Denna morgon blev signifikativ. Kassören i Lekmannakåren ringde och påminde om årsavgiften. Jag tog ett djupt andetag och meddelade att - tyvärr. Det blir inga pengar från mig nu eller framöver. Jag begär mitt utträde. Det visade sig att hon hade hyfsat stor förståelse för mitt beslut. Lekmannakåren, före detta kyrkobröderna, är på väg ner i graven.
Lekmannakåren bildades 1918 under stort motstånd från biskopar och präster. Det tog fler år innan bildandet kom till stånd. Impulserna hade kommit från Ungkyrkorörelsen som i sin tur var ett svar på frikyrkligheten. Vid den här tiden placerade sig de flesta troende i frikyrkan och Svenska kyrkan ville svara upp emot utmaningen. Kyrkobröderna var en del i detta. Och visst har de betytt en hel del i våra olika församlingar, men de har aldrig, som biskop Fredrik en gång uttryckte saken om Värnamo koinonia, "fått plats i Kyrkoordningen". Kyrkobröderna blev en egen förening och har under senare år, åtminstone i Värnamo, betraktades som "något utanför" för att citera en annan prominent person. Men "vi måste låta dem dö barmhärtigt" fortsatte densamme. Och nu är det på väg att hända.
Kassören, ni får ursäkta att jag inte sätter ut några namn på personer i Värnamo, det är stort att jag alls skriver om situationen i Värnamo, talade om att "nästa år får vi nog låta föreningen bli vilande".
1984 fick kyrkobröderna nytt namn. Det blev Svenska kyrkans Lekmannakår eftersom från och med nu skulle kvinnor äga tillträde till föreningen. Det var nu ohållbart att tänka sig en förening med bara män och en annan kultur tog över.
Det har aldrig varit lätt för lekmännen i Svenska kyrkan. Och det finns inte mycket som talar för att det kommer att bli lättare framöver. Jo, en möjlighet finns; man kan bli förtroendevald. Problemet är bara på vilka grunder kan man bli förtroendevald? Oftast på politiska grunder. Så ser det ut.
Frimodig kyrka framstår som ett alternativ till de politiska partigrupperna. Frimodig kyrka vill verka utifrån den kristna tron det vill säga utifrån Bibeln och Bekännelsen. Att använda sig av Bibeln eller Bekännelsen är knappast någon framkomlig väg i Svenska kyrkan, eller ... Det har gjorts försök genom åren att hitta nya vägar, men jag tror att konventionerna, politikerna och deras regelverk har tagit över på ett sådant sätt att de helt kommit att bestämma spelreglerna. Det är på deras villkor som många goda kristna arbetar "för förnyelsen", något som snart framstår som närmast tragiskt. I varje fall som det ska ske på Svenska kyrkans villkor. Många goda kristna har blivit och blir vilseförda genom att de är "för snälla". De finner sig i situationen, förblir trogna sitt sammanhang, kommer regelbundet till gudstjänsten, ber och kommunicerar och förstår inte att de samtidigt konserverar det politiska systemet.
Det verkar inte finnas någon framkomlig väg. Men så verkade situationen vara också för Israels barn när de passerat genom Röda havet. Hädanefter är vägen väglös, skrev Peter Halldorf i en bok för flera år sedan.
Jag avslutade min bok De heligas gemenskap med tanken att det kunde bildas grupper i våra församlingar som sedan kunde anslutas till Svenska kyrkans Lekmannaförbund. Det hade kunnat vara en lösning. Men det blir allt tydligare att det knappast kan fungera. Kåren får inte plats inom Kyrkoordningen, medelåldern är alldeles för hög och också inom denna kan man inte tänka sig någon förnyelse annat än på de egna villkoren. Jag vet att berätta om det. Vid ett tillfälle föreslog jag att våra cellgrupper kunde få vara med på Lekmannakårens årliga grötfest. Men det gick inte. Man var rädd för att cellgrupperna skulle bli för dominerande. hur var det Jesus sa? Han avrådde oss från att hälla nytt vin i gamla läglar.
Nej, varje gemenskap behöver hitta sin väg i det ökenlandskap vi nu vandrar i.
Lekmannakåren bildades 1918 under stort motstånd från biskopar och präster. Det tog fler år innan bildandet kom till stånd. Impulserna hade kommit från Ungkyrkorörelsen som i sin tur var ett svar på frikyrkligheten. Vid den här tiden placerade sig de flesta troende i frikyrkan och Svenska kyrkan ville svara upp emot utmaningen. Kyrkobröderna var en del i detta. Och visst har de betytt en hel del i våra olika församlingar, men de har aldrig, som biskop Fredrik en gång uttryckte saken om Värnamo koinonia, "fått plats i Kyrkoordningen". Kyrkobröderna blev en egen förening och har under senare år, åtminstone i Värnamo, betraktades som "något utanför" för att citera en annan prominent person. Men "vi måste låta dem dö barmhärtigt" fortsatte densamme. Och nu är det på väg att hända.
Kassören, ni får ursäkta att jag inte sätter ut några namn på personer i Värnamo, det är stort att jag alls skriver om situationen i Värnamo, talade om att "nästa år får vi nog låta föreningen bli vilande".
1984 fick kyrkobröderna nytt namn. Det blev Svenska kyrkans Lekmannakår eftersom från och med nu skulle kvinnor äga tillträde till föreningen. Det var nu ohållbart att tänka sig en förening med bara män och en annan kultur tog över.
Det har aldrig varit lätt för lekmännen i Svenska kyrkan. Och det finns inte mycket som talar för att det kommer att bli lättare framöver. Jo, en möjlighet finns; man kan bli förtroendevald. Problemet är bara på vilka grunder kan man bli förtroendevald? Oftast på politiska grunder. Så ser det ut.
Frimodig kyrka framstår som ett alternativ till de politiska partigrupperna. Frimodig kyrka vill verka utifrån den kristna tron det vill säga utifrån Bibeln och Bekännelsen. Att använda sig av Bibeln eller Bekännelsen är knappast någon framkomlig väg i Svenska kyrkan, eller ... Det har gjorts försök genom åren att hitta nya vägar, men jag tror att konventionerna, politikerna och deras regelverk har tagit över på ett sådant sätt att de helt kommit att bestämma spelreglerna. Det är på deras villkor som många goda kristna arbetar "för förnyelsen", något som snart framstår som närmast tragiskt. I varje fall som det ska ske på Svenska kyrkans villkor. Många goda kristna har blivit och blir vilseförda genom att de är "för snälla". De finner sig i situationen, förblir trogna sitt sammanhang, kommer regelbundet till gudstjänsten, ber och kommunicerar och förstår inte att de samtidigt konserverar det politiska systemet.
Det verkar inte finnas någon framkomlig väg. Men så verkade situationen vara också för Israels barn när de passerat genom Röda havet. Hädanefter är vägen väglös, skrev Peter Halldorf i en bok för flera år sedan.
Jag avslutade min bok De heligas gemenskap med tanken att det kunde bildas grupper i våra församlingar som sedan kunde anslutas till Svenska kyrkans Lekmannaförbund. Det hade kunnat vara en lösning. Men det blir allt tydligare att det knappast kan fungera. Kåren får inte plats inom Kyrkoordningen, medelåldern är alldeles för hög och också inom denna kan man inte tänka sig någon förnyelse annat än på de egna villkoren. Jag vet att berätta om det. Vid ett tillfälle föreslog jag att våra cellgrupper kunde få vara med på Lekmannakårens årliga grötfest. Men det gick inte. Man var rädd för att cellgrupperna skulle bli för dominerande. hur var det Jesus sa? Han avrådde oss från att hälla nytt vin i gamla läglar.
Nej, varje gemenskap behöver hitta sin väg i det ökenlandskap vi nu vandrar i.
3 kommentarer:
I Kyrkan finns de gudsvigda och så finns det lekmännen - men ingen plats för valda politiker i den meningen att det ska vara något annan än den första eller andra gruppen.
Jonas M
Så rätt. Kyrkan har tre stånd; vigda, ordensfolk och lekmän. Det är sannerligen ett stort problem att vi nu fått ett fjärde stånd; förtroendevalda. Och inte nog med det. De har också tillskansat sig makten. Det är de förtroendevalda som bestämmer. Arma kyrka. Men jag blir alltmer övertygad om att Gud har en väg för oss!
Ja eller man kan ju säga att det finns dem med sakramentala vigningar, sekulära eller tillhörande en orden, sedan lekbröder samt systrar som har mee vigning/avgett löften som kyrkan förfogar över, sen har vi de vanliga lekmännen - som kan ta på sig viktiga uppgifter som kateketer eller i gudstjänsten.
Sen dessa förtroendevalda..genom at4 de bestämmer allt påverkar de också vilka som väljs till biskopar - många riktigt dugliga kommer inte i fråga.
Gud har absolut en väg för oss
Jonas M
Skicka en kommentar