Denna eftermiddag har jag ägnat åt att tänka"mission". Det finns flera skäl till det. Kommande söndag, 24 januari, har jag lovat predika i Missionskyrkan här i Värnamo. De har gett mig ett ämne, "Den goda stressen över andra människors frälsning". Nu har jag både bett och funderat ett tag. Problemet blir då, som ofta, att ämnet växer i omfång. Förutom Bibeln och dess texter börjar jag repetera teologer som David Bosch och Benjamin Tonna. Mission är ett stort och för vår tid ett synnerligen aktuellt och viktigt ämne.
Ett annat skäl till mina funderingar är att Värnamo pastorat bestämt sig för att upphöra med stödet till vår mission i Nepal. Jag tycker naturligtvis det är tråkigt särskilt eftersom ett sådant beslut tas utan att någon konsulterar mig. Nu får jag vänta tills jag kan läsa protokollet. Men så mycket vet jag att ärendet togs vid sittande bord något man inte bör göra. Ett ärende ska förberedas innan de förtroendevalda beslutar om förtroendet ska vårdas och bevaras.
Ett tredje skäl för mina funderingar är den förändrade syn på missionen som har nått oss västerlänningar och kommer att dominera alltmer under 2000-talet. D Bosch talar om denna i sin bok Transforming Mission - Paradigm Shifts in Theology of Mission. Boken är från 1991 vill jag minnas och hävdar att missionsarbetet gått in i och går in i en ny era. Till grund använder sig Bosch av S Kuhns vetenskapsteori om paradigmskiften. Som exempel kan nämnas att missionen gick in i en helt ny era under 1500-talets reformation. Nu var det hela folk som skulle kristnas. Så tänkte Luther i sitt samarbete med kungar och furstar och så blev Sverige ett kristet land. På 1800-talet och framöver skedde ett paradigmskifte som betyder att nu ska individen kristnas. Dessa båda sätt tarvar olika metoder.
Nu lever vi på 2000-talet och alltfler bejakar Boschs analys och frågar sig hur mission kommer att bedrivas framöver. Vilken syn de förtroendevalda i Värnamo företräder när de drar in understödet till vårt arbete i Nepal vet jag inte. Undrar om jag någonsin kommer att få veta det? För mig står det emellertid klart att så som man tänkte och gjorde under 1900-talet kan man inte göra på 2000-talet. Det går inte att ha med sig ett färdigt paket som sedan blivande nepalesiska pastorer ska packa upp och använda. Ett missionsarbete består av två parter där båda behöver vara "givande". Det gamla sättet med avsändare och mottagare kan vi lägga bakom oss. Det är historia. Det betyder att relationerna måste fyllas med ömsesidigt förtroende. Brister det där blir det svårt. Det gäller lokalt och globalt.
Ett fjärde skäl till dagens tankar är att missionen alltid kommer att pågå och alltid pågår där kristna befinner sig. För egen del har detta alltid varit påtaglig verklighet. Faktum är att det låg i kallelsen att bli präst. Jag kommer sannolikt att återigen resa till både Albanien och Nepal. Projekt kan avslutas utan att någon behöver drabbas men relationer kan inte avslutas hur som helst. Det gäller såväl hemma som borta. Visst är det så att Kyrkan och dess lemmar har mission i sitt väsen? Varhelst en kristen befinner sig, en trovärdig sådan, äger mission rum. Vi är alla "sända" till våra närmaste, vänner och dem vi möter i vardagen. Var det inte vad Jesus menade när han talade om oss som salt och ljus?
För det femte är det snarast ett faktum att den Församlingsinstruktion varje pastorat ska sända in till biskopen och domkapitlet i regel är både fåordig och tafatt. Församlingarna är helt enkelt väldigt vilsna när det kommer till mission. Det är inte konstigt med tanke på att folkkyrkan som sådan aldrig behövt bemöda sig. Hela folket tillhör ju redan kyrkan. Nja, så var det förr, men inte nu och framöver. Det är kanske dags att tänka om, att komma till sans.
Det finns mycket att tänka igenom innan man om en vecka ska äntra talarstolen i Missionskyrkan. Tänk för övrigt att församlingen där valt att behålla sitt namn. Bra nörjan!
Ett annat skäl till mina funderingar är att Värnamo pastorat bestämt sig för att upphöra med stödet till vår mission i Nepal. Jag tycker naturligtvis det är tråkigt särskilt eftersom ett sådant beslut tas utan att någon konsulterar mig. Nu får jag vänta tills jag kan läsa protokollet. Men så mycket vet jag att ärendet togs vid sittande bord något man inte bör göra. Ett ärende ska förberedas innan de förtroendevalda beslutar om förtroendet ska vårdas och bevaras.
Ett tredje skäl för mina funderingar är den förändrade syn på missionen som har nått oss västerlänningar och kommer att dominera alltmer under 2000-talet. D Bosch talar om denna i sin bok Transforming Mission - Paradigm Shifts in Theology of Mission. Boken är från 1991 vill jag minnas och hävdar att missionsarbetet gått in i och går in i en ny era. Till grund använder sig Bosch av S Kuhns vetenskapsteori om paradigmskiften. Som exempel kan nämnas att missionen gick in i en helt ny era under 1500-talets reformation. Nu var det hela folk som skulle kristnas. Så tänkte Luther i sitt samarbete med kungar och furstar och så blev Sverige ett kristet land. På 1800-talet och framöver skedde ett paradigmskifte som betyder att nu ska individen kristnas. Dessa båda sätt tarvar olika metoder.
Nu lever vi på 2000-talet och alltfler bejakar Boschs analys och frågar sig hur mission kommer att bedrivas framöver. Vilken syn de förtroendevalda i Värnamo företräder när de drar in understödet till vårt arbete i Nepal vet jag inte. Undrar om jag någonsin kommer att få veta det? För mig står det emellertid klart att så som man tänkte och gjorde under 1900-talet kan man inte göra på 2000-talet. Det går inte att ha med sig ett färdigt paket som sedan blivande nepalesiska pastorer ska packa upp och använda. Ett missionsarbete består av två parter där båda behöver vara "givande". Det gamla sättet med avsändare och mottagare kan vi lägga bakom oss. Det är historia. Det betyder att relationerna måste fyllas med ömsesidigt förtroende. Brister det där blir det svårt. Det gäller lokalt och globalt.
Ett fjärde skäl till dagens tankar är att missionen alltid kommer att pågå och alltid pågår där kristna befinner sig. För egen del har detta alltid varit påtaglig verklighet. Faktum är att det låg i kallelsen att bli präst. Jag kommer sannolikt att återigen resa till både Albanien och Nepal. Projekt kan avslutas utan att någon behöver drabbas men relationer kan inte avslutas hur som helst. Det gäller såväl hemma som borta. Visst är det så att Kyrkan och dess lemmar har mission i sitt väsen? Varhelst en kristen befinner sig, en trovärdig sådan, äger mission rum. Vi är alla "sända" till våra närmaste, vänner och dem vi möter i vardagen. Var det inte vad Jesus menade när han talade om oss som salt och ljus?
För det femte är det snarast ett faktum att den Församlingsinstruktion varje pastorat ska sända in till biskopen och domkapitlet i regel är både fåordig och tafatt. Församlingarna är helt enkelt väldigt vilsna när det kommer till mission. Det är inte konstigt med tanke på att folkkyrkan som sådan aldrig behövt bemöda sig. Hela folket tillhör ju redan kyrkan. Nja, så var det förr, men inte nu och framöver. Det är kanske dags att tänka om, att komma till sans.
Det finns mycket att tänka igenom innan man om en vecka ska äntra talarstolen i Missionskyrkan. Tänk för övrigt att församlingen där valt att behålla sitt namn. Bra nörjan!
1 kommentar:
Spännande att höra fortsättningen! Den indragna Nepalmissionen kommunicerar något, det är kanske inte kyrkans "kallelse" ?
Så för en tid sedan ett instagram på FB. https://www.facebook.com/astrid.tingdahl/posts/10203544345328509
Skicka en kommentar