Religionshistorikern och islamologen Christer Hedin har kommit ut med en ny bok. Den heter Kristendomens historia i Sverige. Den vill jag gärna läsa men har inte gjort det än. Boken är recenserad av John Sjögren i SvD på självaste julafton. Recensionen bär rubriken Sveriges kristna historia präglas av splittringar. Sjögren menar att de många schismerna och nybildningarna löper som en röd tråd genom svensk kyrkohistoria. Jag säger inte emot. Inte omedelbart utan att reflektera. I min bok om motståndsrörelser har jag anlagt ett annat perspektiv. Den boken behandlar i och för sig inte svensk kyrkohistoria men kyrkohistorien i allmänhet och baptismens framväxt i synnerhet.
Majoritetskyrkan har i tid och otid anklagat reformrörelser för att vara splittrande. Det har hänt att anklagelsen kommit ur majoritetskyrkans rädsla att förlora makt. Allt som oftast används Jesu ord om att vi alla ska vara ett som ett argument. Det är riktigt att han sa så, men vad betyder det? Ett i tron på honom, kanske. Det betydde knappast att alla, oavsett tro, ska var förenade i en och samma organisation. Kan man inte tänka sig olika organisationer?
I Apostlagärningarna visade det sig att Paulus tappat förtroende för Barnabas. Därför ville han inte ha med Barnabas på sin andra resa utan bad i stället Silas att följa med. Barnabas fick i stället resa med Petrus och tolka honom. Det är klart att det i en mening rörde sig om osämja, men splittring? I vilken mening då? Var inte åtminstone resultatet en multiplicering? En begynnande mångfald därför att Gud inte adderar utan multiplicerar.
Det finns inte längre något i min värld som säger att alla kristna måste tycka likadant. Jo, i det väsentliga naturligtvis. När det kommer till tron på Jesus som Herren tydliggjort i apostlarnas undervisning, bönerna, brödragemenskapen och brödsbrytelsen. Men den som vill fördjupa sig i Skriften och för all del i traditionen upptäcker snart att det finns flera olika traditioner i såväl öst som väst. Det är klart att man kan kalla det för splittring, men är inte mångfald ett bättre ord för människor som lever på 2000-talet?
Sjögren hävdar riktigt att ekumeniken har tiden för sig. Han verkar inte helt lita på Hedins kompetens när det kommer till kyrkohistorien. Hedin är ju religionshistoriker och inte kristen dogmhistoriker. Sjögren menar att Hedin skriver emellanåt lite väl schablonmässigt. Så fortsätter han:
En mångfald av uttryck kan vara en välsignelse. Men utan enhet finns ingen genuin mångfald. Den ekumeniska rörelsen visar på sorgen över det splittringens sår som blöder i kyrkans hjärta och som i stor utsträckning präglat kristendomens historia, inte minst i Sverige. Ekumeniken visar på en genuin längtan efter enhet, men även insikten att mångfald endast kommer till sin rätt i ett sammanhållet sammanhang, i en övergripande struktur och gemenskap. Kort sagt: mångfald utan enhet är splittring, mångfald i enhet är rikedom.
Om de senaste 500 åren av kristendomens historia stavas splittring, är en from förhoppning att de kommande femhundra åren ska få stavas: förnyad enhet.
I de orden blir Sjögrens resultat synligt. Det slutar i det klassiska nämligen att vi inom en synlig (?), organisatorisk (?) enhet kan bjuda på mångfald. Men är inte enheten osynlig? De som bekänner sig till Jesus Kristus och är accepterade av honom är väl ett? Kristi kyrka är en, helig, katolsk och apostolisk. De kristna finns i alla kyrkor och samfund. Det är det som gör det så underbart och så svårt.
Majoritetskyrkan har i tid och otid anklagat reformrörelser för att vara splittrande. Det har hänt att anklagelsen kommit ur majoritetskyrkans rädsla att förlora makt. Allt som oftast används Jesu ord om att vi alla ska vara ett som ett argument. Det är riktigt att han sa så, men vad betyder det? Ett i tron på honom, kanske. Det betydde knappast att alla, oavsett tro, ska var förenade i en och samma organisation. Kan man inte tänka sig olika organisationer?
I Apostlagärningarna visade det sig att Paulus tappat förtroende för Barnabas. Därför ville han inte ha med Barnabas på sin andra resa utan bad i stället Silas att följa med. Barnabas fick i stället resa med Petrus och tolka honom. Det är klart att det i en mening rörde sig om osämja, men splittring? I vilken mening då? Var inte åtminstone resultatet en multiplicering? En begynnande mångfald därför att Gud inte adderar utan multiplicerar.
Det finns inte längre något i min värld som säger att alla kristna måste tycka likadant. Jo, i det väsentliga naturligtvis. När det kommer till tron på Jesus som Herren tydliggjort i apostlarnas undervisning, bönerna, brödragemenskapen och brödsbrytelsen. Men den som vill fördjupa sig i Skriften och för all del i traditionen upptäcker snart att det finns flera olika traditioner i såväl öst som väst. Det är klart att man kan kalla det för splittring, men är inte mångfald ett bättre ord för människor som lever på 2000-talet?
Sjögren hävdar riktigt att ekumeniken har tiden för sig. Han verkar inte helt lita på Hedins kompetens när det kommer till kyrkohistorien. Hedin är ju religionshistoriker och inte kristen dogmhistoriker. Sjögren menar att Hedin skriver emellanåt lite väl schablonmässigt. Så fortsätter han:
En mångfald av uttryck kan vara en välsignelse. Men utan enhet finns ingen genuin mångfald. Den ekumeniska rörelsen visar på sorgen över det splittringens sår som blöder i kyrkans hjärta och som i stor utsträckning präglat kristendomens historia, inte minst i Sverige. Ekumeniken visar på en genuin längtan efter enhet, men även insikten att mångfald endast kommer till sin rätt i ett sammanhållet sammanhang, i en övergripande struktur och gemenskap. Kort sagt: mångfald utan enhet är splittring, mångfald i enhet är rikedom.
Om de senaste 500 åren av kristendomens historia stavas splittring, är en from förhoppning att de kommande femhundra åren ska få stavas: förnyad enhet.
I de orden blir Sjögrens resultat synligt. Det slutar i det klassiska nämligen att vi inom en synlig (?), organisatorisk (?) enhet kan bjuda på mångfald. Men är inte enheten osynlig? De som bekänner sig till Jesus Kristus och är accepterade av honom är väl ett? Kristi kyrka är en, helig, katolsk och apostolisk. De kristna finns i alla kyrkor och samfund. Det är det som gör det så underbart och så svårt.
2 kommentarer:
Väl värt att reflektera kring. Men det var väl egentligen Johannes Markus som Paulus tappat förtroende för sedan denne plötsligt farit hem igen under en tidigare missionsresa? Och egentligen inte för gamle vännen Barnabas som först av alla efter Ananias visat Paulus förtroende.
Däremot blev ju tvisten mellan Paulus och Barnabas (som alltså rörde vilket förtroende man skulle våga ge Markus) så skarp att de på grund av den skildes åt. Paulus bildade då par med Silas och irenikern Barnabas ville inte överge den ratade ynglingen Markus utan ge honom en ny chans (precis som han en gång tagit den avskydde Paulus själv under sina vingars skugga). Välsignade parhästar blev det i båda fallen och Gud vände alltså i slutänden den pinsamma konflikten till något gott. (Nå, det här vet du bättre än jag, Håkan, ville bara rekapitulera historien för mindre insatta läsare).
Får börja med att tillönska bloggaren och övriga en god och välsignad fortsättning på det nya året!
Jag skulle säga att enheten inte är osynlig utan synlig och det blir den med nödvändighet genom att Kyrkan, där endast en och samma tro ryms, är hierarkisk till sin natur. Man kan förvisso dela samma tro men ännu inte fått gemenskapen bekräftad och få del av sakramenten.Men däremot kan Kyrkan innehålla en rik mångfald där liturgin kan variera inom trons ramar.
Jonas M
Skicka en kommentar