Gustaf Wingren och koinonian

Jag fortsätter att dela med mig av mina tankar kring koinoinian, dess bibliska tanke, det svenskyrkliga dilemmat och koinonians nödvändighet. Håll till godo och minns att teologin föregår praxisen.

1960 kom professor Gustaf Wingrens bok Evangeliet och kyrkan och i den använder han det grekiska ordet koinonia som ett nyckelbegrepp. Han hävdar att koinonian oundgängligen hör till livet i Kristi kropp. Som koinonians kännetecken anger han den gemensamma bönen, medmänniskan i centrum, naturliga livsförbindelser och att jag är mottagare snarare än avsändare. Samtidigt konstaterar han att folkkyrkan har misslyckats just på den punkten.

I teorin är det lätt att kombinera öppenheten utåt mot människorna och Andens fostran därinne i församlingens gemenskap. I det praktiska kyrkolivet är det just denna kombination som nationalkyrkorna, särskilt under 1700- och 1800-talen ha stupat på. De stora folkomspännande kyrkorna förmådde icke hålla sina många lemmar nära … den gemensamma bönen, bekännelsen, lovsången, den inbördes kyrkotukten … Folkkyrkorna förstå, att de har förlorat communio-momentet (min kurs.), frikyrkorna förstå att de ha stängt sådana fönster mot yttervärlden vilka borde ha hållits öppna.[1]

Wingren förklarar vidare vad som menas med communio. Att vara döpt innebär att Kristus-mönstret blivit verksamt och att jag sänds ut i världen. Med naturliga livsförbindelser avses primärgrupper som familjen och arbetskamraterna. Gemenskapen förvekligas på vardagslivets plan, i konkret mänsklig tillvaro. Det är just i de mindre, vardagliga sammanhangen som Anden verkar. Det nya handlandet utgår från evangeliet.

Territorialförsamlingen är viktig för Wingren i så måtto att kristna på en och samma ort hör samma. Kyrkan är en. Den är ekumenisk till sitt väsen även om de kristna tillhör skilda samfund. Det som förenar de kristna är det som de alla har tagit emot, evangeliet och dopet. Wingren skriver att det skulle vara

… ett utslag av begynnande urkristen hälsa, om den geografiska aspekten sloge igenom: Kristus har en enda församling på platsen och alla de gudstjänstfirande människorna där betrakta sig som lemmar i Kristi församling – mitt i sin inbördes splittring.[2]

Det skulle enligt Wingren leda till ett växande missionsansvar för människorna på orten och skulle leda till vardaglig gemenskap. Det skulle också visa sig att var lem i kroppen fick värde och tjänst. I sin bok Evangeliet och kyrkan finns ett kapitel som handlar om det nya handlandet, livet i Anden. Här skriver Wingren något lika underbart som nödvändigt:

Eftersom kärleken strävar efter nästans bästa, försvinner frågan efter det egna jagets lycka och salighet ur görarens uppmärksamhet. … Det är ”den andre” som är i centrum.[3]

Wingren har, utöver hemmet och arbetsplatsen, inga konkreta förslag på hur en koinonia kan underhållas. Det gör att uppdraget med hela sin tyngd att förverkliga kononia läggs på individens axlar. Det blir människocentrerat. För Wingren betyder communio att livet förverkligas i vardagens möten med andra människor. Gemenskapen med Kristus kan inte bestå på annat sätt än såsom en communio mellan de döpta och andra människor. ”Till en sann koinonia människor emellan hör, att man ser gott utgå från andra och ser sig själv såsom en som får”, skriver Wingren.[4]

Nödvändigheten av koinonia är nu tydlig och det går att ana konkretioner.

---

[1] Wingren, sid 365f

[2] Wingren, sid 381

[3] Wingren, sid 400

[4] Wingren, sid 465