Inte folk- eller frikyrka

Synen på kyrkan bestämmer i regel utformningen av verksamheten. I det vardagliga arbetet talas sällan om kyrkans väsen och verksamheterna är knappast teologiskt motiverade. Det är som om det mesta rullar på med ett och annat försök till så kallad förnyelse. Många nya verksamheter är inspirerade av vad som sker i samhället. Det är samhället som tänker att kyrkan främst ska vara nyttig, arbeta med jämlikhet och genusfrågor, flyktingar och caféer, sociala företag och arbetsmiljöfrågor, miljö och klimat. Inget av detta är fel i sig och därför är det svårt att ställa sig kritisk till sådant. Problemet är att dessa samhällsintressen är överordnade kyrkans egentliga uppdrag. Eller omvänt; mission utomlands eller i Sverige, bibelundervisning bland unga och gamla eller strategier för att hjälpa människor till tro på Jesus Kristus är underordnade. I många församlingar lyser uppdraget helt med sin frånvaro. Det pratas inte ens om det.

Den stora utmaningen som jag ser det är nu att hjälpa människor till levande och verksam tro på Jesus Kristus. Det är naturligtvis endast Gud själv som kan förmå det, men är inte kyrkan Hans boning? Hans kropp? Hans mötesplats?

Den konstantinska modellen med en byggnad, några betalda arbetare och med inspiration från staten är inte den modell vi behöver. Den kan ha haft sin tid och sin betydelse men lär knappast ändra inriktningen på den utveckling vi ser idag.

Kyrkan är till sitt väsen Guds närvaro. Den är en social gemenskap av människor som tror på Jesus Kristus och det han välsignat oss med genom sin död och uppståndelse för att uttrycka det kort. När de samlas runt honom utgör de en församling i såväl bibel-teologisk som social mening. Det kan och bör finnas många sådana gemenskaper på en lokal plats som till exempel Värnamo. En sådan gemenskap kan gärna vara ekumenisk eftersom kyrkan till sitt väsen är ekumenisk, men inte gärna bestå av fler människor att de kan samlas i ett hus eller en lägenhet, sällan fler än 30-70 människor, vara stabil och leva med gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. En sådan gemenskap bör vara autonom, stå under biskoplig tillsyn och vara i gemenskap med andra liknande gemenskaper på trons och dopets grund.

Den nuvarande konstantinska modellen är lik en snittblomma avskuren från sina rötter och tjänar inte längre sitt syfte.

Nya gemenskaper kan i praktiken fungera så att en gemenskap på 30-70 människor kan vara ett hjärta och en själ i sin förståelse av Guds vision för dem. Tillsammans kan de mycket väl kämpa den goda kampen. Gemenskapen har inga anställda som gör jobbet åt dem. De är lekmän väl förankrade i sitt missionsfält, det svenska samhället.  De känner och lever med i kulturen. Deras gemenskap är kroppslig och precis som den mänskliga kroppen kan denna gemenskap känna glädje och sorg, vara i högtid och vardag, tacka Gud och berätta för andra om Jesus Kristus. Gemenskapen består av bröder och systrar som är särskilt uppmärksamma på människor som far illa. Bröderna och systrarna är inte beroende av byggnader, anställda,  godkända planeringar eller ekonomi. De kan tjäna överallt och när som helst. De utövar sin tjänst lika mycket i praktiken som teorin och stöds av dem som gått före. I det lilla sammanhanget söker de efter "fridens son", det vill säga dem som vill ta emot och leva av evangelium i tron att Guds Ande förberett mötet. Alla deras möten är informella vilket inte hindrar nya celler bildas.

Denna modell liknar inte folkkyrkan och inte frikyrkan och finns inte reglerad i Kyrkoordningen, men jag tror att den kommer att växa fram.