Greven Nikolaus von Zinzendorf (1700-1760) föddes i Dresden, Tyskland. Han föddes rik men var också mycket gudfruktig. Han studerade teologi vid universitetet i Halle och var som många andra vid den här tiden särskilt intresserad av det kristna livet. Reformationen i all ära men den hade också lett till interna lärostrider och till en Romersk-katolsk motreformation. Stämningarna kunde därför vara hätska i kyrkliga sammanhang. Protestantiska grupper i Böhmen och Mähren, nuvarande Tjeckien, flydde för sina liv. För den som glömt sin historia kan det räcka med att jag nämner 30-åriga kriget, 1618-1648, som ett exempel på det klimat som var rådande. 1722 flydde en grupp hussiter, efterföljare till Johan Huss, till Tyskland och anlände till greven Zinzendorfs ägor som upplät en del av sina ägor till flyktingarna.
Zinzendorf förstod att dessa hussiter haft stort inflytande på Martin Luther samtidigt som hussiterna sedan länge var etablerade som "egen" kyrka, Brödraförsamlingen. Bröderna och systrarna byggde en koloni vid berget Gutberg och gav den namnet Herrnhut som betyder "Herren beskyddar". I många avseenden var denna gemenskap långt före sin tid vad gäller ekumenik och mission. Gemenskapen var indelad i mindre och större grupper. De mindre bestod av 3-8 personer och de större av 10-25 personer.
Den helige Ande besökte gemenskapen på ett särskilt sätt fem år efter att de anlänt till och byggt Herrnhut. Detta ledde till en djupgående försoningsakt och den 13 augusti ordnade man bönevakt 24 timmar om dygnet. 24 män och 24 kvinnor delade på dygnets alla timnar och bad en timme i taget. Allt eftersom dagarna gick anslöt sig fler bedjare och bönemötet höll sedan på i inte mindre än 100 år. Världens hittills mest kända och längsta bönemöte.
De större grupperna, 10-25 personer, var homogena. De bestod av män, kvinnor, änklingar eller änkor, äldre och yngre pojkar eller äldre och yngre flickor. Varje större grupp hade sina egna gudstjänster. De mindre grupperna hade också sina träffar med bön, sång och vittnesbörd. Zinzendorf blev herrnhutarnas ledare. Han organiserade grupperna, reste som missionär och blev herrnhutarnas biskop. Han skrev psalmen
Hjärtan enigt sammanslutna, sök i Herrens hjärta ro.
Lågor, ur Guds väsen flutna, brinn här klart i Kristi tro.
Han är den som oss förenar, solen han, och vi dess glans.
På hans livsträd är vi grenar. Han är vår och vi är hans.
I Stockholm fanns ett embryo i Eric Tolstadius (1693-1759) som var kyrkoherde på Skeppsholmen men också en sann väckelsepredikant. Redan på 1920-talet samlades man på söndagskvällarna i hemmen där man bad, sjöng och försökte tillämpa förmiddagens predikan.
Tolstadius är en av de viktigaste personerna i den nu till Sverige komna pietismens historia. Han var mycket frimodig som predikant vilket också gjorde att han låg i långvariga konflikter med myndigheterna. 1726 infördes Konventikelplakatet i ett försök att försvara nationalkyrkan. Förbudet att samlas i hemmen för att hålla bönemöten upphävdes först 1858. Det är lätt att få intrycket att varje gång de kristtrogna finner sin glädje i Gud och hjärtan sluts samman rasar djävulen. Det finns tydligen en djävulsk motvilja mot Kristi kropps gemenskaper. "De ska inte tro att de är något dessa förbannat märkvärdiga splittrare." Jag blir alltmer övertygad om att detta slag av påhopp knappast handlar om välvilja eller organisation. Och tror att Luther träffade rätt när han hävdade att kors och lidande är ett säkert kännetecken på sann kristen tro. Eller som aposteln skriver: "Sådan han (Kristus) är i denna världen sådana är vi."
Zinzendorf förstod att dessa hussiter haft stort inflytande på Martin Luther samtidigt som hussiterna sedan länge var etablerade som "egen" kyrka, Brödraförsamlingen. Bröderna och systrarna byggde en koloni vid berget Gutberg och gav den namnet Herrnhut som betyder "Herren beskyddar". I många avseenden var denna gemenskap långt före sin tid vad gäller ekumenik och mission. Gemenskapen var indelad i mindre och större grupper. De mindre bestod av 3-8 personer och de större av 10-25 personer.
Den helige Ande besökte gemenskapen på ett särskilt sätt fem år efter att de anlänt till och byggt Herrnhut. Detta ledde till en djupgående försoningsakt och den 13 augusti ordnade man bönevakt 24 timmar om dygnet. 24 män och 24 kvinnor delade på dygnets alla timnar och bad en timme i taget. Allt eftersom dagarna gick anslöt sig fler bedjare och bönemötet höll sedan på i inte mindre än 100 år. Världens hittills mest kända och längsta bönemöte.
De större grupperna, 10-25 personer, var homogena. De bestod av män, kvinnor, änklingar eller änkor, äldre och yngre pojkar eller äldre och yngre flickor. Varje större grupp hade sina egna gudstjänster. De mindre grupperna hade också sina träffar med bön, sång och vittnesbörd. Zinzendorf blev herrnhutarnas ledare. Han organiserade grupperna, reste som missionär och blev herrnhutarnas biskop. Han skrev psalmen
Hjärtan enigt sammanslutna, sök i Herrens hjärta ro.
Lågor, ur Guds väsen flutna, brinn här klart i Kristi tro.
Han är den som oss förenar, solen han, och vi dess glans.
På hans livsträd är vi grenar. Han är vår och vi är hans.
I Stockholm fanns ett embryo i Eric Tolstadius (1693-1759) som var kyrkoherde på Skeppsholmen men också en sann väckelsepredikant. Redan på 1920-talet samlades man på söndagskvällarna i hemmen där man bad, sjöng och försökte tillämpa förmiddagens predikan.
Tolstadius är en av de viktigaste personerna i den nu till Sverige komna pietismens historia. Han var mycket frimodig som predikant vilket också gjorde att han låg i långvariga konflikter med myndigheterna. 1726 infördes Konventikelplakatet i ett försök att försvara nationalkyrkan. Förbudet att samlas i hemmen för att hålla bönemöten upphävdes först 1858. Det är lätt att få intrycket att varje gång de kristtrogna finner sin glädje i Gud och hjärtan sluts samman rasar djävulen. Det finns tydligen en djävulsk motvilja mot Kristi kropps gemenskaper. "De ska inte tro att de är något dessa förbannat märkvärdiga splittrare." Jag blir alltmer övertygad om att detta slag av påhopp knappast handlar om välvilja eller organisation. Och tror att Luther träffade rätt när han hävdade att kors och lidande är ett säkert kännetecken på sann kristen tro. Eller som aposteln skriver: "Sådan han (Kristus) är i denna världen sådana är vi."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar