Idag har Kari och jag varit i högmässan. Där sjöng vi bland annat:
Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning
till den som sig ångrar och tror.
Jag kan inte låta bli att registrera att det är skillnad mellan dem som sig ångrar och tror och dem som inte gör det. De är naturligtvis lika i den meningen att de båda är skapade till Guds avbild, men det är stor skillnad på att vara vänd mot Gud eller vänd från Gud. Denna skillnad måste vad jag förstår upprätthållas. Det gjorde de gamle, men idag träffar jag ofta på sådana som stryker under att det inte är någon skillnad mellan troende och inte troende. Det vittnar om stor förvirring.
När vi sedan kom till nattvardens gudstjänst överraskade prästen mig genom att säga:
Nu börjar nattvardens gudstjänst. Den är de döptas måltid.
Det är ju helt riktigt men också här förringas detta faktum allt som oftast. Det händer att kyrkomötet får behandla motioner där nattvardsbordet ska öppnas för odöpta. Jag förmodar att Läronämnden medverkat till att dessa motioner inte har gått igenom. Men ärligt talat tror jag det är en fråga om tid. "Tiden är ännu inte mogen för ett sådant beslut" brukar det heta. I det här fallet är det Missionskyrkan som "har gått före".
Vid något tillfälle har jag själv räckt nattvarden till odöpta. Jag har helt enkelt överrumplats och vill självklart inte ställa till med någon scen. Jag tror Gud står ut med sådant, men det betyder inte att jag eller någon annan kan ändra på Guds vilja. Undantag ska inte göras till regel. Inte heller bortförklaras med orden: "De är på väg mot dopet."
Vad säger då Luther?
Om bruket av sakramenten lära de, att sakramenten inrättats ej blott till att vara tecken, varigenom man avlägger bekännelse för människor, utan fastmera för att de skulle vara tecken och vittnrsbörd om Guds vilja med avseende på oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem, som mottaga sakramenten. Därför böra sakramenten brukas på det sättet att en sådan tro är med, som tror löftena, vilka genom sakramenten tillbjudas oss och ställas oss för ögonen.
När detta sagts avgränsar sig reformatorerna mot dem som lär att sakramenten verkar utan tro och mot dem som delar ut sakramenten på det sättet.
Det här är en svår artikel för Svenska kyrkan, dess präster och folk därför att här blir spänningen mellan erbjuden nåd och mottagen nåd så påtaglig. Denna spänning har förlamat Svenska kyrkan under århundraden, särskilt från mitten av 1800-talet fram till våra dagar. Biskopar och därmed också prästerna har tvingats betona evangeliet som ett erbjudande så till den grad att själva mottagandet närmast försvunnit.
Det fanns och finns fortfarande två skäl, lika dåliga idag som igår. Det första var tvånget att avgränsa sig mot de frikyrkliga. Där var nan tvungen att tro, men inte hos oss. Vi erbjuder nåden till alla. Det andra skälet var att vi är en folkkyrka och i den är vi alla lika (syndiga). När jag idag ser hur det var under hela 1900-talet skäms jag. Och än värre är att förvirringen fortsätter att göra sig gällande på 2000-talet!
Det går att hitta vägar där nåden erbjuds OCH tas emot. Men då är det ett och annat som behöver förändras.
Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning
till den som sig ångrar och tror.
Jag kan inte låta bli att registrera att det är skillnad mellan dem som sig ångrar och tror och dem som inte gör det. De är naturligtvis lika i den meningen att de båda är skapade till Guds avbild, men det är stor skillnad på att vara vänd mot Gud eller vänd från Gud. Denna skillnad måste vad jag förstår upprätthållas. Det gjorde de gamle, men idag träffar jag ofta på sådana som stryker under att det inte är någon skillnad mellan troende och inte troende. Det vittnar om stor förvirring.
När vi sedan kom till nattvardens gudstjänst överraskade prästen mig genom att säga:
Nu börjar nattvardens gudstjänst. Den är de döptas måltid.
Det är ju helt riktigt men också här förringas detta faktum allt som oftast. Det händer att kyrkomötet får behandla motioner där nattvardsbordet ska öppnas för odöpta. Jag förmodar att Läronämnden medverkat till att dessa motioner inte har gått igenom. Men ärligt talat tror jag det är en fråga om tid. "Tiden är ännu inte mogen för ett sådant beslut" brukar det heta. I det här fallet är det Missionskyrkan som "har gått före".
Vid något tillfälle har jag själv räckt nattvarden till odöpta. Jag har helt enkelt överrumplats och vill självklart inte ställa till med någon scen. Jag tror Gud står ut med sådant, men det betyder inte att jag eller någon annan kan ändra på Guds vilja. Undantag ska inte göras till regel. Inte heller bortförklaras med orden: "De är på väg mot dopet."
Vad säger då Luther?
Om bruket av sakramenten lära de, att sakramenten inrättats ej blott till att vara tecken, varigenom man avlägger bekännelse för människor, utan fastmera för att de skulle vara tecken och vittnrsbörd om Guds vilja med avseende på oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem, som mottaga sakramenten. Därför böra sakramenten brukas på det sättet att en sådan tro är med, som tror löftena, vilka genom sakramenten tillbjudas oss och ställas oss för ögonen.
När detta sagts avgränsar sig reformatorerna mot dem som lär att sakramenten verkar utan tro och mot dem som delar ut sakramenten på det sättet.
Det här är en svår artikel för Svenska kyrkan, dess präster och folk därför att här blir spänningen mellan erbjuden nåd och mottagen nåd så påtaglig. Denna spänning har förlamat Svenska kyrkan under århundraden, särskilt från mitten av 1800-talet fram till våra dagar. Biskopar och därmed också prästerna har tvingats betona evangeliet som ett erbjudande så till den grad att själva mottagandet närmast försvunnit.
Det fanns och finns fortfarande två skäl, lika dåliga idag som igår. Det första var tvånget att avgränsa sig mot de frikyrkliga. Där var nan tvungen att tro, men inte hos oss. Vi erbjuder nåden till alla. Det andra skälet var att vi är en folkkyrka och i den är vi alla lika (syndiga). När jag idag ser hur det var under hela 1900-talet skäms jag. Och än värre är att förvirringen fortsätter att göra sig gällande på 2000-talet!
Det går att hitta vägar där nåden erbjuds OCH tas emot. Men då är det ett och annat som behöver förändras.
1 kommentar:
Delade er tacksamhet/glädje denna söndag. Följer Missionsprovinsen via Scype, och sedan kom prästen hem med sakramenten efteråt! Det,är,en fin förmån! At
Skicka en kommentar