torsdag, december 29, 2016

Den religiösa människan

Sekulariseringen blev i förlängningen en ideologi, men som andra ideologier saknar den vetenskaplig grund. Küng menar att människan inte kommer vidare om hon inte lär sig att transcendera, det vill säga vänjer sig vid ett perspektiv som går utöver vad vi kan tänka eller se. Det går inte att förnya eller förändra en endimensionell tillvaro. Religionen är helt enkelt nödvändig! Jag förstår att det låter hemskt i öronen på sekulariserade svenska. Under praktiskt taget hela 1900-talet har vi fått lära oss att religionen är en privatsak. Men tänk om det är fel? Tänk om religionen är folkets gemensamma sak? Ofta har jag fått höra hur viktigt det är att skilja mellan politik och religion. Inte minst under några år då jag var verksam inom Kristdemokraterna. Tänk att man ska få höra sådant också där?!

Det är, menar jag, tvärtom så, att människan behöver lära sig att tänka religion och verka religiöst. Observera vad jag skrev, - inte samfundsmässigt, som om Svenska kyrkan skulle har rätt i sak utan som insikt för att kunna tillägna sig nya värderingar och ett nytt sätt att leva, gemensamt för alla människor. Det finns inget annat sätt för människan än att acceptera "något" som står över henne själv. Det kan vara värt att minnas att religionen kommer före vetenskapen. Det var religionen som födde och gav liv åt vetenskapen, inte tvärtom. Vetenskapen har aldrig gett liv åt någon religion.

När Küng skriver om detta tar han fasta på att varje människa har en förmåga att förtrösta. Denna förmåga finns i människans väsen och har i sig ingenting med religion att göra. Men den finns hos alla människor. Vi behöver inte tillägna oss denna förmåga, men däremot kan vi handla emot den. Vi kan välja att inte förtrösta, att gå emot vår förtröstan. Till detta kommer att vi vill förtrösta på att

  • det finns en grundval
  • det finns en källa att ösa ur
  • vi kan räkna med ett stöd
  • det finns ett mål
  • det finns en mening
  • allt detta har ett värde

Vetenskapen kan in te hjälpa oss med något av detta eftersom det ligger utanför vår förmåga. Om vi ska ge detta "något" som alla tror på är det rimligt att tala om Gud, ett ord som alla människor använder sig av.

Frågan är vad kyrkan, till exempel Svenska kyrkan, kan bidra med?

Innan Küng kommer in på vad som är specifikt kristet konstaterar han att vi teologer måste relatera till vår tids vetenskapliga världsbild. Vi kan inte i relation till människor av annan tro bara tala om och hävda kyrkans tro. Vi vet ju knappt själva vad som är sant i den. Om vi ska kunna samtala med andra människor i ett efterkristet samhälle behöver vi lära oss att genomskåda ideologierna, Så här i början på 2000-talet står det helt klart att socialism, kapitalism, liberalism och så vidare inte klarar att ena mänskligheten. Klarar inte ens att möta människans grundläggande behov av trygghet, kärlek eller mening. Kyrkan behöver därför tala mer om livet innan döden än om livet efter döden. En viktig faktor i samtalet är vikten av att förstå auktoriteternas betydelse, Det har blivit  extra tydligt för mig eftersom jag nu också studerar Romarbrevet 13 där Paulus talar om just överheten och människans (snarare än den kristnes) hållning till överheten. 

Till sist vill jag ha med detta att kyrkan ska ägna tid åt att blicka framåt. Kyrkans uppdrag är inte att anpassa sig till världen än mindre att försöka lösa världens problem med ekonomiska och social orättvisor, arbetslöshet, bostadsbubblor eller miljöhot. Kyrkan ska tala om "en framtid och ett hopp", ge människor möjlighet att förtrösta och förvandlas.

Människan är religiös och det kan vara dags att ta den religiösa människan, oavsett religion, på allvar.

Inga kommentarer: