Sedan kommer Eckerdal tillbaka till elitkristendom. Han skriver att den knappast utgör något hot inom Svenska kyrkan. Men så skriver han också att Svenska kyrkan bör akta sig för att spela ut viljan till gemenskap, koinonia, mot kyrkans öppenhet och utåtriktning. Det kan vara så att Svenska kyrkan i sak inte bryr sig om de heliga gemenskaperna utan är mer mån om att bevara makt och kontroll. Jo, det känner jag igen. Han skriver också att de mindre gemenskaperna kan bli besvärliga för församlingsledningen eftersom de mindre gemenskaperna utgör egna subjekt. Och ändå inser Eckerdal att sådana gemenskaper måste främjas och få utrymme om vi ska kunna tänka förnyelse inom Svenska kyrkan. Han går så långt att han skriver: "De nya sammanhangen kan här ha en del att lära den kyrka som de springer ur". Kanske det, säger jag.
Sedan följer ett som jag tycker litet märkvärdigt kapitel om liturgin och formering, det vill säga hur vår gudstjänst ser ut. Eckerdal vänder sig till en amerikansk teolog James K A Smith som jag inte känner till men som säger att vad som kännetecknar en liturgi är "att den består av en ritual som fungerar meningsskapande och inpräglar en vision av vad som är eftersträvansvärt i livet." Den poäng som Eckerdal därmed lyfter fram är att man kanske inte måste följa den svenska kyrkohandboken i alla lägen. Någon av er läsare tycker kanske att detta är överkurs, men faktiskt inte. Paulus lär oss att tre ting här oskiljaktigt samman, nämligen det kristna budskapet (evangelium), sättet att fira gudstjänst (liturgin) och levnadsstilen (etiken). Sättet på vilket vi firar gudstjänst avslöjar vad vi tror! Det är kanske viktigt att se över vårt gudstjänstfirande i en snabbt föränderlig tid. I andra sammanhang än det svenskkyrkliga talar man om låga trösklar, relevant musik, tillämpbar undervisning och så vidare. Nu kan jag inte hålla mig längre. Ända sedan förra bloggen om "kom-till-oss-strukturen" har jag velat säga; att allt det önskade går att förverkliga i hemmiljö! Knappast i en kyrkolokal med anställda eller i en högmässa. Men i hemmet!
Sedan skriver Eckerdal om det alldeles nödvändiga - ekumeniken. Visserligen hittar jag inga konkreta förslag eller lösningar, men en antydan. Eckerdal menar att en kyrka i mission kommer att föras närmare en annan kyrka i mission. Missionen förenar de kristna. Hur kyrkorna ska kunna förenas sägs inte men jag tänker på att det till exempel finns ekumeniska Alpha-kurser. Det blir svårare för dem som inte vill efterskänka en bit av sitt eget territorium utan vill leva kvar på 1700-talet. Men helt klart finns här en tråd att spinna vidare på. Plötsligt blir det som förenar oss viktigare än det som skiljer oss åt.
Här kan vi använda Confessio Augustana (CA) som är skrivet för att visa på den katolska kyrkans enhet. CA är inte skrivet som ett dokument för en nystartad kyrka något som är värt att tänka på. Inte bara den Svenska kyrkan utan vi alla behöver se över och uppdatera vår katolicitet. Vi talar alldeles för lite om den och det är lätt att förstå eftersom om vi gjorde det skulle vi inte kunna hålla på som vi gör inom Svenska kyrkan. Eckerdal citerar Charles Taylor som sagt:
I stället för att den lutherska bekännelsen blev ett bidrag till kyrkan i stort blev den identitetsmarkör skriver Eckerdal träffande.
I avslutningen konstaterar Eckerdal att det öppnas nya perspektiv och möjligheter för en kyrka som bejakar sin delaktighet i Guds mission. Jesus hade ingen institution bakom sig, inget färdigt program att verka efter eller särskilda metoder. Han mötte människan där hon var och handlade i den bestämda situationen. Hans närvaro var förutsättningslös. Jag älskar formuleringarna. mitt i prick. Underbare Jesus! Jesus, hans närvaro och ständiga tillmötesgående är vårt hopp. Eckerdal skriver:
Sanningen är att det på många sätt inte ser helt ljust ut för Svenska kyrkan i hennes nuvarande form. Troligtvis är det en hel del som behöver dö för att något nytt ska kunna växa. Och det är inget man ska säga lättvindigt. det 'r en smärtsam process. Någon allmän optimism är ingen betjänt av, vare sig det råkar gälla kyrkans tillstånd eller världen i stort. Optimism är ingen kristen dygd. Det är däremot hopp.
Här slutar jag sammanfattningen med lättare kommentar av Eckerdals bok Kyrka i mission - att gestalta kristen tro i en efterkristen tid.
Sedan följer ett som jag tycker litet märkvärdigt kapitel om liturgin och formering, det vill säga hur vår gudstjänst ser ut. Eckerdal vänder sig till en amerikansk teolog James K A Smith som jag inte känner till men som säger att vad som kännetecknar en liturgi är "att den består av en ritual som fungerar meningsskapande och inpräglar en vision av vad som är eftersträvansvärt i livet." Den poäng som Eckerdal därmed lyfter fram är att man kanske inte måste följa den svenska kyrkohandboken i alla lägen. Någon av er läsare tycker kanske att detta är överkurs, men faktiskt inte. Paulus lär oss att tre ting här oskiljaktigt samman, nämligen det kristna budskapet (evangelium), sättet att fira gudstjänst (liturgin) och levnadsstilen (etiken). Sättet på vilket vi firar gudstjänst avslöjar vad vi tror! Det är kanske viktigt att se över vårt gudstjänstfirande i en snabbt föränderlig tid. I andra sammanhang än det svenskkyrkliga talar man om låga trösklar, relevant musik, tillämpbar undervisning och så vidare. Nu kan jag inte hålla mig längre. Ända sedan förra bloggen om "kom-till-oss-strukturen" har jag velat säga; att allt det önskade går att förverkliga i hemmiljö! Knappast i en kyrkolokal med anställda eller i en högmässa. Men i hemmet!
Sedan skriver Eckerdal om det alldeles nödvändiga - ekumeniken. Visserligen hittar jag inga konkreta förslag eller lösningar, men en antydan. Eckerdal menar att en kyrka i mission kommer att föras närmare en annan kyrka i mission. Missionen förenar de kristna. Hur kyrkorna ska kunna förenas sägs inte men jag tänker på att det till exempel finns ekumeniska Alpha-kurser. Det blir svårare för dem som inte vill efterskänka en bit av sitt eget territorium utan vill leva kvar på 1700-talet. Men helt klart finns här en tråd att spinna vidare på. Plötsligt blir det som förenar oss viktigare än det som skiljer oss åt.
Här kan vi använda Confessio Augustana (CA) som är skrivet för att visa på den katolska kyrkans enhet. CA är inte skrivet som ett dokument för en nystartad kyrka något som är värt att tänka på. Inte bara den Svenska kyrkan utan vi alla behöver se över och uppdatera vår katolicitet. Vi talar alldeles för lite om den och det är lätt att förstå eftersom om vi gjorde det skulle vi inte kunna hålla på som vi gör inom Svenska kyrkan. Eckerdal citerar Charles Taylor som sagt:
Det finns fler sätt att vara katolsk kristen på än vad någon part hittills föreställt sig.
I stället för att den lutherska bekännelsen blev ett bidrag till kyrkan i stort blev den identitetsmarkör skriver Eckerdal träffande.
I avslutningen konstaterar Eckerdal att det öppnas nya perspektiv och möjligheter för en kyrka som bejakar sin delaktighet i Guds mission. Jesus hade ingen institution bakom sig, inget färdigt program att verka efter eller särskilda metoder. Han mötte människan där hon var och handlade i den bestämda situationen. Hans närvaro var förutsättningslös. Jag älskar formuleringarna. mitt i prick. Underbare Jesus! Jesus, hans närvaro och ständiga tillmötesgående är vårt hopp. Eckerdal skriver:
Sanningen är att det på många sätt inte ser helt ljust ut för Svenska kyrkan i hennes nuvarande form. Troligtvis är det en hel del som behöver dö för att något nytt ska kunna växa. Och det är inget man ska säga lättvindigt. det 'r en smärtsam process. Någon allmän optimism är ingen betjänt av, vare sig det råkar gälla kyrkans tillstånd eller världen i stort. Optimism är ingen kristen dygd. Det är däremot hopp.
Här slutar jag sammanfattningen med lättare kommentar av Eckerdals bok Kyrka i mission - att gestalta kristen tro i en efterkristen tid.
2 kommentarer:
Tack för ditt sammandrag av en mycket intressant bok!
Har Christian Braws senaste läsning av CA "För Kristi Ära - Hjärtat i Augsburgska bekännelsen" lyft fram något väsentligt: att CAs missbruksartiklar handlade om en FRIHET som de evangelisk (-lutherska) församlingarna hävdade var bibliskt legitima/nödvändiga till skillnad från Roms dekret om att sådant INTE var tillåtet. Alltså, inget nytt men bättre praktik av skriftens undervisning.
En evangelisk-luthersk kristen kommunicerar båda elementen frimodigt där en romersk-katolik som regel inte får det (bara prästen?). CA:s 'avgränsning' handlade om att praktisera en kristens frihet gentemot en kyrklig restriktion.
Märkligt nog hävdas ofta kyrkoordningen 2000 som en slags legitimitet/ avgränsning/ kontrollinstrument, sällan som SvKs ram/avstamp för levande kyrkoliv.
(Under de första årens tillämpning av KO2000 var just kontrollen av vilka präster som hade rätt legitimitet mycket tydlig. Det fick man sedan lätta på för avgränsandet blev både praktiskt ohållbart och avvek från den tidigare hållningen med förtroende för kyrkoherdens pastorala bedömningar.) JN
Skicka en kommentar