tisdag, april 26, 2016

Svenska kyrkan en snittblomma?

Det är nog tyvärr så att det inte på sikt går att rädda Svenska kyrkan. Den väg kyrkan går leder knappast rätt. Det går att förstå och förklara varför det har blivit som det har blivit. Det går att läsa Socialdemokraternas partiprogram från början av 1900-talet och det går att visa hurrde gjorde. Om någon envisas med att tro gott om det program som först ville göra sig av med Svenska kyrkan och sedan, när det visade sig svårt, ville göra om och använda den till egen fördel, är det möjligt. Då använder man sig av fagert tal om folkkyrkan. Vi talar om folkets kyrka, den med låga trösklar, total öppenhet och vacker som en snittblomma.

Sekulariseringen gjorde att processen att tömma kyrkan på sitt innehåll gick lättare och fortare än man tänkt sig. Det var bara att tacka och ta emot.

Den ryske författaren Alexander Solzjenitsyn skrev "för att förstöra ett helt folk måste man först skära av dess rötter." Nu är det svenska folket officiellt ett sekulärt folk, en sekulär stat, och Svenska kyrkan kan då inte vara något annat. När staten och Svenska kyrkan skilts från sina rötter är de inte längre rotade i de värderingar och system de vuxit fram ur. Det är detta jag menar när jag påstår att Svenska kyrkan är att likna vid en snittblomma. De nya värderingarna och systemen är demokratism, jämlikhet, tolerans och så vidare. I och för sig fina värderingar men de utgör inte Kyrkans rotsystem. Det är inte därifrån vi får försoning och nytt liv.

Mänskligt sett finns inte ens en teoretisk möjlighet för Svenska kyrkan att återställas, att återplanteras i Kristus. Och ändå är det det som måste ske. Kyrkan, församlingen och de kristtrogna behöver vara rotade i den nytestamentliga ekklesian. Om den svenska kyrkan och den västerländska kyrkan skilts från sina rötter är den en döende kyrka.

Kyrkopolitikerna försöker lösa problemet eller åtminstone skjuta på det genom att arbeta för stordriften. Det är mycket sällan jag hör något om att återvända till de gamla stigarna, de dolda källorna eller rötterna. Det finns en förhoppning hos profeten Jesaja som jag vill återkomma till i någon senare blogg. Profeten skriver att

ett skott ska skjuta upp ur Isais avhuggna stam

men där är vi inte än. Stordriften verkar få sitt genomslag också i de så kallade frikyrkorna. Där slår man ihop församlingar och jag glömmer inte kommentaren från en god vän när jagffrågade honom om vad han tror om den metoden.  Han svarade: "Äsch. Om du tar två sjuka och lägger dem i samma säng så blir de inte friskare av det".

Det är risk för att de väckelsekristna använder sig av samna metod när de satsar på så kallade Megakyrkor, det vill säga på riktigt stora församlingar. Det finns några sådana redan. Jag tänker på Södermalmskyrkan, Livets ord och Hillsong Church. Jag tror att de kommer att bli fler. Pastorn Bill Beckham kallar dem för "the Vacuum Cleaner Church". Med det menar han att dessa församlingar suger upp de mindre i närområdet. Riskerna ör uppenbara:

1. Stordriften invaggar oss i en falsk trygghet
2. Stordriften byter måttstock. Det ska vara många, mycket och extra av allt
3. Stordriften förstärker det som redan är döende
4. Stordriften producerar konstgjord frukt
5. Stordriften medverkar till de små församlingarnas död

Profeten Jesaja vill skänka oss hopp när han talar om ett skott som ska skjuta upp ur Isais avhuggna stam. Gud har aldrig helt övergivit sitt folk. I sin nåd och barmhärtighet har Han alltid låtit en kvarleva finnas kvar. Så tror och hoppas de kristtrogna än idag.

2 kommentarer:

Yvonne Östman sa...

Ja, Svenska Kyrkan (och antagligen en del av frikyrkoförsamlingarna också) i sin nuvarande form kommer att dö, men ur ruinerna blir den del av Kristi kropp som finns i Sverige synlig, kanske där vi minst väntar det.

Anonym sa...

Är det så att "megakyrkorna" behövs? Även dom började hemma i vardagsrummet hos någon pastor och en handfull människor som fått en kallelse, nöd för dem som går vilse, ofta med en stor personlig kostnad på något plan. Tänker på Watson i York, Warren Saddelback, YWAM (ej församling) startade med två hängivna ungdomar. Man tar vara på de gåvor o kallelser som människor tillför.
När inte den territoriella, etablerade kyrkan fungerar så Tror jag att Gud finner andra vägar? Det är väl människliga tillkortakommanden som ställer till det antingen det är större eller mindre sammanhang.
Själv har jag glädje av Saddelback church, "dailey hope" Abide en böneapp. Dom har 8-9000 smågrupper världen över, många smågrupper över internet/Scype. Man utnyttjar de nya medierna, på så sätt kan god undervisning komma in i hem, smågrupper tämligen anspråkslöst.
Jag förföljs av frågan:vad vill Gud lära oss? "Herre till vem skulle vi gå? AT