Det är morgon och jag inser att jag inte har kritiserat Svenska kyrkans förfall på länge. Jag ser och hör hur illa det är ställt men jag har inte protesterat. Det gäller naturligtvis eländet på riksnivå, men också på stiftsnivå. Mönstret går igen på det lokala planet. Det sjunker och fogar in all personal, kyrkbyggnader, verksamheter och så kallade pastorala omsorger i det givna mönstret. Och jag har under lång tid inte pekat ut exempel.
Det är möjligt att det beror på att jag inte varit så aktiv i Frimodig kyrka sedan jag fick lämna kyrkomötet. Det kanske beror på ett års sjukskrivning? Eller beror det på att ansvariga inte vill lyssna? Segrarna skriver historien. Det gäller också kyrkokampen. Men segrarna kan bara lära sig av förlorarna. Jag kan inte se att överheten inom Svenska kyrkan på någon nivå är villig att lyssna eller lära sig något och det bådar inte gott. Överheten skulle vara vår tjänare. Istället är den ofta självgod, säger sig "gå före" och att "allt står väl till". Det känns helt enkelt inte meningsfullt att framföra kritik.
Biskop Giertz försökte inspirera min generation med orden: "Vi har ändå kvar rätten att bygga upp". Det var väl 25 år sedan han sa det eftersom Svenska kyrkan var kraftigt skadeskjuten redan då. Men idag? Har vi verkligen rätten att bygga upp? Är det vad vi borde göra istället för att kritisera? När antalet celler växte i Värnamo tilläts det även om det aldrig uppmuntrades. När vår nye kyrkoherde kom valde han att tiga ihjäl dem. Nu finns här en koinonia och det återstår att se hur den behandlas. Jag tycker det ska bli oerhört spännande att se hur organisationen behandlar framväxande så kallade levande gemenskaper. Det talas högt om behovet av nya gemenskaper men det är en sak att prata om dem eller att önska dem. Men något helt annat att forma dem. Jag lär återkomma i saken.
"Vi har ändå kvar rätten att bygga upp", skrev Giertz. Jag är inte övertygad men hoppas naturligtvis. Det är ändå så att präster och diakoner ofta jämställs med kantorer och församlingsassistenter. I den gamla kyrkan innehade prästen ett ämbete, statligt sanktionerat men nu kan vi alla, för att citera en kollega, bära röda t-shirts på vilka det står: Anställd! Ingen av dessa anställda har "rätten att bygga upp". De har bara skyldighet att göra som de blir tillsagda. Självklart kan jag ge exempel på mina påståenden men av sagda skäl låter jag bli. Jag kan inte vinna något på det, bara förlora. Så ser det för närvarande ut.
Det betyder att de likasinnade måste söka och finna varandra för att "bygga upp". Det kan inte vara negativt, tvärtom. Men det är nödvändigt och det krävs nya strukturer. Indirekt är detta ett sätt att kritisera, att underkänna befintliga strukturer. Jag hoppas nu som under de senaste 40 åren att nuvarande organisation lyssnar och bereder möjligheter för nya gemenskaper. Men jag tvivlar. Konvertering, då?
Jag är inte säker på att konvertering är första alternativet men det är onekligen ett alternativ. Att konvertera betyder vad jag förstår närmast att byta sammanhang. Det kan finnas sociala skäl till det som att mina vänner finns där. Ett annat skäl kan naturligtvis vara att bara få slippa Svenska kyrkan. Att konvertera kan därför också vara ett sätt att kritisera. Men om överheten bryr sig tvivlat jag starkt på. Vi har ju så många medlemmar ändå.
Det är möjligt att det beror på att jag inte varit så aktiv i Frimodig kyrka sedan jag fick lämna kyrkomötet. Det kanske beror på ett års sjukskrivning? Eller beror det på att ansvariga inte vill lyssna? Segrarna skriver historien. Det gäller också kyrkokampen. Men segrarna kan bara lära sig av förlorarna. Jag kan inte se att överheten inom Svenska kyrkan på någon nivå är villig att lyssna eller lära sig något och det bådar inte gott. Överheten skulle vara vår tjänare. Istället är den ofta självgod, säger sig "gå före" och att "allt står väl till". Det känns helt enkelt inte meningsfullt att framföra kritik.
Biskop Giertz försökte inspirera min generation med orden: "Vi har ändå kvar rätten att bygga upp". Det var väl 25 år sedan han sa det eftersom Svenska kyrkan var kraftigt skadeskjuten redan då. Men idag? Har vi verkligen rätten att bygga upp? Är det vad vi borde göra istället för att kritisera? När antalet celler växte i Värnamo tilläts det även om det aldrig uppmuntrades. När vår nye kyrkoherde kom valde han att tiga ihjäl dem. Nu finns här en koinonia och det återstår att se hur den behandlas. Jag tycker det ska bli oerhört spännande att se hur organisationen behandlar framväxande så kallade levande gemenskaper. Det talas högt om behovet av nya gemenskaper men det är en sak att prata om dem eller att önska dem. Men något helt annat att forma dem. Jag lär återkomma i saken.
"Vi har ändå kvar rätten att bygga upp", skrev Giertz. Jag är inte övertygad men hoppas naturligtvis. Det är ändå så att präster och diakoner ofta jämställs med kantorer och församlingsassistenter. I den gamla kyrkan innehade prästen ett ämbete, statligt sanktionerat men nu kan vi alla, för att citera en kollega, bära röda t-shirts på vilka det står: Anställd! Ingen av dessa anställda har "rätten att bygga upp". De har bara skyldighet att göra som de blir tillsagda. Självklart kan jag ge exempel på mina påståenden men av sagda skäl låter jag bli. Jag kan inte vinna något på det, bara förlora. Så ser det för närvarande ut.
Det betyder att de likasinnade måste söka och finna varandra för att "bygga upp". Det kan inte vara negativt, tvärtom. Men det är nödvändigt och det krävs nya strukturer. Indirekt är detta ett sätt att kritisera, att underkänna befintliga strukturer. Jag hoppas nu som under de senaste 40 åren att nuvarande organisation lyssnar och bereder möjligheter för nya gemenskaper. Men jag tvivlar. Konvertering, då?
Jag är inte säker på att konvertering är första alternativet men det är onekligen ett alternativ. Att konvertera betyder vad jag förstår närmast att byta sammanhang. Det kan finnas sociala skäl till det som att mina vänner finns där. Ett annat skäl kan naturligtvis vara att bara få slippa Svenska kyrkan. Att konvertera kan därför också vara ett sätt att kritisera. Men om överheten bryr sig tvivlat jag starkt på. Vi har ju så många medlemmar ändå.
6 kommentarer:
Hej Håkan, eftersom du så innerligt vill att någon skall reagera här på din blogg, får jag väl gör det. Det är lätt att på sin blogg måla upp en verklighet där man framställer sig som den lille kämpen mot de stora stygga vargarna. Det väcker sympati. Men du, likaväl som jag vet att sanningen inte alltid är så enkel!
Jag vet få präster som haft så stor frihet i att forma sin tjänst som du haft – ändå är du inte nöjd. Församlingen har på olika sätt låtit dig pröva och experimentera och utveckla det som du är bra på – ändå är du inte nöjd. Vad gäller cellgruppsstrukturens kollaps beror den snarare på att de som ansvarade för strukturen inte höll ihop utan kom i konflikt. När jag kom till församlingen bad jag flertalet gånger om att vi skulle sitta ner och samtala om cellernas plats i församlingsbygget – men varje gång möttes jag av tystnad och av rädsla över att jag skulle lägga mig i. Jag har vid alla tillfällen talat väl om cellerna och jag har bett om förslag på hur vi tydligare skulle kunna integrera dem i arbetet. Det enda jag fått är din bok och hänvisning till bloggen. Ändå finns cellerna med i beskrivningen av församlingens liv och många gånger har jag bett om att få komma och tala men bara mötts av glömska och tystnad.
När det gäller koinonian fick jag reda på att den skulle bildas genom en upprörd församlingsmedlem som visade upp skiss om hur upplägget skulle vara och personen undrade vad detta var. Jag var tvungen att säga att jag inte visste. Sr Kerstin vet hur ledsen och upprörd jag blev över att man än en gång bara ignorerat mig i de här sammanhangen. Man bjöd in några representanter från församlingsrådet för information, men inte mig. Därefter berättade någon att man startat koinonian. Jag kom hem till dig och tala med dig om saken och fick beskedet att jag inte skulle lägga mig i och än en gång en hänvisning till din blogg.
Förra veckan hade vi sedan en lång tid planerat en församlingsdag med temat Göra skillnad i världen utifrån tilltro-konceptet. Döm om min förvåning och uppgivenhet när jag någon dag före detta får reda på att man i koinonia har en egen sådan samling med precis samma tema dagen innan.
Att bygga församling gör man tillsammans med förtroende för varandra. Innan du ytterligare målar upp bilden av dig själv som den ensamme ryttaren som slåss mot väderkvarnarna ber jag om lite, lite ödmjukhet och rannsakan.
Det finns en oro i församlingen att koinonian skall splittra de fungerande cellgrupper vi har. Församlingsbygge handlar inte bara om att man skall få igenom sina egna idéer – det handlar om att tillsammans se hur vi på bästa sätt kan stödja och bygga upp varandra. Det är inte en sidas uppgift – det måste göras tillsammans!
Med all respekt och med en bön om respekt
Pär-Magnus – din kyrkoherde
Underbart och stort tack till dig Pär-Magnus för din reaktion. Det öppnar för fortsatta samtal och vi har mycket att tala om. Jag tror inte att det tjänar saken om jag går i svaromål här och nu. Det är liksom fel plats, men det är uppenbart att vi ser olika på skeendet.
Jag vill gärna samtala med dig om koinonians framtid i pastoratet och gärna hålla mina bloggläsare informerade. Men inte träta med dig personligen på en dagbok som denna.
Håller fullständigt med - det var just därför jag skrev!
/ Pär-Magnus
Creating with God, Loren Cunningham. http://youtu.be/RH6iLHeERPU
Är det inte ofta kaos och konflikter när Gud är å färde att skapa något nytt? "Giving up rights" för att Guds väg är inte alltid vår väg. Visst skulle man önska att kyrkans ansvariga hade Salomos vishet, vem som ska vårda 'livet'.
AT
Hej Håkan!
Jag blev så ledsen när jag läste din blogg och förstår inte vad du menar.
Du skriver:
1) "Kh. valde att tiga ihjäl cellerna"
I församlingens månadsblad har cellernas storsamlingar regelbundet annonserats.
På hemsidan presenteras cellgrupperna som en del av församlingslivet. Kan det kallas att tiga ihjäl dem?
2) "Nu återstår att se hur koinonian behandlas"
Vid en församlingslunch, öppen för alla, fick Kh. en fråga om hur han ser på koinonian.
Han svarade på sitt lojala sätt: - Vi har många grupper inom församlingen och koinonian är en av dem. Det finns inget i Kh:s sätt att bemöta frågor eller diskussioner som tyder på att koinonian är styvmoderligt behandlad.
3) Om att "bara få slippa Svenska kyrkan".
Det regelverket känner du säkert till. Ingen tvingas stanna kvar. Men vi hoppas att vi, i stora som små grupper,kan bygga den kristna enhet, som jag vet att många i Värnamo församling strävar - och längtar - efter.
Elsie Håkansson
Församlingsrådets ordf.
Delvis smärtsamt men samtidigt värdefullt att få ta del av det som ser ut som slitning i en gemenskap. Ni är väl inte precis ensamma med sådant. Jag kan lätt föreställa mig att det är ganska många som ser Svenska kyrkans system som en tvångströja mer eller mindre. Hur många präster och församlingsbor har inte lojalt valt att tiga och sitta stilla i bänken alt bara lämna allt? Att få höra Håkans vånda är befriande, innan han går i pension. Vad göra sedan? Vilka kyrkoherdar bryr sig om hemgrupper? Var finns det präster som byggt upp sådan gemenskap?! Man ska vara glad om där firas gudstjänst i kyrkan öht!
Tänk om Värnamo kunde bli ett framtida exempel på hur kyrkfolk likt Sunnlidens får utveckla hemgrupper och koinonior. Fredrik Modeus är bra på att fördela ansvar i kyrkans gudstjänster men att bygga smågemenskaper som finner sin plats i församlingslivet ligger på en annan nivå. Där kan det inte i första hand handla om kontroll (vem som varit kallad/inbjuden vart) utan insikt om att jag bara förstår en del och låta männsikor leva sina liv i Jesu gemenskap och efterföljd. Är det för mycket sagt?
Skicka en kommentar