En gemenskap går inte att organisera ovanifrån. Den uppstår av något eller några skäl och kan bara tas emot som en gåva. När väl det har skett går den naturligtvis att organisera utan att för den skull bli en organisation. Människor är alltid på väg någonstans och det är upp till var och en att bestämma vart. Jag är övertygad om att människor som lärt känna Jesus också vill leva i gemenskap med andra. Tyvärr finns inte den traditionen i svensk kristenhet annat än som gudstjänst- eller föreningsverksamhet. Hur många tänker ta vara på och utveckla gemenskapen? Jag bara undrar.
När det gäller att organisera en andlig gemenskap som är tänkt att bestå mer än några år gäller det att vara överens från början, att "sätta visionen" så enskilda vet vad som förväntas eller hur de kan bidra, komma till sin rätt och växa till sin inre människa. Även om Gud själv sköter det senare, det som kallas helgelsen, behöver individen veta vad hon måste rikta in sig på och vad hon måste säga nej till.
Det ovan sagda är vad jag förstår helt avgörande för att gemenskapen inte ska stå eller falla med någon eller några enskilda individer. Det är som med den lokala församlingen och dess gudstjänst; präster och andra anställda kommer och går, men församlingen ska bestå över tid.
Prästen Anders Piltz fick mig att tänka igenom varför det är viktigt för varje gemenskap, som inte ska bli sekterisk och som vill bestå över tid, med ett erkännande. Det är viktigt med beskydd, tillsyn och korrigering. När vi levde med Cellkyrkan lärde jag mig snart att "systemet" måste vara starkare än individerna, att cellen är viktigare än enskilda personer samtidigt som det är till för att skänka trygghet till och hjälpa den enskilde. För mig är det nödvändigt liksom det alltid varit att hålla fast vid en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka och dess ordningar. En gemenskap är aldrig sin egen källa. Den är en del av något större.
Värnamo koinonia har ännu inte blivit erkänd men har förutsättningar för att bli det över tid. Kanske är det så att ett sådant erkännande måste få ta tid. Inte bara därför att andra är oförstående eller allmänt tröga utan därför att gemenskapen ska prövas.
När sedan allt är på plats blir visionen i sig korrigerande. Den blir ett riktmärke och ett stöd, skriver syster Sofie i sin bok Vilket himla liv. Bröder och systrar behöver ofta påminnas om vad som håller dem samman särskilt när det ska tas gemensamma beslut. Syster Sofie skriver:
Genom att vara överens om visionen och ställa sig i dess tjänst bygger man upp enheten, vare sig man lagar mat, diskar, klipper gräsmattan, firar liturgi, skriver böcker, sköter ekonomin, predikar reträtter eller har själavård. Och det fantastiska är att det är när man är med och bygger upp kommuniteten som man bygger upp sig själv.
Längre ner läser jag:
Enligt världens logik bygger vi upp oss själva på bekostnad av andra. Det gäller att komma först och vinna. Men i Guds rike bygger vi upp oss själva genom att infogas i en kropp. Vars och ens gåvor blir allas gåvor. Vars och ens frukter blir allas frukter.
Gemenskapen bygger på kärlek till varandra. Aposteln Johannes påminner oss om att vår gemenskap består i att vi älskar Gud och varandra. Om inte kärleken binder oss samman kan vi inte bestå över tid.
När det gäller att organisera en andlig gemenskap som är tänkt att bestå mer än några år gäller det att vara överens från början, att "sätta visionen" så enskilda vet vad som förväntas eller hur de kan bidra, komma till sin rätt och växa till sin inre människa. Även om Gud själv sköter det senare, det som kallas helgelsen, behöver individen veta vad hon måste rikta in sig på och vad hon måste säga nej till.
Det ovan sagda är vad jag förstår helt avgörande för att gemenskapen inte ska stå eller falla med någon eller några enskilda individer. Det är som med den lokala församlingen och dess gudstjänst; präster och andra anställda kommer och går, men församlingen ska bestå över tid.
Prästen Anders Piltz fick mig att tänka igenom varför det är viktigt för varje gemenskap, som inte ska bli sekterisk och som vill bestå över tid, med ett erkännande. Det är viktigt med beskydd, tillsyn och korrigering. När vi levde med Cellkyrkan lärde jag mig snart att "systemet" måste vara starkare än individerna, att cellen är viktigare än enskilda personer samtidigt som det är till för att skänka trygghet till och hjälpa den enskilde. För mig är det nödvändigt liksom det alltid varit att hålla fast vid en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka och dess ordningar. En gemenskap är aldrig sin egen källa. Den är en del av något större.
Värnamo koinonia har ännu inte blivit erkänd men har förutsättningar för att bli det över tid. Kanske är det så att ett sådant erkännande måste få ta tid. Inte bara därför att andra är oförstående eller allmänt tröga utan därför att gemenskapen ska prövas.
När sedan allt är på plats blir visionen i sig korrigerande. Den blir ett riktmärke och ett stöd, skriver syster Sofie i sin bok Vilket himla liv. Bröder och systrar behöver ofta påminnas om vad som håller dem samman särskilt när det ska tas gemensamma beslut. Syster Sofie skriver:
Genom att vara överens om visionen och ställa sig i dess tjänst bygger man upp enheten, vare sig man lagar mat, diskar, klipper gräsmattan, firar liturgi, skriver böcker, sköter ekonomin, predikar reträtter eller har själavård. Och det fantastiska är att det är när man är med och bygger upp kommuniteten som man bygger upp sig själv.
Längre ner läser jag:
Enligt världens logik bygger vi upp oss själva på bekostnad av andra. Det gäller att komma först och vinna. Men i Guds rike bygger vi upp oss själva genom att infogas i en kropp. Vars och ens gåvor blir allas gåvor. Vars och ens frukter blir allas frukter.
Gemenskapen bygger på kärlek till varandra. Aposteln Johannes påminner oss om att vår gemenskap består i att vi älskar Gud och varandra. Om inte kärleken binder oss samman kan vi inte bestå över tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar