torsdag, oktober 12, 2017

Magnus Persson undervisar

Nu har jag läst färdigt boken Kristi kyrka - om kyrkans kännetecken. Det är fantastiskt att få disponera dagarna som man själv vill. Kunna läsa, skriva och samtala med folk. Som en riktig präst.

Själva innehållet i boken är inte nytt för min generation men böcker av det här slaget måste skrivas på nytt för varje ny generation. Jag tycker Magnus har gjort det med den äran och hoppas nu inte bara att boken säljer och blir läst utan också att saken förverkligas i allt större utsträckning.

I morse talade jag med en kär broder och vän och vi kom att tala om Svenska kyrkans prekära läge. Det finns inte många riktigt svensk kyrkliga kvar. Hur ser framtiden ut för dem som vill hålla sig till Bibeln och Bekännelsen? Det kan man verkligen fråga sig. Samtidigt är det ett faktum att det finns åtskilliga tusentals kristna bekännare i vårt avlånga land. Men de tillhör olika traditioner och de flesta är tämligen bundna till sina samfund. Kanske till och med fångna i sin församlings programverksamheter. Därför är det som nu sker i dels i det fördolda och dels i till exempel United Malmö mycket hoppingivande.

Magnus Perssons bok kan förstås som en personlig bekännelse. En personlig bekännelse till den allmänneliga kyrkan.


I boken går han igenom Luthers sju kännetecken på kyrkan och här och där finns också berättigad kritik mot sakernas nuvarande tillstånd. Kapitlet om nattvarden tycker jag är lysande. Här skiner Perssons personliga upptäckter igenom och det blir uppenbart att han inte bara har läst in sig på ett ämne utan också funnit skatter. Till exempel skriver han på sidan 110 att måltiden "handlade lika mycket om vem man åt med som vad man åt." Det kan tyckas som en liten upptäckt men bakom den bibliska upptäckten finns ett inte litet mått av ekklesiologi. Vi har ofta talat om vad vi tar emot i nattvarden men inte ofta om vilka vi äter tillsammans med. Sådana meningar säger mer än vad man först inser.

Kapitlet om ämbete tycker jag också var mycket bra. Han förklarar vad som menas med ämbete genom att tala om läkaren, polisen och domaren. Dessa personer representerar hela väsenden. Så är det också med kyrkans särskilda ämbete. Han betonar vidare att ämbetet är underställt evangeliet. Om ämbetet förlorar evangeliet har det i grund ingenting att förvalta. Tyvärr är det någonstans där vi befinner oss och jag kan förstå om Magnus undviker den saken. Det är inte roligt att bli negativ.

Magnus undviker också frågan om kvinnliga präster. Förmodligen därför att han inte har några problem i den saken. Det är OK för mig, men i det avseendet avviker Magnus Persson från allmänkyrklig tradition. Men som sagt det är begripligt att han undviker den. En annan förklaring skulle kunna vara att frågan om kvinnliga präster är en icke-fråga i Svenska kyrkan. I Svenska kyrkan pratar vi inte om det utan saken är klar. Men fortfarande är det så att vi i det avseendet skiljer oss från kyrkans tradition och därför finns frågan kvar.

Jo, det finns en sak till jag lägger märke till och det är att Magnus aldrig ifrågasätter synen på församlingen. Det är fortfarande den konstantinska eran som gäller. I den saken tror jag att han kan komma att ändra sig. Den lilla gemenskapen är i sig en ekklesia och det kommer sannolikt att medverka till en förändrad förståelse av kyrkan. Men det får vi återkomma till.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Men om man har en luthersk ämbetssyn där vigningen inte är sakramental och ptedikofunktionen betonas och inte representerandet av Jesus Kristus i rollen som överstepräst, en sådan som Melkisedek, då blir frågan om betydelsen av kön inte lika tydlig. Det blir mer av en ordningsfråga, även om Luther naturligtvis aldrig skulle kunna föreställa sig en kvinna som präst. I den allmänkyrkliga traditionen kan även den vigda diakonen predika i mässan. Fast det är ju en man...

Jonas M

Anonym sa...

Den där lutherska ämbetssynen som inte är sakramental utan “funktionell”, predikofunktionen betonad och inte representerandet av Jesus Kristus i rollen som överstepräst, en sådan som Melikesedek, när uppfanns den? Jag läste nyss igenom de 95 teserna. I sjätte tesen heter det uttryckligen (inget om det översteprästerliga):

7. Nulli prorus remittit deus culpam, quin simul eum subiiciat humiliatum in omnibus sacerdoti suo vicario.
7. Gott erlässt überhaupt keinem die Schuld, ohne ihn zugleich demütig in allem dem Priester, seinem Stellvertreter, zu unterwerfen.
7. Gud förlåter över huvud taget aldrig någons skuld utan att samtidigt göra honom ödmjukt undergiven sin ställföreträdare prästen.

mvh JonasN