onsdag, april 06, 2016

Intervju i Kyrka & Folk, nr 11/2016

Som en inledning på min lilla mini-serie där jag försöker förklara varför vi ska vara kritiska mot Svenska kyrkan och arbeta för en reformation återger jag en intervju som Kyrka  & Folk gjorde för några veckor sedan. Jag tycker dessutom att detta är viktigt, väl medveten om att "överheten" är ointresserad. Men nu är jag mer än en anställd. Jag är en människa som vill följa mitt samvete.

Jag publicerar intervjun i sin helhet men egentligen är det slutet av intervjun som är början på min mini-serie. Här kommer texten.

Håkan Sunnliden är komminister i Värnamo och den som tog det man kallar cellkyrkan till Sverige. Han är född i Stockholm, men uppvuxen i Katrineholm. Som trettonåring fick Håkan en personlig relation med Jesus och ville då bli bibellärare.
  – Jesus visade mig att jag i min tur skulle visa människor en väg och berätta för dem om den vägen. Det har alltid varit drivkraften för mig.
När Håkan gick på gymnasiet blev det en väckelse där och många gymnasieelever kom till tro. Håkan fick där kontakt med den karismatiska rörelsen som har satt djupa avtryck hos Håkan. Flera av hans vänner lät döpa om sig och anslöt sig till någon församling. Håkan delade inte deras dopsyn och gick en annan väg. Han ville tillägna sig teologi och började noggrant läsa det fader Gunnar skrivit. Genom de studierna fick Håkan också en högkyrklig skolning och ser sig idag primärt som högkyrklig. Efter teologistudierna prästvigdes han 1978 av biskop Bertil Gärtner och fick sin första tjänst i Katarina församling i Stockholm.
Där stannade han till 1981 då han började i Värnamo församling i Växjö stift. Efter två år, 1983, blev Håkan kyrkoherde i Hjälmseryds församling som ligger i samma stift. Under de 11 år som Håkan var i Hjälmseryd var det väckelse där och människor kom till tro. Håkan upplevde att han hade stöd och att han gavs full frihet i sitt arbete. Håkan drevs av en stark önskan att fler skulle nås av evangeliet och att de kristna som kom till gudstjänst också skulle få höra Guds ord. Han upplevde däremot inte någon sådan önskan från Svenska kyrkan i stort. Under många år hade Håkan förhoppningen att det inom Svenska kyrkans ramar skulle vara möjligt att påverka och med tiden ändra Svenska kyrkans syn på sitt uppdrag - att förkunna evangelium så att människor kommer till tro på Jesus. Till slut förlorade han tron på att en sådan förändring skulle vara möjlig. Trots den stora friheten i tjänsten, trots att han trivdes och trots att han fick vara med om en väckelse i Hjälmseryd, lämnade han 1994 sin tjänst. Han upplevde att Svenska kyrkans system såsom det är utformat inte främjar andlig växt utan snarare begränsar den. Han säger:
  – Andligt hände det mycket i Hjälmseryd men det var tydligt att det inte gick att göra något åt själva systemet. Det som hände var inte tack vare Svenska kyrkan och dess system utan det var snarare trots systemet som det hände. Och då avslutade jag min anställning.
 Kringresande bibellärare
Efter åren i Hjälmseryd var Håkan kringresande bibellärare i 6 år. Han besökte många länder och fick också se hur mission bedrevs på olika platser. Han fick ett erbjudande om att följa med till ett missionsfält på Kolahalvön i Ryssland. Han hade hört många uppmuntrande och spännande saker om arbetet där. Ett sådant exempel var att de lyckats samla en stor skara på en idrottsarena. Där hade de predikat Guds ord och 5000 personer kommit till tro. Håkans egen önskan om att människor skulle nås av evangeliet gjorde att detta väckte hans intresse och han följde med till Kolahalvön. När Håkan väl kom till dit såg verkligheten inte ut som han förväntat sig. Det fanns endast 500 kristna kvar i området. Av de 5000 personerna hade 90% ganska snart lämnat den kristna tron. När Håkan började söka efter en förklaring till varför endast 500 kristna fanns kvar såg han att detta inte var något unikt: Jag såg med statistik att detta stämmer. När det är stora megamöten där människor kommer till tro brukar endast 10% bli bevarade.
På sina resor kom han också i kontakt med de som arbetade på ett helt annat sätt. Istället för att samla stora skaror på idrottsarenor samlades de i små grupper i hemmet. Ett missionsarbete kring de egna hemmen, bland släktingar och vänner och grannar. De små grupperna försökte leva i en organisk, levande, gemenskap där de delade Guds ord med varandra. Att starta en sådan gemenskap, en sådan cell, kräver mycket lite av organisation och struktur. Det enda som behövs är att två eller tre samlas kring Guds ord. Håkan fastnade för idén med cellgrupper och började också förespråka denna modell när han reste runt som bibellärare. Håkan blev ofta inbjuden till olika frikyrkor för att tala om idén med cellkyrkan. Inte sällan blev han kallad till samma församling upprepade gånger men det skedde ingen förändring i de församlingarna oavsett hur många gånger han kom. Han började själv uppleva det som att han underhöll församlingarna genom att tala om ett intressant ämne men de omsatte det inte i praktiken.
 Cellkyrkor
Håkan var ändå övertygad om att det skulle vara möjligt att nå ut till människor genom de små gemenskaperna. Detta inte minst med tanke på att så många svenskar lever ensamma. De stora grupperna når man inte. Det kan till och med vara svårt att samla familjer eftersom 50% av alla hushåll i Sverige är ensamhushåll. Detta ledde fram till en punkt där Håkan själv började praktisera det han så ivrigt förespråkade. Han säger: En cell började växa fram kring mitt eget hem. Jag menade att jag inte kunde resa runt och prata om cellkyrkor utan att själv praktisera det jag pratade så varmt om.
 Åter till Värnamo
Efter 6 år som bibellärare gick Håkan på nytt in i tjänst i Värnamo och där har han nu varit i 17 år. Det var ett stort steg att gå in i en ny tjänst och det tog tid innan han tog det steget. Det började med några kortare vikariat för att till sist bli en anställning. Arbetet med cellkyrkan fortsatte och antalet cellgrupper ökade. När arbetet blev för omfattande och cellgrupperna för många engagerades ytterligare en präst i arbetet. Men med tiden började en spänning att byggas upp mellan de som var med i cellgrupperna och de övriga i pastoratet. Från kyrkans sida framfördes kritik. De menade att arbetet inte hade stöd i kyrkoordningen och att det därför borde arbeta på ett annat sätt. Hur de skulle arbeta för att nå människor gav de dock inget svar på. Håkan berättar att biskopen ställt sig positiv till de gemenskaper som hade bildats men att arbetet tydligt måste ställas under kyrkoherden.
  – Problemet är att dessa gemenskaper inte regleras av kyrkoordningen. Vi får därför inte fira Gudstjänst. Kyrkoordningen är det som styr och det blir inget liv av det. Man kontrollerar också sakramenten genom organisationen. Man anser att man har monopol på religionen, men det har man inte. Man har till och med sagt att man har ämbetet till låns av kyrkan, läs Svenska kyrkan, säger Håkan.
 Kyrkoordningen i Svenska kyrkan
Håkan anser att kyrkoordningen har blivit bokstaven som dödar Svenska kyrkan och att det är brist på Anden som ger liv. Han säger: I Svenska kyrkan är bokstaven överordnad Anden. Man säger att man är rik men man är fattig. Det är för folkkyrkan som för Laodicea. Håkan ser ändå med tillförsikt på framtiden. Svenska kyrkan har cirka 6.3 miljoner medlemmar och han tror att allt fler människor kommer att önska en förändring. Fler små grupper kommer att börja samlas men inte utan problem.
  – Bland alla dessa 6.3 miljoner kommer saker att hända, säger han. Men risken är att organisationen kommer att bemäktiga sig dessa gemenskaper. Inom folkkyrkan är alla inom församlingens territorium en del av församlingen. Men de som vill samlas till gudstjänst ses som sekteriska. Jag befinner mig i spänningsfältet här, vilket är jobbigt.
 Framtiden
Drivkraften som Håkan haft alltsedan han var 13 år har inte avtagit när han mött motstånd.  Han har snarast blivit ännu mer motiverad till att arbeta för att Guds folk ska kunna samlas till gudstjänst. Hur det ska ske eller vilka metoder eller strategier som ska användas är han inte helt säker på. Det som går att göra är att stå till Guds förfogande och be och arbeta för att Herren ska ge växt. Håkan har alltid trivts med sina tjänster och anser egentligen inte att han har något att klaga på. Detta trots att han nu börjar känna att det är trångt och att hans frihet nu är begränsad. Idag samlar Håkan resterna från de tidigare cellgrupperna i en grupp. De kallar sig inte längre cellgrupp utan koinonia. Den är fristående och har ingen formell struktur. Det är cirka 35 personer som regelbundet samlas och nu börjar det av utrymmesskäl vara svårt att samlas i hemmen. Håkan skulle vilja lägga mera tid på koinonian men så länge han är kvar i sin tjänst är både tiden och utrymmet inom befintligt system begränsat.
  – Jag tror därför att det är nödvändigt att börja bygga nya gemenskaper också utanför systemet. Jag trodde att det skulle gå att få arbetet hållbart inom Svenska kyrkan men underskattade motkrafterna. Nu inser jag att Svenska kyrkan inte vill att detta ska ske. Konventiklarnas attityd finns kvar. Jag har på flera sätt bemötts på ett vänligt sätt. Men har ändå fått känna av att det finns motstånd. Jag kommer om inte allt för lång tid att gå i pension och då blir jag friare. Det bästa ligger framför oss, inte minst i himlen, avslutar Håkan.
Gabriel Skilling

Inga kommentarer: