En av de premisser för att vara kyrka i vår tid som lyfts fram i Mission-shaped Church är att kyrkan i Västerlandet verkar i en efterkristen kultur. Så börjar kapitel 5 i Eckerdals bok Kyrka i mission. Det är svårt för anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan att ta till sig denna enkla sanning. Det skulle nämligen innebära att vi helt måste tänka om. Och ändå är verkligheten så uppenbar. Alla vet att vi lever i en efterkristen kultur och ändå ska det förnekas. Vi fortsätter att döpa, konfirmera och viga som om vi levde på 1700-talet. Detta slag av förnekande är förödande och gör oss helt förlamade. Det finns flera skäl till denna förlamning. Jag tror Eckerdal har rätt när han antyder att vi behöver omvärdera sekulariseringen. Den handlar inte i första hand om att återta förlorad mark. Det är en syn och ett sätt att tänka som gör den goda kampen omöjlig.
I stället handlar det om att komplettera kyrkan kom-till-oss-struktur med en gå-ut-struktur. Vi behöver fortsatt förvalta vårt kyrkliga arv samtidigt som vi tänker mission. Eckerdal menar att om vår förståelse av samtiden och framtiden inte stämmer med verkligheten kommer vi inte att kunna möta framtiden. Vi måste inse att kyrkans roll i samhället starkt reducerats. Nu måste vi omförhandla vår relation till staten.Tiden från 300 e Kr fram till idag har präglats av ett nära samarbete mellan stat och kyrka, ett samarbete som inte minst staten använt sig av. Från att staten försökt utrota kristen tro kom den att i stället göra strategiskt bruk av kyrkan för att hålla samman riket. Gustav Vasa gjorde på samma sätt och vad jag förstår gör Socialdemokraterna med hjälp av Centerpartiet detsamma i våra dagar. Men det sker på bekostnad av Jesu Kristi lära. Visst har också kyrkan haft historisk nytta av samarbetet. Kyrkans missionsstrategi var att omvända och döpa kungar och furstar och så använde vi oss av en uppifrån-och-ner strategi. Är det någon som tror att det är möjligt idag? Om inte hur gör vi då i stället?
Den svenska staten har under 1900-talet försökt omforma kyrkan inifrån och, får man säga, lyckats väl. Det hade knappast varit möjligt om inte 68-vänsterns folk fått de ledande positionerna i Svenska kyrkan. Kyrkan har tyvärr bidragit genom att använda sig av Martin Luthers två-regementslära som menar att vi ska skilja världsligt och andligt åt. Det andliga har blivit privat och personligt och därmed också helt ofarligt.
Eckerdal hänvisar till filosofen Charles Taylor som beskriver vår tid som tilltagande pluralistisk. Mångfalden har utvecklats i symbios med kristen teologi som nu också talar om pluralism, tro och respekt inom kyrkan. Problemet är i vanlig ordning; de kristna som märker att något går förlorat. Men också att pluralismen är galopperande och snart utom kontroll, så vad som ska hända återstår att se.
Sverige kan därför inte enkelt beskrivas som sekulariserat. I Sverige råden en omfattande pluralisering och fragmentering. Det som skiljer oss från andra delar av Europa är att i andra länder hävdar många att de ändå är kristna, medan man i Sverige inte gärna ser det så. Här har var och en sin tro för sig själv. Det är en följd av 1900-talet.
Vårt land är ett missionsfält, men inte i den meningen att vi måste återta förlorad mark. Svenska kyrkan behöver då förstå vad det innebär att
I stället handlar det om att komplettera kyrkan kom-till-oss-struktur med en gå-ut-struktur. Vi behöver fortsatt förvalta vårt kyrkliga arv samtidigt som vi tänker mission. Eckerdal menar att om vår förståelse av samtiden och framtiden inte stämmer med verkligheten kommer vi inte att kunna möta framtiden. Vi måste inse att kyrkans roll i samhället starkt reducerats. Nu måste vi omförhandla vår relation till staten.Tiden från 300 e Kr fram till idag har präglats av ett nära samarbete mellan stat och kyrka, ett samarbete som inte minst staten använt sig av. Från att staten försökt utrota kristen tro kom den att i stället göra strategiskt bruk av kyrkan för att hålla samman riket. Gustav Vasa gjorde på samma sätt och vad jag förstår gör Socialdemokraterna med hjälp av Centerpartiet detsamma i våra dagar. Men det sker på bekostnad av Jesu Kristi lära. Visst har också kyrkan haft historisk nytta av samarbetet. Kyrkans missionsstrategi var att omvända och döpa kungar och furstar och så använde vi oss av en uppifrån-och-ner strategi. Är det någon som tror att det är möjligt idag? Om inte hur gör vi då i stället?
Den svenska staten har under 1900-talet försökt omforma kyrkan inifrån och, får man säga, lyckats väl. Det hade knappast varit möjligt om inte 68-vänsterns folk fått de ledande positionerna i Svenska kyrkan. Kyrkan har tyvärr bidragit genom att använda sig av Martin Luthers två-regementslära som menar att vi ska skilja världsligt och andligt åt. Det andliga har blivit privat och personligt och därmed också helt ofarligt.
Eckerdal hänvisar till filosofen Charles Taylor som beskriver vår tid som tilltagande pluralistisk. Mångfalden har utvecklats i symbios med kristen teologi som nu också talar om pluralism, tro och respekt inom kyrkan. Problemet är i vanlig ordning; de kristna som märker att något går förlorat. Men också att pluralismen är galopperande och snart utom kontroll, så vad som ska hända återstår att se.
Sverige kan därför inte enkelt beskrivas som sekulariserat. I Sverige råden en omfattande pluralisering och fragmentering. Det som skiljer oss från andra delar av Europa är att i andra länder hävdar många att de ändå är kristna, medan man i Sverige inte gärna ser det så. Här har var och en sin tro för sig själv. Det är en följd av 1900-talet.
Vårt land är ett missionsfält, men inte i den meningen att vi måste återta förlorad mark. Svenska kyrkan behöver då förstå vad det innebär att
- leva i en efterkristen kultur
- inte längre vara en majoritetskyrka
- på nytt börja samtal med sin samtid
Nästa kapitel 6 bär rubriken Folkkyrka i mission, men det får vi återkomma till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar