. Telefonen har helt plötsligt slutat ringa och man känner sig inte behövd. När då någon ringer och vill engagera denna kraft till församlingens arbete och denne själv finner en ny maktbas så är utgången given. Snabbt känner man sig behövd igen. Denna typ av förtroendevald strävar efter två saker: makten i sig och att vara oumbärlig. De arbetar hårt, det skall medges, de är engagerade, men driver inte församlingens frågor utan man gör sina frågor till församlingens frågor.
En annan vanligt förekommande sort av förtroendevalda är ”landsbygdsromantikern”. Deras mandat är att värna om sitt hörn av pastoratet eller församlingen. De har funnit sin jordmån i de församlingsregleringar som sköljt över Svenska kyrkan under 2000-talet. Med rättviseargument ser de till att låsa upp församlingsutvecklingen. Vi har genom pastoratsregleringarna en mängd församlingshem som inte används längre. Dessa ska i landsbygdsromantikerns värld bevaras till varje pris. Säg gärna upp anställda och lägg ner verksamhet men rör inte byggnaderna. De ska stå där tomma och ta pengar från den verksamhet som församlingen är satt att sköta.
Sterzels erfarenhet är att dessa förtroendevalda i grund inte är kristna och följaktligen inte deltar i gudstjänstlivet. Eftersom individualismen är förhärskande i dessa kretsar, religionen är en privatsak, blir det omöjligt att kritisera dessa förtroendevalda. Varje kritisk utsaga uppfattas som ett personligt påhopp. Vi lever därför i en ytterst besvärlig situation och en förändring måste komma till stånd om möjligt. Jag kan inte annat än att upprepa mig; här måste formas gemenskaper, koinonior, i så många pastorat som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar