Det är tidig morgon och jag ska skriva färdig bloggen då Kyrkans Tidning kommer. Det första jag ser är att biskop Carl-Axel tillsammans med bland andra gode vännen Berth Löndahl beklagar sig över att begreppet församling förlorat sin betydelse. Nu gäller detverkligen för oss kristna att skärpa till oss. Tills vidare kompletterar jag förr bloggen.
Kapitlet om den stora gemenskapen i Till tro-boken fortsätter att uppta mina tankar. Jag vill så gärna att Gud visar oss vägarna framåt. Men jag måste redan inledningsvis skriva att jag är tveksam till blivande biskop Fredriks funderingar. Jag tycker att han kommer fel från början i vissa avgörande tankar. Jag visar på de viktigaste.
1. Här talas vänligen om människor i allmänhet. Det är dessa som på alla sätt ska välkomnas, göras delaktiga och som ska känna sig hemma. Bra, men faktum är att hela kapitlet blir väldigt människocentrerat. Till en början tycket jag det är fantastiskt att någon vågar gå från programverksamhet till relationsverksamhet. Men sedan tänker jag ett varv till och inser att en kyrka ska vara Jesus-centrerad, att Bibeln och Bekännelsen skiljer kristna från dem som ännu inte har kommit till tro för att inte nämna motståndare. Ska vi få se levande gemenskaper bildas och växa måste vi väl tro att Herren själv åstadkommer det och att han först skänker denna gemenskap till de sina.
2. I sann högkyrklig anda placerar Modéus gudstjänsten i centrum (högmässan?). På några rader medger Modéus att gudstjänsten frekvent reducerats till en verksamhet, men han framhärdar ändå. Jag har två invändningar. För det första är Kristi kyrka ekumenisk och inte nödvändigtvis knuten till Svenska kyrkans gudstjänster. Visserligen skriver Modéus för Svenska kyrkan, men plötsligt blir hans pastoral väldigt snäv, nästan exklusiv, tvärtemot hans egen önskan. För det andra är det snart ett faktum att hans ideal inte ens är tillämpligt inom Svenska kyrkan. Människors förtroende för myndigheter, institutioner och kyrkotillhörighet minskar stadigt. Istället är det nätverk som möter människors behov och de är i sammanhanget ekumemiska och finns i vardagen. Måste man spela ut dessa mot varandra? Nej, de kan komplettera varandra. Men då får vi göra om den gamla modellen med gudstjänsten i centrum.
3. Det behöver med andra ord redan i grundmodellen finnas två brännpunkter, menar jag. Låt oss kalla dem för den stora (gudstjänsten) och den lilla (husmötet). En kristen lever med båda dessa centrum, och kanske fler, samtidigt. De går inte att över- eller underordna varandra. Vår hemhörighet är inte i det ena ellet andra. Här gäller både ock. Men framför allt hör vi hemma i Herren Jesus Kristus och i honom finns många rum.
4. Redan här tvingas jag justera Modéus-modellen betydligt och det ger mig en annan syn på följderna. Delaktighet kan inte längre stanna vid delaktighet i aktiviteter, maktutövning eller vid representation eller gåvor. Delaktigheten måste vara en delaktighet av Jesus Kristus och hans hushåll 24 timmar om dygnet. Tillhörighet till en gudstjänst, kör eller aktivitet är för mig något annat. Jag skulle nog se delaktighet som en del av växt och mognad, ett sätt att tjäna andra människor oavsett om det är i gudstjänsten, på arbetet eller en mysig hemmakväll.
Detta får räcka för drn här gången. Nu ska jag läsa vad biskop Carl-Axel skriver och så får jag återkomma imorgon. Ha en bra dag.
Kapitlet om den stora gemenskapen i Till tro-boken fortsätter att uppta mina tankar. Jag vill så gärna att Gud visar oss vägarna framåt. Men jag måste redan inledningsvis skriva att jag är tveksam till blivande biskop Fredriks funderingar. Jag tycker att han kommer fel från början i vissa avgörande tankar. Jag visar på de viktigaste.
1. Här talas vänligen om människor i allmänhet. Det är dessa som på alla sätt ska välkomnas, göras delaktiga och som ska känna sig hemma. Bra, men faktum är att hela kapitlet blir väldigt människocentrerat. Till en början tycket jag det är fantastiskt att någon vågar gå från programverksamhet till relationsverksamhet. Men sedan tänker jag ett varv till och inser att en kyrka ska vara Jesus-centrerad, att Bibeln och Bekännelsen skiljer kristna från dem som ännu inte har kommit till tro för att inte nämna motståndare. Ska vi få se levande gemenskaper bildas och växa måste vi väl tro att Herren själv åstadkommer det och att han först skänker denna gemenskap till de sina.
2. I sann högkyrklig anda placerar Modéus gudstjänsten i centrum (högmässan?). På några rader medger Modéus att gudstjänsten frekvent reducerats till en verksamhet, men han framhärdar ändå. Jag har två invändningar. För det första är Kristi kyrka ekumenisk och inte nödvändigtvis knuten till Svenska kyrkans gudstjänster. Visserligen skriver Modéus för Svenska kyrkan, men plötsligt blir hans pastoral väldigt snäv, nästan exklusiv, tvärtemot hans egen önskan. För det andra är det snart ett faktum att hans ideal inte ens är tillämpligt inom Svenska kyrkan. Människors förtroende för myndigheter, institutioner och kyrkotillhörighet minskar stadigt. Istället är det nätverk som möter människors behov och de är i sammanhanget ekumemiska och finns i vardagen. Måste man spela ut dessa mot varandra? Nej, de kan komplettera varandra. Men då får vi göra om den gamla modellen med gudstjänsten i centrum.
3. Det behöver med andra ord redan i grundmodellen finnas två brännpunkter, menar jag. Låt oss kalla dem för den stora (gudstjänsten) och den lilla (husmötet). En kristen lever med båda dessa centrum, och kanske fler, samtidigt. De går inte att över- eller underordna varandra. Vår hemhörighet är inte i det ena ellet andra. Här gäller både ock. Men framför allt hör vi hemma i Herren Jesus Kristus och i honom finns många rum.
4. Redan här tvingas jag justera Modéus-modellen betydligt och det ger mig en annan syn på följderna. Delaktighet kan inte längre stanna vid delaktighet i aktiviteter, maktutövning eller vid representation eller gåvor. Delaktigheten måste vara en delaktighet av Jesus Kristus och hans hushåll 24 timmar om dygnet. Tillhörighet till en gudstjänst, kör eller aktivitet är för mig något annat. Jag skulle nog se delaktighet som en del av växt och mognad, ett sätt att tjäna andra människor oavsett om det är i gudstjänsten, på arbetet eller en mysig hemmakväll.
Detta får räcka för drn här gången. Nu ska jag läsa vad biskop Carl-Axel skriver och så får jag återkomma imorgon. Ha en bra dag.
1 kommentar:
Många hoppas mycket av Fredrik Modeus insats och mycket (mer) kommer säkert att kunna göras. Men om det inte blir mer än ett organiserande och fördelande a la folkhemsmodellen så undergrävs själva grunden. Kyrkans grund beror av tro. Just tron på gemenskapen i Kristus, oavsett hur välorganiserat. Levande smågrupper blir avgörande frågor för att församlingens större samlingar ska få bärighet.
Skicka en kommentar