När ett
flertal frikyrkor etablerat sig i Sverige försökte Svenska kyrkan svara och
planera för att bättre nå ut till folket. Det fick sitt tydligaste uttryck i
den så kallade Ungkyrkligheten. Den
framträdde först i Uppsala som en studentrörelse under ledning av fyra blivande
biskopar, Einar Billing, JA Eklund, Manfred Björkqvist och Natan
Söderblom. Den egentliga startpunkten
ägde rum i Huskvarna 1907 och 1909. 1909 beslutades i Uppsala att dra ut på
”studentkorståg” i vårt avlånga land. Här föddes ordet folkkyrka, ett begrepp
som uppfattades på olika sätt.
1911
höll Einar Billing ett föredrag i Visby under rubriken ”Folkkyrkan och
förkunnelsen” där han närmare förklarade tanken med folkkyrkans förnyelse. Han
förordar territorialförsamlingen eftersom Gud vill nå ut till alla, men
erkänner samtidigt att detta sätt att förstå församlingen inte är
nytestamentligt och att det inom sockengränserna går att urskilja ett antal
koncentriska cirklar. Inom territorialförsamlingen finns alla möjligheter,
skriver Billing, samtidigt som han erkänner att man förbisett människors
längtan efter gemenskap.
Det
låter sig enligt min mening ej förnekas, att man alltför länge i vår kyrka
förbisåg, att det låg ett verkligt andligt behov bakom kravet på att de, som i
sitt inre kände på ett särskilt sätt höra samman, också i det yttre skulle få
tillfälle att till inbördes uppmuntran, tröst och tuktan mötas med varandra –
det krav som nu fick söka sig uttryck i de frikyrkliga församlingsbildningarna.
Felet var blott, (min kurs.) att den
trängre sammanslutningen här sattes i stället för den större gemenskapen, gemenskapen
med alla, med hela folket inför evangeliet om syndernas förlåtelse. Emellertid
finns inom folkkyrkans egen organisation det allra rikaste utrymme för sådana
sammanslutningar.[1]
1919
höll han ett föredrag som gavs ut i tryck under rubriken De heligas gemenskap. I den talar han sig varm för samspelet mellan
det stora och lilla sammanhanget. I föredraget svarar han på frågan:
Hvarför
behöfva vi tanken på de heligas gemenskap, hvarför hafva vi ej råd att längre
låta den ligga som en halfförgäten tanke?
Framträdande
i hans svar är kärleken till medmänniskan.
I de heligas gemenskap får vi hjälp att ta emot den erbjudna nåden och vi kan
där be för varandra, något som förenar människor på djupet. Billing hänvisar
till Schmalkaldiska artiklarna där Luther talar om vikten av ”inbördes samtal
och broderligt tröstande”.
Under
några decennier dominerade tre rörelser svensk kristenhet, nämligen den växande
frikyrkligheten, ungkyrkligheten till dels präglad av högkyrkligheten och det
som kom att bli folkkyrkligheten.
Åren 1929-30 kom att bli ödesdigra för Svenska kyrkan. Biskoparna särskilt under ledning av Einar Billing insåg situationens allvar. Om Svenska kyrkan skulle kunna bestå som folkkyrka räckte det inte med en aldrig så god teologi om folkkyrkan. Det krävdes handling. Till kyrkomötet, den 5 oktober 1929, lade så samtliga biskopar fram ett förslag till kyrkomötet om hur Svenska kyrkan skulle reformeras. Förslaget gick ut på att det skulle bli tillåtet att utträda ur kyrkan och att kyrkan därför behövde omorganiseras. Syftet var att Svenska kyrkan skulle vara en modern, utpräglad evangelisk, folkkyrka och inte längre regleras av statliga lagar. Svenska kyrkan skulle inte tillåtas bli en religiös institution. Vid denna tid togs alla lagändringar i den svenska riksdagen. Det föreslagna reformprogrammet antogs i kyrkomötet, men avslogs året därpå i riksdagen. Politikerna hade sista ordet och istället börjar den idag förhärskande politiseringen av kyrkan. Utgångspunkten för politikerna var det etniskt-nationella intresset. Det handlade om den svenska kyrkan. Det blev efter reformprogrammets avslag omöjligt att driva kyrkans frihet.[2] Svenska kyrkan blev en kyrka på defensiven och de heligas gemenskap kom i skymundan än en gång.
Kyrkopolitikerna blev den härskande klassen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar