Idag har jag hört några andra reflektioner kring TV-programmet Min sanning. Klas L var klart kritisk och tyckte att Ulf missade chansen att tala ut. Hans S höll med om att programmet kunde lagts upp annorlunda så vi fått veta hur Ulf faktiskt såg på det så här i efterhand. Inte bara fått svara på frågor. Thomas S uttryckte det något skämtsamt som att Anna Hedenmo försökte göra programmet till "sin sanning."
Sedan en tid tillbaka har jag länkat till Ulfs blogg även om han inte har skrivit mer än jag tror en gång efter jul. Men så upptäckte jag att han skrev en intressant blogg 23 februari under rubriken Angående påståendet att jag skulle ångra att jag startat Livets ord. Skälet till bloggen anges vara de rykten som sprids. Det är fantastiskt att individer numera själva kan föra sin talan via internet och inte behöver vara helt utelämnande åt rykten och massmedia. Det har jag också haft glädje av.
Ulf inleder med att bedyra sin kärlek till Livets ord. Jag tvivlar inte en sekund på den. Jag vet med vilken längtan Ulf startade församlingen eftersom jag kunde följa den på nära håll. Ulf har lagt ner hela sitt "yrkesverksamma liv" på detta uppdrag. Han har lagt ner sitt liv i församlingen och fått se en osannolik utveckling utöver stora delar av gamla Sovjetunionen och Asien. Han har gråtit, våndats, ropat till Gud, agerat ovist, blivit besviken, ropat till Gud igen, mot sin vilja sårat människor runt omkring sig och sett hundratals, kanske tusentals, omvända sig och sätta tro till Jesus Kristus. Det står klart för mig att han har älskat och fortfarande älskar "sin" församling. Men i sin längtan och överlåtelse har han gjort nya upptäckter hos Gud. Låt mig bara få peka på de fyra områden han själv nämner i sin blogg.
1. Historicitet. Hur kan vi veta att evangeliet verkligen går tillbaka till Jesus, frågar Ulf och upptäcker det latinska ordet tradere och dess betydelse. Här måste jag få göra en kommentar i all enkelhet. För en reformert kristen ligger betoningen sällan på det historiska skeendet. I stället handlar det om Guds närvaro genom Ordet och Anden - nu! I de historiska kyrkorna ligger i stället betoningen på hur Gud satt igång kyrkan som sedan kämpar sig igenom historien. Under resans gång tillägnar hon sig massor av ovärderliga erfarenheter. Detta har Ulf (och en sådan som Peter Halldorf för att nämna en annan) upptäckt. Och det har förändrat deras sätt att göra tjänst. Ulf förklarar den skenbara motsättningen i programmet när han säger att "väckelsen är nödvändig men inte tillräcklig."
2. Autencitet. Hur kan vi veta att förkunnelsen är äkta, att vi har att göra med det sanna evangeliet? Hela Kyrkans budskap har genom alla tider överlevt. Budskapet är fastslaget och bevarat genom Kyrkans credo, trosbekännelse. Här tillåts inga förändringar om vi än lever i en postmodern tid. Människor får tycka vad de vill men credo ligger fast och utgör en garanti för kristen tro.
3. Auktoritet. Vilken "myndighet" är legitim? Det finns särskilt i vår tid många som reser anspråk. Vem ska vi lyssna till? Ulf menar sig ha hittat ett trovärdigt och vägledande vittne. Och även om just den Romersk-katolsk kyrkan har sina fel och brister så är den allmänneliga Kyrkan trovärdig. Ämbetet är tänkt att vara garantin. Lägg märke till att jag i första hand talar om ämbete, inte person. Fel person kan inneha rätt ämbete.
4. Sakramentalism. Ulf funderar, vill jag påstå, på vilket sätt Gud agerat för att säkra vissa principer och fann svaret i (Ordet) och sakramenten. Det är väl inte så konstigt? Det har ju alltid varit Kyrkans tro. Dessutom var det till detta biskop Bertil en gång prästvigde Ulf. Ulf har hittar hem!
Ja, avslutningsvis, så uttrycker han det själv, har han tagit ett steg framåt snarare än bakåt. Jag tror på Ulf när han säger att han inte har något behov av att distansera sig mot andra kyrkor eller samfund. Han hoppas förmodligen att också de i sinom tid ska göra samma upptäckt.
Hur kommer vi som bekänner oss till en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka att framdeles förhålla oss till Ulf? Den som lever får se.
Sedan en tid tillbaka har jag länkat till Ulfs blogg även om han inte har skrivit mer än jag tror en gång efter jul. Men så upptäckte jag att han skrev en intressant blogg 23 februari under rubriken Angående påståendet att jag skulle ångra att jag startat Livets ord. Skälet till bloggen anges vara de rykten som sprids. Det är fantastiskt att individer numera själva kan föra sin talan via internet och inte behöver vara helt utelämnande åt rykten och massmedia. Det har jag också haft glädje av.
Ulf inleder med att bedyra sin kärlek till Livets ord. Jag tvivlar inte en sekund på den. Jag vet med vilken längtan Ulf startade församlingen eftersom jag kunde följa den på nära håll. Ulf har lagt ner hela sitt "yrkesverksamma liv" på detta uppdrag. Han har lagt ner sitt liv i församlingen och fått se en osannolik utveckling utöver stora delar av gamla Sovjetunionen och Asien. Han har gråtit, våndats, ropat till Gud, agerat ovist, blivit besviken, ropat till Gud igen, mot sin vilja sårat människor runt omkring sig och sett hundratals, kanske tusentals, omvända sig och sätta tro till Jesus Kristus. Det står klart för mig att han har älskat och fortfarande älskar "sin" församling. Men i sin längtan och överlåtelse har han gjort nya upptäckter hos Gud. Låt mig bara få peka på de fyra områden han själv nämner i sin blogg.
1. Historicitet. Hur kan vi veta att evangeliet verkligen går tillbaka till Jesus, frågar Ulf och upptäcker det latinska ordet tradere och dess betydelse. Här måste jag få göra en kommentar i all enkelhet. För en reformert kristen ligger betoningen sällan på det historiska skeendet. I stället handlar det om Guds närvaro genom Ordet och Anden - nu! I de historiska kyrkorna ligger i stället betoningen på hur Gud satt igång kyrkan som sedan kämpar sig igenom historien. Under resans gång tillägnar hon sig massor av ovärderliga erfarenheter. Detta har Ulf (och en sådan som Peter Halldorf för att nämna en annan) upptäckt. Och det har förändrat deras sätt att göra tjänst. Ulf förklarar den skenbara motsättningen i programmet när han säger att "väckelsen är nödvändig men inte tillräcklig."
2. Autencitet. Hur kan vi veta att förkunnelsen är äkta, att vi har att göra med det sanna evangeliet? Hela Kyrkans budskap har genom alla tider överlevt. Budskapet är fastslaget och bevarat genom Kyrkans credo, trosbekännelse. Här tillåts inga förändringar om vi än lever i en postmodern tid. Människor får tycka vad de vill men credo ligger fast och utgör en garanti för kristen tro.
3. Auktoritet. Vilken "myndighet" är legitim? Det finns särskilt i vår tid många som reser anspråk. Vem ska vi lyssna till? Ulf menar sig ha hittat ett trovärdigt och vägledande vittne. Och även om just den Romersk-katolsk kyrkan har sina fel och brister så är den allmänneliga Kyrkan trovärdig. Ämbetet är tänkt att vara garantin. Lägg märke till att jag i första hand talar om ämbete, inte person. Fel person kan inneha rätt ämbete.
4. Sakramentalism. Ulf funderar, vill jag påstå, på vilket sätt Gud agerat för att säkra vissa principer och fann svaret i (Ordet) och sakramenten. Det är väl inte så konstigt? Det har ju alltid varit Kyrkans tro. Dessutom var det till detta biskop Bertil en gång prästvigde Ulf. Ulf har hittar hem!
Ja, avslutningsvis, så uttrycker han det själv, har han tagit ett steg framåt snarare än bakåt. Jag tror på Ulf när han säger att han inte har något behov av att distansera sig mot andra kyrkor eller samfund. Han hoppas förmodligen att också de i sinom tid ska göra samma upptäckt.
Hur kommer vi som bekänner oss till en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka att framdeles förhålla oss till Ulf? Den som lever får se.
1 kommentar:
Programmet var verkligen hörvärt. Glädjande med en sån tydlig kristen svensk ledare som Ulf. I centrala trosfrågor var han tydlig vilket idag må ses som en ovanlighet utifrån kristenheten i stort.
Stellan Bengtsson, södertälje
Skicka en kommentar