Det sjätte kapitlet av sju i Eckerdals bok Kyrka i mission bär rubriken Folkkyrka i mission. Han vill uppenbarligen inte kalla den tid vi lever i för kristen, men inte heller för icke-kristen. Det är rimligt med tanke på den förändrade synen på sekularisering vi har idag. Sekulariseringen betyder att miljön i mångt och mycket är kristen utan att människorna behöver vara det. De firar döper sina barn, firar jul och så vidare utan att vara bekännande kristna. Eckerdal talar därför hellre om att vi är ett både och, vi lever i en efterkristen tid. Hur ska en folkkyrka som Svenska kyrkan då missionera?
Kyrkan måste arbeta med det som finns till hands. Det må sedan vara kyrkliga handlingar eller musikgudstjänster. Här menar Eckerdal att Svenska kyrkan som en historisk kyrka borde betyda mer än vad den Anglikanska kyrkan gör i England. De nya gemenskaper som växer fram borde ges utrymme. De borde se sitt sammanhang i historien. Men det förutsätter en välvillig inställning från Svenska kyrkan och det har vi inte sett något av än. Tvärtom för att citera en av våra biskopar; det finns inte rum för nya gemenskaper/församlingar utanför Kyrkoordningen. För att vända på det hela skulle jag vilja tillägga att de nya gemenskaperna kanske inte är intresserade av att låta sig sorteras in under en dysfunktionell kyrka. Här finns onekligen mycket att bita i.
Det kan inte hjälpas att jag tycker att forskaren Eckerdal gör ett väl optimistiskt intryck på mig. Han kan till och med skriva att missionen inte behöver vara en utmaning för oss i Svenska kyrkan eftersom vi redan är en kyrka i mission. Det handlar i stället om att utvidga det arbete vi redan har. Här tycker Eckerdal sig ana att Mission-shaped Church och Fresh Expressions inte ligger helt rätt men att vi i Svenska kyrkan kan lära av England och förbättra arbetet för egen del. Kanske beror hans optimism på det att han också är präst i Svenska kyrkan och i aktiv tjänst. Hans bok är därför inte en ren forskningsrapport utan lika mycket en from förhoppning. Men det gör sannerligen inte boken mindre intressant. Han målar ju framtidsbilder.
En stor del av kapitlet ägnas åt jesuiten och samhällsvetaren Michel de Certeaus som skiljer mellan strategi och taktik. Vad jag förstår behöver vi ingen strategi för att återerövra något utan en taktik som kan hjälpa oss att hantera den befintliga situationen. Det strategiska förhållningssättet går alltför ofta ut på att behålla egenmakten eller kontrollen över sitt territorium. Det Svenska kyrkan nu håller på att förlora. I stället borde kyrkan inta ett taktiskt förhållningssätt, ett sätt typiskt för den som inte har makt eller kontroll. Det gäller att hitta kreativa sätt att agera på i respons på de situationer man ställs inför. Kyrkan måste lära sig att leva i sammanhang där spelreglerna till stora delar formas av andra. Som ett väl valt exempel skriver Eckerdal att Svenska kyrkan inte kan bestämma vad människor ägnar söndagsförmiddagarna åt. Det är inget märkvärdigt att världen är världen, men frågan kyrkan måste ställa sig är; Vad gör vi nu?
I kapitlet berörs också de storpastorat som nu införts. När församlingar slås samman, gudstjänster och prästtjänster kan minskas är det möjligt eftersom kyrkan tänker att den trots sammanslagningarna ändå har sitt territorium. Centreringen gör bara att man kan samordna resurserna och arbeta effektivare. Den tanken bygger menar jag på en felsyn. Människorna uppfattar inte centreringen utan att kyrkan lämnar vissa områden åt sitt öde. Men det vill kyrkan inte se. Idén med territorialförsamlingar vill man inte släppa eftersom den idén betyder att Svenska kyrkan mutat in varje kvadratmeter av Sverige i sina ägor. Sedan att det inte fungerar vill man som sagt inte tänka på.
Eckerdal menar ändå att territorialförsamlingen skulle kunna fundera nämligen om territorialförsamlingen betraktades som ett missionsfält. Där har han en poäng som jag tror på, men samtidigt kan det mycket väl finnas kristna på detta fält. Det är dem jag ömmar för. Vad händer med människor som kommer till tro på fel plats? Vem frågar efter alla de som blir andligt hemlösa?
Om Svenska kyrkan håller fast vid sin tro att den behärskar hela territoriet måste den också ta andligt ansvar för vad som händer på detta område, något som knappast låter sig göras. Hur mycket händer inte inom området, det vill säga inom "församlingen", som inte alls svarar mot en kristen bekännelse? Vad ska Svenska kyrkan göra då? Anpassa sig? Kompromissa? Eller försöka besegra och återta förlorad mark? Detta är territorialförsamlingens olösta dilemma.
Den enda lösningen jag kan se är att betrakta bekännelsetrogna kristna varhelst de samlas som "missionärer" på fält. Men visst inser jag att det är en lång väg innan dessa går från att vara konsumenter till att producera frukt, sådan frukt som Jesus har bestämt. Omöjligt? Kanske inte. Nästa kapitel som är det sista bär rubriken Kyrka underifrån - teologi för en kyrka i mission.
I kapitlet berörs också de storpastorat som nu införts. När församlingar slås samman, gudstjänster och prästtjänster kan minskas är det möjligt eftersom kyrkan tänker att den trots sammanslagningarna ändå har sitt territorium. Centreringen gör bara att man kan samordna resurserna och arbeta effektivare. Den tanken bygger menar jag på en felsyn. Människorna uppfattar inte centreringen utan att kyrkan lämnar vissa områden åt sitt öde. Men det vill kyrkan inte se. Idén med territorialförsamlingar vill man inte släppa eftersom den idén betyder att Svenska kyrkan mutat in varje kvadratmeter av Sverige i sina ägor. Sedan att det inte fungerar vill man som sagt inte tänka på.
Eckerdal menar ändå att territorialförsamlingen skulle kunna fundera nämligen om territorialförsamlingen betraktades som ett missionsfält. Där har han en poäng som jag tror på, men samtidigt kan det mycket väl finnas kristna på detta fält. Det är dem jag ömmar för. Vad händer med människor som kommer till tro på fel plats? Vem frågar efter alla de som blir andligt hemlösa?
Om Svenska kyrkan håller fast vid sin tro att den behärskar hela territoriet måste den också ta andligt ansvar för vad som händer på detta område, något som knappast låter sig göras. Hur mycket händer inte inom området, det vill säga inom "församlingen", som inte alls svarar mot en kristen bekännelse? Vad ska Svenska kyrkan göra då? Anpassa sig? Kompromissa? Eller försöka besegra och återta förlorad mark? Detta är territorialförsamlingens olösta dilemma.
Den enda lösningen jag kan se är att betrakta bekännelsetrogna kristna varhelst de samlas som "missionärer" på fält. Men visst inser jag att det är en lång väg innan dessa går från att vara konsumenter till att producera frukt, sådan frukt som Jesus har bestämt. Omöjligt? Kanske inte. Nästa kapitel som är det sista bär rubriken Kyrka underifrån - teologi för en kyrka i mission.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar